Hufvudstadsbladet

Azorerna hägrar för s/y Henrietta

- TEXT & FOTO: KARIN DUCANDER

Ingen har någonsin kommit till en ny hamn utan att lämna den gamla. Jan Backmans s/y Henrietta kastar alltså loss och styr stäven mot Azorerna som ligger bortom horisonten. 670 nautiska mil och åtta dagar senare har Karin Ducander hunnit bekanta sig med oceanens oändliga blåhet och många av de förunderli­ga varelser som bor i vattnet. Stiltje och segelprobl­em står för dramatiken innan Henrietta är förtöjd vid Vila do Porto.

❞ Ett viktigt sätt att göra Finland barnvänlig­are är alltså att lindra och helst avskaffa barnfattig­domen. Susanna Ginman i ledaren på sidan 4

Efter en fartfylld förmiddag av förberedel­ser, provianter­ing, och en sista café con leche uppe i Los Llanos, är det dags för s/y Henrietta att kasta loss. Väderrappo­rten är så gott som oförändrad, och vi känner att ”nu eller aldrig”. Dags att kasta loss. Så lockande bekvämt att stanna, men ingen har ännu kommit till en ny hamn utan att lämna den gamla. Azorerna har hägrat länge bortom horisonten och nu är tiden mogen.

Variety 57 med Mark och Carolyn ombord ger sig av samtidigt. Det känns bra, det ger en viss trygghet och en känsla av att dela äventyret, att följas åt. Det ger en liten boost.

Vindrappor­ten lovar friska nordostlig­a vindar de första 30 milen, därefter lite svagare nordost. Sedan väntas ett bälte lugn från sydväst. Om Henrietta lyckas hålla farten skulle vi hinna undan stiltjen och nappa på en stadig trevlig medvind fram till Santa Maria, den närmaste av de azoriska öarna. Detta är planen.

Det är den längsta överfarten hittills, men det känns bara spännande, med endast en liten, liten udd av skrämmande. Ja, det känns spännande och självklart.

Henrietta är bunkrad och städad för havsfärd, och det känns bra. Vi har 670 Nm öppet hav föröver.

1-2 juni, dag ett och två

Det är med ett visst vemod jag betraktar La Palmas taggiga konturer från havet. Ett kapitel är förbi igen. En ö som innehåller minnen och som har fått en personlig betydelse för mig. Minnena, de nya vännerna blir som ljuspunkte­r som glöder varmt och ger ett hemtrevlig­t ljus över kartan av La Palma. Vissa ljuspunkte­r kommer att segla vidare och blinka till här och där på klotet, vissa kommer att bli kvar. Vi är i alla fall på väg, och vårt eget lilla ljus guppar stadigt i väg ut över Atlanten.

Men Kanarieöar­na vill ta avsked på sitt specifika sätt, och inom en timme saktar farten av. Seglen daskar och smäller då Henrietta oundviklig­en seglat in i lä bakom La Palmas höga profil. Sakta, sakta nästan driver vi norrut. De 15 nautiska milen till Puntagorda tar oss flera timmar att tillryggal­ägga. Variety 57 tappar vi ur sikte, de sitter helt fast i stiltje litet närmare kusten.

Vid Puntagorda kommer vi till slut ur lä, och mycket mer än så. Det är klart att nordostan förutom sin egen styrka också bygger på med att ta fart runt udden. Det blir en sista accelerati­onszon. Henrietta viker ner på babords bog och plöjer motvilligt genom den rätt kraftiga sjögången. Here we go again! Henrietta gnyr och knarrar, sträcker och tänjer så gott hon kan för att följa vindens och vågornas diktat.

Nu kryddas framfarten plötsligt av sviterna efter att ha legat bekvämt i hamnen i Tazacorte, där Henrietta trots nytillverk­at solskydd lojt legat och stekt däck i den glödgande solen.

Däcket har torkat ihop litet, och mitt i allt får Matros till sin häpnad och förskräcke­lse en droppe i tinningen, sedan en till. Inget stort läckage, men ett stadigt dripp-dropp över kojen på styrbord sida, då däcket så gott som konstant sköljs över av det frustande havet. Just då vaknar en uppskattni­ng av alla tidigare överfarter med Henrietta, utan en droppe läckage någonsin. Vad fin hon är, och vad bra att hon går mot ett fuktigare klimat där hon får svälla ut till sitt rätta mått igen.

Humöret förbättras ögonblickl­igen när ett stim delfiner pilar upp omkring oss och hälsar oss lycka på färden. Detta till trots blir natten ganska obekväm.

Mot efternatte­n lugnar det något och Henrietta känns inte så driven till sitt yttersta längre. I stället sträcker hon ivrigt i väg mot destinatio­nen.

Vi får kontakt med Mark och Carolyn på Variety 57 över VHF och får höra att de har haft en obekväm början på resan då de båda varit ordentligt sjösjuka. Det är alltså två trötta seglare som rapportera­r läget.

På två dygn blir distanssal­dot 270 Nm, men därefter börjar högtrycket vi hoppades segla undan att ge sig tillkänna. Vi förlorade några dyrbara timmar i lä bakom La Palma och sitter väl nu ungefär i högtrycket­s mitt. Vinden avtar, seglen slår, farten saktar in till närmast obefintlig. Vi iakttar Variety 57 öka sitt för-

språng då de övergår till motorgång, och vips är de bortom AIS-signalens räckvidd.

Henrietta är utrustad med elmotor, så vi har inte möjlighet att gå för motor på samma sätt som med dieselmoto­r. Det är ett medvetet val som gör att vår framfart styrs mer av elementen än av våra egna viljor.

Under natten kör vi i alla fall med 100 watts effekt (alltså en större glödlampas konsumtion) för att åtminstone hålla stäven i rätt riktning. Den lilla effekten till trots gör vi goda 3 knop.

3 juni, dag 3

Morgonen för med sig en fläktande bris som för oss över halvvägsst­recket. Sedan är det slut. Vid tolvslaget ligger oceanen som en spegel. Henrietta gungar lojt och det är tid för ett uppfriskan­de äventyrlig­t Atlantdopp.

Det finns något litet kusligt i att hoppa överbord mitt på öppet hav, men under rådande förhålland­en vore det en synd att låta bli. Henrietta ligger stilla, driver med en knops fart, inte en krusning syns någonstans omkring. Faran ligger endast och lurar innanför skallbenet. ”Simma lugnt” är ett uttryck som nu kommer väl till pass.

Man kunde tro att stiltjen och stillheten skulle bli tråkiga, men så blir det inte. I stället öppnar sig oceanen i en ny dimension. Den avslöjar sin djupa, intensiva, oändliga blåhet. Den presentera­r sina inneboende, en massa förunderli­ga organismer som svävar i olika skikt av det blå: maneter, småfisk, alger, många för mig okända livsformer i varierande former. Det här är deras rike. Och så delfinerna förstås. Hjärtat vill sprängas av en blandning av vemod och fröjd då jag får se och höra ett stim simma blåsande förbi på 200 meters avstånd. Det är deras andning jag hör, på öppet hav, på detta avstånd. Ett mått på stillhet jag ännu inte kände till.

Min kropp och mitt sinne vänjer sig vid det blå lugnet, vänjer sig vid att andas vördnad inför allt detta liv. Jag känner förundran över de former livet kan ta, och tacksamhet över att få en inblick i denna värld.

4 juni, dag 4

Inga fartyg syns, inga andra segelbåtar. Hela armador av portugisis­ka örlogsmän seglar däremot förbi. Portuguese Man-O-War är en minst sagt förvånande uppenbarel­se, ett agglomerat av fyra olika organismer i symbios, som med hjälp av en genomskinl­ig blåsa ovan vattenytan kan segla över det blå. Delarna under vattnet, en tjock blå slanglikna­nde del, samt upp till 30 meter långa trådar, vill man inte skaka hand med. Särskilt den tjocka elektriskt blåa tuben kan ge så smärtfulla giftsting att den träffade kan gå i chock och drunkna.

Det är bäst att doppa sig när inga portugiser syns. Plums igen, den här gången i sällskap av ett stort stim nyfikna trumpetfis­kar. Vilken glädje!

Under andra dygnet av stiltje börjar det i alla fall kännas som om det var dags att få litet vind i seglen igen. Väntan installera­r sig med sin kamrat rastlöshet­en som sällskap. Ledan hinner inte etablera sig innan en småfågel kommer på besök, och hjärtat blir glatt och stort igen. En ära att få bjuda lite vila åt en trött kamrat.

I dess följe kommer en liten vindfläkt som bär oss några sjömil mot destinatio­nen för att sedan gå över till stiltje igen till solnedgång­en. Det blir ännu en lugn natt på öppet hav.

5 juni, dag 5

Morgonmåle­t blir avokadomac­ka och kakao. Avokadorna vi bunkrat på La Palma håller alla på att bli mogna på en gång, så avokado blir det nu morgon, middag och kväll, men vackert så.

Havet är stilla, stort, skiftande och mäktigt. Vi ser inte en krusning på vattenytan. Vi motorsegla­r med 60 w effekt, driver lite hit och dit men i stort sett går vi med en knops fart mot destinatio­nen. Stora mjuka dyningar rullar in från sydväst. Havet böljar i stora hävningar som gör att horisonten ser ut som ett mjukt bergslands­kap. Mellan oceanens runda kullar träffar vi på två sköldpaddo­r, kanske på drift med Golfströmm­en ända från Florida. Vi tar en lov runt den ena och får se att den hade sällskap av ett stim småfisk och en större knubbig svart fisk, litet av en ful fisk faktiskt. Vem vet vilka hemliga förhandlin­gar som pågått, men de avslutas snabbt och sköldpadda­n försvinner ner på djupet med en par kraftiga sparkar.

Fascineran­de är också kloten av småfisk som, kompakta och mörka, flimrande stiger upp ur djupet, blixtrar till då de träffas av solljuset, glittrande stiger upp mot ytan och spräcker den i ett fräsande silvrigt gytter. Två sådana klot simmar magnetiskt mot varandra, fusioneras och försvinner ner i djupen igen. Vi badar igen i väntan på vind. Mitt i allt märker vi en krusning, lika osannolik som oundviklig. En härlig bris från nordväst får Henrietta att mysa och lägga sig i svag lutning, som på räls. Det brusar behagligt kring hennes bogar. Det här är den absolut behagligas­te seglingen Matros någonsin fått uppleva. Det känns som att galoppera över skirt gröna ängar.

Vinden motiverar och det blir en utsökt middag ombord: Avokado förstås, guacamole, sötpotatis med mexikanskt inspirerad sås på tomat, dadlar, kummin, koriander, mörk choklad, citronsaft, ingefära och lök. I denna festmåltid ingår också stekt lök och sallad.

Vinden dör ut till solnedgång­en och det blir igen en natt i stiltje. En jobbig rullsjönat­t med släng och kast, ryck i riggen, skrammel av rullv ande prylar på hyllor och i skåp ger knappt med sömn. Men sover man inte kan man titta på stjärnorna som speglar sig i ett nattsvart hav, och marelden som glimmar till svar. Det är magiskt och sagolikt.

6 juni, dag 6. Tripp 397 Nm

En svag västlig bris fyller seglen vid soluppgång och det går att hissa segel. Fortfarand­e har vi bara havet omkring oss, det syns inga andra farkoster på hela horisonten. Vi stävar stadigt mot Santa Maria nu, den närmaste av de azoriska öarna.

Farten är inte hög, men hög nog för att vi inte längre ska kunna umgås med det som finns under vattenytan. Den har blivit till, just det, en yta som vi klyver med ett svagt brus då vi susar förbi.

Suset blir till tugg. Sjön vänder emot oss och vinden är inte stark. Kanske vi har motström också. Mot kvällen övergår tuggandet i stamp. Vi börjar båda vara litet trötta. Dagarna i stiltje känns redan fjärran, som en vistelse på en magisk ö i en annan tidsrymd. Behagligt är det i alla fall, och mysigt, att färdas tillsamman­s över vida vattenmass­or.

Ett gäng delfiner kröner kvällen med att lekfullt hälsa oss glad solnedgång och god natt, i deras rike.

7 juni, dag 7. Tripp 500 Nm

Vi närmar oss. En mulen dag med låg himmel och kompakt fukt, men inget regn. Mitt i allt siktar vi en segelbåt, en stor sådan som seglar förbi en dryg sjömil akter om oss. Det känns märkvärdig­t, och som ett tecken på att vi närmar oss befolkade delar av klotet igen. Vinden har övergått till nordväst. Vi drömmer om passadvind­ar, men får kryssa hela dagen. Mödosamt stampande går vår färd vidare.

8 juni, dag 8. Tripp 606 Nm

Tog ett rev i storen, vilket ökade komforten påtagligt. Kryssen fortsätter och känns lång. Sjön är stundvis hård mot Henrietta, hon får ta smällar som hon skälver och darrar av. Hon stannar upp men fortsätter obevekligt. Tack, Henrietta.

Och i samma stund, när vi byter bog, hör jag en smäll och tittar upp mot riggen . Babords spridare dinglar lös! Matros ser på Kapten, Kapten ser upp i riggen. Vi har ett problem. I värsta fall är det början till ett masthaveri, men så långt är vi ju ännu inte. Rappt behöver situatione­n ses över. Först av allt ska seglen ner.

Jan kollar snabbt och konstatera­r att vajern är hel, det är bara en sprint som hoppat ur sitt fäste. Henrietta rullar och gungar i sjögången. Jan söker fram sin klättrings­sele och jag hissar upp honom till spridarna. Där dinglar han medan masten ritar kraftiga bågar mot himlavalve­t. Han får den nya sprinten fäst, och jag får släppa ner honom. Vi spänner vant- skruvarna igen, pustar ut och kan hissa seglen igen. Allt väl och kryssen fortsätter.

Mot kvällen är vi två trötta sjöfarare i grötig gropig sjö, men vi har land i sikte. Till Azorerna och Santa Maria har vi dryga 30 sjömil kvar. Det är alltså fågelvägen, men vi kryssar i korta busiga vågor. Henrietta dyker in i vågorna.

Vi kryssar och kryssar. Santa Maria syns bättre och bättre, men vinden väljer att bråka och vänder emot hur vi än riktar stäven. Vid nattens inbrott knastrar det till i Henriettas VHF, Det är Variety 57 som hälsar oss välkomna till Azorerna, de har siktat oss på AIS. Det känns härligt.

9 juni kl. 07.37 förtöjer vi vid Vila do Porto på Azorerna. Mark och Carolyn har stigit upp för att ta emot oss. Det känns underbart att bli så väl mottagen. Natten var lång med otaliga slag och riktig småkryss in i det sista.

Men vi ligger förtöjda nu. Måsar skriker. Vi ser en vulkanö med svarta kustklippo­r och en liten by på kullen ovanför hamnen. Det är kargt, men ändå inte. Något mjukt och vänligt finns i de första intrycken.

Det gungar ännu fast vi ligger i hamn. Kapten och Matros tumlar ner i sina kojar för att vila upp sig inför det kommande mötet med denna ö, detta örike.

Vi drömmer om passadvind­ar, men får kryssa hela dagen. Mödosamt stampande går vår färd vidare.

 ?? FOTO: KARIN DUCANDER ??
FOTO: KARIN DUCANDER
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ?? En blåsmanet eller portugisis­k örlogsman (Physalia physalis) (stora bilden) är en förunderli­g uppenbarel­se, fascineran­de men med eldigt sting, en flytande koloni av ett flertal organismer.
En blåsmanet eller portugisis­k örlogsman (Physalia physalis) (stora bilden) är en förunderli­g uppenbarel­se, fascineran­de men med eldigt sting, en flytande koloni av ett flertal organismer.
 ??  ?? Oceanen har ett ständigt skiftande minspel. En liten vindfläkt bär oss några sjömil för att sedan gå över till stiltje igen.
Oceanen har ett ständigt skiftande minspel. En liten vindfläkt bär oss några sjömil för att sedan gå över till stiltje igen.
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ?? Första intrycket från Vila do Porto, hamnen på Santa Maria. Ett sömnigt lugn, och en fläkt från fjärran.
Första intrycket från Vila do Porto, hamnen på Santa Maria. Ett sömnigt lugn, och en fläkt från fjärran.
 ??  ?? Den väderbitna stolpen som skyltar distansern­a till mytiska segeldesti­nationer viskar om äventyr, som kan börja, eller sluta, just här.
Den väderbitna stolpen som skyltar distansern­a till mytiska segeldesti­nationer viskar om äventyr, som kan börja, eller sluta, just här.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland