Ryssland producerar världskultur

Mötet med Borodin fick mig än en gång att inse vad det är jag älskar i det ryska kulturlivet. Där finns en nyfikenhet och hudlöshet, ett slags råhet som inte går att apa efter. Borodins ”Normalno” skildrar tillvaron i en provinsiell förort på ett sätt som stöter en i veka livet.

Rysslands i dag internationellt mest uppburna regissör, Andrej Zvjagintsev, gör oerhört symboltunga filmer. Ibland frågar man sig om han verkligen måste stryka under alla sina poänger med femdubbla streck. Men det är just det som är hans metod. De bästa ryska filmerna drar tittarna genom en mangel.

I jämförelse med till exempel Finland har Ryssland ett utvecklat statligt stödsystem för inhemsk film. Det finns mycket pengar att få om man håller sig till rätt ämnen och skildrar dem på önskat sätt. Det gör inte Zvjagintsev. Borodins oförskönade förortsskildring är knappast en film som skulle falla ryska kulturministern Vladimir Medinskij på läppen.

En film som däremot har fått hela gräddan i Kreml bakom sig är ”Krimbron. Gjord med kärlek”. Filmen är skriven av Margarita Simonjan, som leder den engelskspråkiga propagandakanalen RT (tidigare Russia Today). Den har regisserats av hennes man, Tigran Keosajan. På premiären i Moskva den 30 oktober kom både Putins talesman Dmitrij Peskov och utrikesministeriets taleskvinna Maria Zacharova. Bägge berömde filmen, bland annat för att den ”gör tittarna på gott humör”.

Personligen blev jag enbart deprimerad. Inte för att filmen är en glansbild av det Krim som Ryssland har annekterat, utan för att humorn i filmen fokuserar på att sparka neråt. Vad tittaren förväntas skratta åt är ett enda uppradande av klichéer där alla föremål för skämt är kaukasier eller överviktiga amerikanska kvinnor.

Margarita Simonjan har sagt i en intervju att hon är en kvinna av folket som tycker om att umgås med folket. Hennes publikfriande instinkter är mycket riktigt utgångspunkten för den här filmen. Ändå har den floppat. När jag gick och tittade på den för några veckor sedan var vi tre personer i salen.

Ryssland är ett land som har producerat världens största författare, kompositörer och regissörer. Ofta har de blivit motarbetade, ibland förföljda. Medelmåttorna som fyller sina beställningsarbeten blir däremot överösta med pengar.

Ändå görs det fortfarande strålande film i Ryssland, det skrivs fantastiska böcker, det görs otrolig teater.

Ingen människa med hjärna kan vara annat än pessimist när det gäller den nuvarande utvecklingen i Ryssland. Men ingen med hjärta kan förlora hoppet för ett land som – trots allt – kan producera sådan kultur. Gång på gång.

När jag besökte Uzbekistan i september träffade jag en ung rysk filmregissör, Michail Borodin. Hans första kortfilm ”Normalno” nominerades i våras till klassen ”Semaine de la critique” i Cannes. ”Normalno” är filmad med en enda kamera. Majoriteten av skådespelarna är amatörer.

ANNA-LENA LAURÉN

Korrespondent i Moskva