Den siste kejsaren

Med sina återkommande raserianfall skapade Nokia-chefen Jorma Ollila en atmosfär av rädsla som banade väg för mobiljättens undergång. Så skriver hans efterträdare som styrelseordförande, Risto Siilasmaa, i sin färska bok ”Paranoidi optimisti”. Den paranoida optimisten är Siilasmaa själv, och det här är hans version av ett dramatiskt skede i Finlands ekonomiska samtidshistoria: en sagolik framgång som fick ett abrupt slut.

Att Ollila har ett häftigt humör har varit känt länge, också om näringslivets hjälte och gullgosse inte fick ifrågasättas i början av 2000-talet. Men år 2012 tog tidigare Nokiadirektören Tapio Hintikka bladet från munnen i Kauppalehti Optio och beskrev hur Ollila, redan då han fick makten år 1992, gormade och skällde på chefer som inte fyllde måtttet. ”Meuhkaaminen alkoi heti”, härjandet började genast, var Hintikkas version.

Risto Siilasmaa går längre än så när han smular sönder glorian över Jorma Ollilas hjässa. Han beskriver en ledarstil som gjorde det svårt att föra en kritisk diskussion i styrelserummet, ifrågasätta och lyfta fram problem. Det bidrog bland annat till att man alltför länge höll fast vid det föråldrade operativsystemet Symbian.

Det är ovanligt att en företagsledare går hårt åt sin tidigare styrelsekollega i offentligheten. Men så är Nokia ett ovanligt fenomen, vilken måttstock vi än använder.

Nokia var en nationell symbol och Ollila en superstjärna under tidigt 2000-tal. I flera år var Nokia och Mercedes-Benz de enda europeiska företagen på Business Weeks tio-i-topplista över världens värdefullaste varumärken. Alla andra med Coca-Cola i spetsen var amerikanska. Då Nokia var som störst inom mobiltelefonin motsvarade koncernens omsättning 3 procent av Finlands bnp, en fjärdedel av exporten och hälften av vårt lands satsningar på forskning och utveckling.

Bolaget dominerade Helsingforsbörsen. I en kolumn skrev Helsingin Sanomat-journalisten Saska Saarikoski våren 2001, att innan Nokia presenterar sitt resultat ”håller hela landet andan och pustar sedan ut av lättnad” när det visar sig att bolaget mår bra, för ”Nokia är mer än bara ett företag”. I allt högre grad kom Nokias öde att sammanlänkas med Finlands och Jorma Ollila blev välgörare och guru, en frälsare som inte kunde ifrågasättas.

Samtidigt fick Ollila en makt som sträckte sig långt utanför börsbolagets gränser. Han tog plats i näringslivets organisationer, han ställde krav på reformer av utbildningspolitiken, han krävde förändringar i beskattningen. I boken om den osynliga handen, ”Näkymätön käsi” från år 2006, skildrade författaren Mauno Saari hur Ollila redan tidigt, allt medan Finland långsamt reste sig ur depressionens träskmarker i början av 1990-talet, höll kontakt med tunga politiker, som Esko Aho, Iiro Viinanen och Paavo Lipponen och gav dem råd om hur landet skulle styras.

Ingenstans i Europa kunde man hitta en företagsledare av samma nationella dignitet, höjd över all kritik. Han styrde företaget, han påverkade politiken – och han lindade en del av pressen kring sitt lillfinger i över ett decennium.

Ekonomijournalisten Carl-Gustav Lindén beskrev år 2012 relationen mellan Nokia och Helsingin Sanomats ekonomiredaktion i sin doktorsavhandling. Nokias informationsavdelning höll under tidigt 2000-tal nära kontakt med sina favoritjournalister och ”utbildade” dem. ”Helsingin Sanomat och Nokia samarbetade på flera nivåer. Bolaget ville nå ut med rätt budskap till anställda, aktieägare och beslutsfattare”, konstaterade Lindén.

Nokialedningen såg till att man hade vänner på rätt ställe och skapade en alltför nära relation till landets största tidning.

Endast enstaka kritiska kommentarer yttrades under 00-talet, som då statsvetaren Matti Wiberg analyserade Nokias starka position hösten 2006 i en artikel i Helsingin Sanomat med budskapet att ”Nokia omges av en osund mur av tystnad”.

Annars aldrig ett ont ord om hjälten.

Själv fascinerades jag av fenomenet Jorma Ollila till den grad att jag skrev romanen ”Den store mannens skugga” som utkom år 2006 då det ännu inte fanns många sprickor i tystnadens mur. Min bok var rena fiktionen, så Ollila fanns inte där, utan företagsledaren som erövrade världen hette Timo Manner. Den framgångsrike Manner var så viktig för Finlands internationella rykte att ingen vågade kritisera honom, trots att han helt uppenbart hade en mörk sida. Många kände till den, men alla blundade för den, och slutet blev inte vackert.

Endast i ett mycket litet land kan en företagsledare växa sig så stor att hans intressen sammanflätas med nationens. I stora länder kastar sig utländska journalister snabbt över de nationella ikonerna för att hitta fel och brister. Men Finland hade för tio femton år sedan alldeles för få utländska korrespondenter med distans till hjältarna. Och medierna utomlands hade inte en chans att tränga igenom muren kring Nokia.

Tyvärr finns det än i dag alltför få utländska korrespondenter som rapporterar till omvärlden om det som försiggår i Finland. Små länder lämnas i fred, på gott och ont.

Under koncernens glansdagar inbringade Nokia över 100 miljarder euro till Finland i form av löner, skatter och intäkter av aktier sålda till utlandet. Arvet efter mobiltelefonin innehåller dessutom en skattkista fylld av patent och tekniskt kunnande. Ollilas insats har varit värdefull för bolaget och för Finland, men han borde ha gett plats åt andra långt tidigare.

Men ödmjukhet hör inte till marknadsledarens starka sidor. Därför går det lätt så att den som höjs till skyarna faller hårt när framgångens vind inte längre bär. Om fenomenet Nokia hade analyserats mer kritiskt då det begav sig, skulle Siilasmaas ”avslöjanden” inte kännas så hårda nu.

Lärdomarna av fallet Nokia är givetvis många. Ur samhällspolitisk synvinkel är en slutsats att alla ledare borde granskas kritiskt medan de är på toppen, annars biter de sig fast vid makten för länge. De må sedan heta Kekkonen, Ollila eller någonting annat.

”Ingenstans i Europa kunde man hitta en företagsledare av samma nationella dignitet, höjd över all kritik. Jorma Ollila styrde Nokia, han påverkade politiken – och han lindade en del av pressen kring sitt lillfinger.”

BJöRN SUNDELL

är fri publicist, ekonom och tidigare ledarskribent vid HBL.