Slaget om journalistiken

Jag har någon gång pinat mig själv med att titta på ett tv-program som jag gjorde för femtio år sedan. Det var, som jag minns det, förhållandevis ok enligt den tidens synsätt. Men alldeles hemskt sett med dagens ögon. Journalistik är, som så mycket annat, ett barn av sin tid.

Jag gjorde knappast någon större skada. Trots den gryende så kallade revolverjournalistiken kunde den fjärde statsmakten inte rubba mycket av existerande strukturer. Rörelser inom strukturen ägde nog sedan rum.

Dagens journalistik har släppt loss betydligt starkare krafter. Följden har blivit ett offentligt diskussionsklimat som försvårar en gynnsam samhällsutveckling. Mycket är ett resultat av den tekniska utvecklingen. Men jag vill också peka på några mindre iögonenfallande journalistiska företeelser med rötter i kommersialism och missriktad journalistisk teori.

Under mina år inom public service fördes många diskussioner om varför vi efterapar kommersiella medier både i ämnesval och i presentationssätt. När det gällde journalistisk teknik hade vi en hel del att lära oss, men när det gällde ämnesval fördes vi allt längre bort från det som public service skall syssla med. I stället för kvalitativt bättre olika alternativ blev resultatet en mer likriktad journalistik inom mediefältet överlag.

När journalistiken likriktas löper diskussionen risk att försvinna. I strävan efter kommersiellt intressanta klatschiga frågor och svar går man miste om det för all utveckling så nödvändiga argumenterandet. Att man lyssnar på vad den andra säger, bemöter det logiskt eller anammar något man inte hade kommit att tänka på. Kommersiellt lockande? Nej, men viktigt.

Ett annat journalistiskt felslut, som många tanklöst sväljer, är tesen om att publiken har rätt att få veta. Det används med förkärlek som en illa maskerad orsak, när mer eller mindre skandalösa historier skall publiceras. Varför skulle allmänheten ha någon speciell rätt att få veta allt? Resultatet har vi sett i form av många personliga tragedier.

En rent av beundrad maxim är den så kallade konsekvensneutraliteten. Den bottnar i en journalistisk ryggmärgskänsla om att man skall publicera. Publish and be damned. En konsekvensneutral journalist frånser från konsekvenserna. Ingen journalist skulle väl med berått mod förorsaka ett tredje världskrig, men att ifrågasätta journalistiska konsekvenser förskjuter gränsen mot ansvarslöshet.

Vid sidan av detta erbjuder sociala medier sedan en uppsjö av mer oroväckande hantering som påverkar den egentliga journalistiken. Hur allvarligt det är kan vara svårt att bedöma. Många professionella journalister är emellertid djupt övertygade om till exempel allmänhetens ”rätt att få veta”.

Om man vill vara optimist kan man ändå kanske påpeka att kvalitetsjournalistiken verkar få ny luft under vingarna. Många medier har noterat att kvalitet är efterfrågat och lönande. Slaget om journalistiken är ännu inte förlorat. Får man hoppas.

Om man vill vara optimist kan man ändå kanske påpeka att kvalitetsjournalistiken verkar få ny luft under vingarna.

GEO STENIUS

är journalist i periferin.