Susanna Ginman
Helsingfors och hela huvudstadsregionen växer så det knakar. Urbaniseringen som fenomen är ett faktum, men det skulle gälla att växa så att människor har det bra.
Ser städerna i huvudstadsregionen tillräckligt på de utmaningar den snabba och stora tillväxten innebär? Det gäller ju att ta tag i orsakerna till de problem som vi redan nu har, inte enbart konsekvenserna av problemen.
Helsingfors presenterade nyligen sina planer för tätare och också helt nya stadsdelar. Takten gör vem som helst andfådd. I år, fram till slutet av oktober, hade över 4 000 nya eller ombyggda bostäder blivit färdiga och byggen med över 7 000 bostäder har startats. Målet var 6 000 så nu har Helsingfors till och med överskridit sitt mål. Takten är så hård att Helsingfors under två år bygger så mycket att det motsvarar staden Kemi.
Busholmen eller Västra hamnen, Fiskehamnen, Böle, Kronbergsstranden, Malms flygfält, Vichtisvägen, Hoplaxvägen och Björkholmen är exempel på nya stadsdelar. Dessutom bygger man till, förtätar och rustar upp i Degerö, Hertonäs, Mellungsbacka, Malms centrum, Gamlas, Malmgård, Havsrastböle, Jakobacka... Listan är lång.
Det behövs bostäder och de ska helst vara i en prisklass som människor med låga medelinkomster klarar av. Men kan Helsingfors, Esbo och Vanda växa på ett sätt som skapar trygga och trivsamma miljöer, också på lång sikt. Miljöer som inte enbart är så kallade sovstäder, utan levande stadsdelar med service av olika slag, möjligheter att ta sig till fots till butik, skola och daghem, bibliotek och annat man behöver i livet?
Trots att Helsingfors stad fick nej av Högsta förvaltningsdomstolen för en del av de så kallade stadsboulevarderna så byggs de som fick grönt ljus. Professorn i stadsgeografi Mari Vaattovaara har i olika omgångar kritiserat tanken bakom stadsboulevarderna. Hon tror inte på att bygga kring trafikstråk och efterlyser ett sådant byggande som skapar en trivsam och hållbar urban miljö som fungerar också om 50 år.
Vaattovaara har också kritiserat trenden att bygga allt mer och allt mindre ettor. Särskilt Vanda går in för att bygga mindre bostäder. Tidigare var ettorna där ungefär 40 kvadratmeter stora, i dag är medelstorleken för allt som byggs i staden kring 40 kvadrat. Tanken bakom den trenden är åtminstone delvis god – människor, också unga med mindre inkomster, ska ha råd att bo. Men en annan bakomliggande orsak är att ettorna är en bättre business för byggfirmorna. Prognoserna för hur många som bor i huvudstadsregionen 2050 varierar mellan 1,7 och nästan 2 miljoner. Om vi ska klara av att bosätta alla dem som enligt prognoserna kommer att flytta hit kräver det förutom bostäder också fungerande trafik och tillgänglig service. Samtidigt borde trafiken som drivs av fossila bränslen minska klart. Trafiken är alltid en del av planeringen, men varje gång slår det inte ut som det ska. Det har vi sett i fallet med västmetron.
En ännu större utmaning är att segregationen inte ökar. I praktiken betyder det alltså att människor med olika inkomster, jobb och ursprung bor i samma stadsdelar. Alltså att de som har svårigheter av olika slag – inte har jobb, inte har hög utbildning, inte kan landets språk – inte samlas på samma ställen.
Helsingfors månar om att boendeformerna är blandade när det byggs nytt. Man bygger bostäder som säljs på den fria marknaden, hyresbostäder och stadens hyresbostäder. När gamla stadsdelar förtätas genom att bygga nytt ska den här principen också följas.
Principen är bra , men av allt att döma räcker den inte för att stoppa segregeringen. En orsak är att planeringen inte är tillräckligt helhetsmässig. Staden kan göras tätare på olika sätt – särskilt om man inte stirrar sig blind på vem som äger vilken mark och är beredd att låta en del av vinsterna komma också enskilda markägare till godo.
Ser städerna i huvudstadsregionen tillräckligt på de utmaningar den snabba och stora tillväxten innebär? Det gäller ju att ta tag i orsakerna till de problem som vi redan nu har, inte enbart konsekvenserna av problemen.