Hur ser ett barnvänligt samhälle ut?

Barn och familjer är heta valteman. Partierna tävlar i barnvänlighet och familjeledighetsreformer. Men det räcker förstås inte med prat och goda föresatser.

Det duggar tätt med nyheter kring barn och familjer. Vi föder allt färre barn. Av de barn vi har mår största delen bra, men många mår dåligt och orsakerna kan ofta härledas till fattigdom.

För några veckor sedan publicerade Institutet för hälsa och välfärd (THL) och sällskapet för ungdomsforskning rapporten om barn födda 1997. De barnen mådde betydligt sämre än de som föddes tio år tidigare, alltså 1987 och som drabbades av depressionen i början av 1990-talet. De som föddes 1997 hade mera psykiska problem och andelen omhändertagna barn hade också ökat markant.

Forskarna identifierar fyra riskfaktorer – föräldrar med låg utbildning, allvarliga psykiska problem, stora förändringar i familjen som skilsmässa eller dödsfall och långvarig fattigdom. Många av riskerna förekommer samtidigt och förstärker varandra. Svårigheter att klara sig ekonomiskt är ett slags nav i problemen.

Forskningschef Minna Salmi vid THL påpekar i Helsingin Sanomat att barnfattigdomen tredubblades från mitten av 90-talet till 2007, stannade på över 10 procent och började stiga igen 2012. I Finland finns nu 135 000 barn som lever i fattigdom. Som Mirjam Kalland nyligen skrev i sin I dag-kolumn (HBL 15.11) finns det tunga vetenskapliga bevis för att fattigdom skadar barns utveckling. Det gäller särskilt fattigdom i småbarnsåldern.

Under de senaste åren har det också blivit tydligt att fattigdomen går i arv. Orsakerna är komplexa men konsekvenserna är väldigt tydliga. Utbildningsnivån är en nyckel. Om dina föräldrar är lågutbildade är risken för att du själv också blir lågutbildad betydligt större än om dina föräldrar är högutbildade.

Ett viktigt sätt att göra Finland barnvänligare är alltså att lindra och helst avskaffa barnfattigdomen.

Barnpolitiken borde vara utformad så att den stöder de särskilt utsatta men inte pekar ut dem. Därför är universella stödformer bra – allt- så sådana som alla får. Det handlar om många olika åtgärder från indexfrysning av barnbidragen och andra bidrag till gruppstorlekar i daghem och skolor, till att återinföra den subjektiva rätten till dagvård för alla barn. Många partier talar också för helt eller delvis avgiftsfri småbarnspedagogik, vilket är bra för det stöder särskilt de barn som behöver stöd inför skolstarten.

Trots att småbarnsåren är ekonomiskt särskilt krävande, är strukturen på barnbidragen sådan att bidraget är lägst för det första barnet och ökar med antalet barn. Professor Heikki Hiilamo har påpekat det här och föreslagit att det borde vara tvärtom eftersom anskaffningarna är störst när det första barnet föds.

En familjeledighetsreform har efterlysts av så gott som alla partier och många intresseorganisationer. Den behövs verkligen, men här gäller det att se upp med hur man reformerar. Det är ett bra mål att öka sysselsättningen, men det kan inte vara det enda eller ens viktigaste motivet för en familjeledighetsreform.

Nu verkar de flesta partier också ha insett att reformen måste få kosta. Modellen 6+6+6 är dyr men den förlänger avsevärt den tid föräldrarna kan vara hemma med en baby, samtidigt som den stöder papporna i deras föräldraskap, eftersom de får lika många öronmärkta månader som mammorna. Det vore också viktigt att höja föräldrapenningen och överlag göra systemet mer flexibelt.

Här finns klara skillnader mellan partiernas modeller.

Den låga nativiteten dyker också upp i valdebatterna. Den har inte en enda orsak och kan inte heller avhjälpas med enstaka åtgärder. Men samhällets inställning till barn och föräldraskap spelar en roll. Får föräldrarna tillräckligt stöd? Ser vi barnen och deras behov? Hör vi dem? Finland har mycket att göra för att bli ett barnvänligare land.