Text som vibrerar av kärlek och hat
Hur kunde det gå så här i Ryssland? Masha Gessen ger implicit två svar som båda utgår från det sovjetiska arvet. Människorna hade fråntagits sitt historiska minne liksom också den nödvändiga informationen för att förstå sitt land och sin egen belägenhet. Och även om friska kunskapsflöden sipprade in i det nya Ryssland, fanns jordmånen kvar för propaganda, desinformation och censur.
Några timmar innan hennes familj emigrerar till USA låser elvaåriga Masha Gessen in sig på toaletten. Hon vill läsa sin morfars brev, han som stupade i kriget mot nazisterna. För det som ska ske känns oåterkalleligt. Hon kommer aldrig någonsin att återvända till Moskva – tror hon.
Men det som 1981 var otänkbart i Sovjet, blev möjligt i det nya Ryssland och människor som trott sig åtskilda för evigt kunde återförenas. Och när Masha Gessen exakt tio år senare återvänder, nu som amerikansk journalist, känner hon redan på flygplatsen igen två kvinnor som hon inte kunnat glömma, farmodern Ester och mormodern Ruzia.
Det blev början till såväl en lysande journalistkarriär som till en familjeåterförening på djupet. Gessen fascinerades till den grad av sin farmors och mormors personligheter att hon började fråga ut dem om deras liv och forska i deras bakgrund. Resultatet är Ester och Ruzia. Vänskap genom Hitlers krig och Stalins fred, en bok som vibrerar av kärlek och hat.
Kärlek – det är familjen, vännerna, det lilla livet som går att leva när det inte krossas av tanks och tåg. Hatet – det riktas mot Sovjetsystemet vars hårdhet särskilt drabbar judar.
Ester från Bialystok
Den vackra och livliga Ester kommer från en ansedd familj i Bialystok, Polens judiska centrum mellan världskrigen. Också den eftertänksamma Ruzia växer upp i en judisk miljö, hennes familj är sekulariserad och bor mitt i Moskva. Båda tillhör den första generationen som fötts efter revolutionen, unga människor som börjar livet i tron på en jämlik och god framtid.
I stället dras de in i en av den europeiska historiens mest smärtsamma konvulsioner. Med sinne för både dramatik och fakta lyckas Masha Gessen berätta Ester och Ruzias livshistorier samtidigt som hon visar på de miljöer och skeden som har format dem. De gamla kvinnorna är båda minnesgoda och öppenhjärtiga, de är kloka och sega överlevare som givetvis tvingats till kompromisser, men som inte gjort sig skyldiga till angiveri. Det hela blir ett ovanligt livfullt stycke europeisk samtidshistoria där också några skeden får ny belysning.
Till dem hör gettot i Bialystok. Ester hade själv fått en studieplats i Moskva före tyskarnas inmarsch, men hennes far, Jakub, stannade kvar. Han blev medlem i Judenrat och hamnade därigenom i den ohyggliga situation som återkommer i diskussionen kring Förintelsen. Är ett samarbete med tyskarna berättigat när det i bästa fall endast förlänger livet någon månad för judarna i gettot?
Och vilken var då Jakubs roll? Gessen minns Hannah Arendts ord om Judenrat; den lömskaste av alla krafter som samverkade för att döda judarna. Hon reser till Bialystok och till Tel Aviv, hon stöter på motsägelsefulla minnen och dokument, någon minns Jakub som en vilseledd ynkrygg, andra som en av dem som organiserade motståndsrörelsen i gettot. Hon skapar sig till slut en bild av ”en samhällstillvänd person som engagerade sig i ett fullkomligt hopplöst företag”. Men hur Jakub dog får hon inte veta.
Antisemitismen som statlig religion
I Ryssland gör Stalin antisemitismen till något av en statlig religion, även om den vanliga juden inte behöver ängslas för sitt liv. Som judinnor förnedras Ester och Ruzia gång på gång med avslag på sina arbetsansökningar, men de ger sig inte. Och eftersom de är begåvade, belästa och språkkunniga får de ändå jobb som översättare. Ruzia hamnar i själva verket mitt i det kalla krigets centrum – hennes uppgift blir att censurera de utländska korrespondenternas texter.
Så när den tjugoåriga Masha Gessen började jobba som korrespondent i sin forna hemstad fick hon veta att hennes mormor en gång hade censurerat människor som hon – amerikanska journalister i Moskva. Hon får också en unik insyn i hur det hela egentligen fungerade inuti Centraltelegrafens välkända byggnad, ett av Moskvas landmärken på nuvarande Tverskajagatan. När Ruzia gått in genom en anonym sidoingång sitter hon i ett rum som gränsar till korrespondenternas, avskild genom ett draperi. På ett bord står direkttelefonen till Stalins sekretariat, svart utan nummerskiva…
Genom sin plats i det rummet blir Ruzia en av de första som 1956 får ta del av Chrusjtjovs hemliga tal där decenniers terror och svek äntligen blottas. När Ruzia går hem slår hon hårt ihop händerna ”för att hålla glädjen nära sig, se till att hon transporterar den helskinnad tills hon kan dela med sig av den”.
Det är sällan Masha Gessen citerar direkt, i stället skriver hon en egen, känslointensiv och samtidigt vederhäftig berättelse om Ruzia och Ester. Om deras arbete och vardag, om deras sena vänskap, om familjerna, männen, älskarna och barnen. Om kampen för att stå rak och överleva i Stalins rike. Man läser med bultande hjärta medan ögonen vidgas inför en sådan direkt insyn i några av tidens mörkaste skeden.
Att läsa Gessen är att förstå
En fördjupad insyn, det ger Masha Gessen också i sin senaste bok Framtiden är historia. Det totalitära Rysslands återkomst där hon följer utvecklingen från nittiotalet fram till våra dagar. Vi känner till de stora händelserna – Sovjetunionens sönderfall, kuppförsöken, Putins tillträde, invasionen på Krim, kriget i Donetsk – men att läsa Gessen, det är också att förstå – och framför allt att förstå hur atmosfären förändrades och vad olika människor upplevde.
För samtidigt som Masha Gessen initierat redogör för trettio år av turbulent samtidshistoria, låter hon oss också här se förändringarna genom individuella prism. Hon har valt ut sju personer, fyra av dem födda i början av åttiotalet, som hon följer och intervjuar, ibland in i minsta detalj.