Så klarade sig partiledarna – plus och minus efter första debattveckan

Vad gick bra, vad gick sämre? Här är plus och minus efter två valdebatter, partiledare för partiledare.

Juha Sipilä

Lugn och jämn, kan sina siffror utantill och blir inte osaklig. Visar också uppskattning då han håller med konkurrenters inlägg.

Överskuggas av att andra partier som rusat fram i opinionsmätningar får mera taltid. Är inte den som armbågar sig fram.

Det finns säkert många andra än statsministern som känner en ständig otillräcklighet i sitt jobb.”

Petteri Orpo

Orpo verkar medievan och har tagit fram repliker för att få fram partiets teser varje gång möjligheten öppnar sig.

Ibland låter det som jinglar, då samma formuleringar hörs i olika sammanhang. Vi vill inte skrota kollektivavtal, utan att icke-organiserade arbetsgivare också ska kunna använda möjligheterna till lokala avtal. Skall man tvingas att höra till ett fack för att kunna det?”

Sampo Terho

Kvicktänkta repliker, och tycks vara Soinis arvtagare då han lockar fram mest skratt. En strategi tycks vara att anfalla Sannfinländarna för att skapa skillnad till gamla moderpartiet.

Vid sidan om de humoristiska citaten öppnar han inte så mycket av Blå framtids eget programinnehåll, särskilt vad de säger ja till.

Det är tungt att vakna till skrikande barn på morgonen, men ännu tyngre komma till jobbet och höra på en skrikande opposition.”

Antti Rinne

Signalerar att han tar politiken på allvar, men inte tar sig själv med för stort allvar. Får mycket utrymme på grund av opinionsmätningarna.

Ger för långa förklaringar, med risk att han blir avbruten och inte hinner till punkt.

Om man ser på den här regeringen och när politiska strejker uppstått, så var det först då man med tvångslagarna ville hindra rätten att fritt avtala om bättre villkor än i kollektivavtalen. Sedan har regeringen vänt trepartsförhandlingarna ryggen.”

Jussi Halla-aho

Han sveper inte in sina budskap efter publiken utan levererar sina åsikter så direkt som möjligt.

Är lite väl förtjust i det sarkastiska greppet.

Vi har en stark polarisering mellan dem som tjänar mycket och lågavlönade. Tillverkningsjobb har försvunnit till Kina.”

Pekka Haavisto

Gentlemannastil. Håller sig mest till de punkter där han vet att hans styrkor ligger. Är subtil i sin regeringskritik och håller dörrar öppna.

Kommer ibland inte till skott, utan villar sig in på sidospår och blir avbruten.

Ett detaljerat regeringsprogram fungerar också som konsumentskydd för väljarna. Nu har det varit rörigt och föränderligt, och vi har stundvis haft en fientlig stämning som är skadlig.”

Li Andersson

Skapar mer utrymme åt sig själv än partiets storlek, genom att vara retoriskt skicklig. Mest offensiv av partiledarna.

Har en tendens att tala på andras inlägg.

Konkurrenskraftsavtalet ändrade inga strukturer, det var en inkomstöverföring. Man flyttade avgifter till arbetarna och gjorde en orättvis nedskärning i semesterpengar. I stället borde man ha funderat på strukturer.”

Anna-Maja Henriksson

Skapar inte konflikt som självändamål, utan vet när hon ska ta avstånd från något och när hon ska hitta samförstånd. Verkar, som Haavisto, hålla dörrar öppna.

Borde effektivera budskapen ännu mer ibland, då de små partiernas taltid ofta blir knapp.

Vi måste förnya kulturen på arbetsplatserna. I Sverige har arbetstagarna inflytande, till exempel i företagsstyrelsen. Med sådana medel kunde man få bort politiska strejker, få bort misstroende.”

Sari Essayah

Bra på att använda korta talturer effektivt och för att föra fram sin egen sak i stället för att klaga eller käbbla mot andra.

Kunde försöka sig på att också polemisera när det går och knipa extra poäng.

Man har skurit ner i familjernas bidrag, service, i gruppstorlekar. Familjerna saknar också ofta stödnätverk då släktingar bor långt borta. Stämningen är att man ska leva längre tonårsliv och singelliv.”