Mot barnatrons ljusblå himmel
KLASSISKT
Radions symfoniorkesters Mahlerserie. Konsert IV.
Dirigent: Hannu Lintu. Solister: Augustin Hadelich, violin, Pelageja Kurennaja, sopran. Dutilleux, Mahler. Musikhuset 23.11
De övriga Mahlersymfonierna tarvar inget sällskap på konsertprogrammen – vissa tål det rentav inte – men ettan och fyra, som är de kortaste och landar litet under timmen, brukar mestadels paras ihop med en, i bästa fall, estetiskt lämplig kompanjon.
Henri Dutilleux violinkonsert, L’arbre des songes (1985), är kanske inte det första stycke som faller en in när det gäller att hitta ett komplement till Mahlers fyra – och inte lyckades väl Hannu Lintu,i Lotta Emanuelssons sedvanligt högintressanta programbladsintervju, motivera sitt val på ett helt övertygande sätt – men vid närmare eftertanke, och genomlyssning, är det egentligen inte speciellt långsökt.
Bägge verken kännetecknas, sin stilistiska och durationsmässiga väsensskillnad till trots, av ett genu- int kammarmusikaliskt, utsökt förfinat kontrapunktiskt och klangligt tänkande och bägge genomströmmas, så att säga, inifrån av ett säreget ljus som hos Mahler pekar rakt uppåt, mot barnatrons ljusblå himmel, medan det i Dutilleux fall handlar om en mer komplext drömlik illumination.
Absurt appendix
August Hadelich hör till mina absoluta favoriter bland de regelbundet återkommande violinisterna på Musikhusscenen. Hans Dutilleuxtolkning var, föga överraskande, ett under av teknisk perfektion och klangligt raffinemang och solostämman glimrade och vibrerade, liksom den tillika subtilt och mustigt instrumenterade orkestersatsen, i regnbågens alla färger.
Encoren, Paganinis välkända amollkapris nr 24, spelades med all tänkbar finess men var nog ett absurt appendix till Dutilleuxkonserten. Såframt, förstås, tanken inte var att bereda marken för den ödesmättat dansanta, törhända av självaste döden trakterade felan i symfonins andra sats.
Petri Aarnio gav dock ett högst mänskligt intryck på konsertpallen och mäkta smakfullt gestaltade han därtill det delikata partiet. Lintu lät symfonin leva och andas på ett naturligt sätt och omsorgen om partiturets mångfald av detaljer resulterade i en skönt skimrande symfonisk mosaik.
Den rytmiska precisionen instrumentgrupperna emellan var inte alltid hundraprocentigt, men på det hela taget presterade man ett gediget musicerande och träblåsarna hade en speciellt inspirerad kväll. Purunga ryskan Pelageja Kurennajas lyriska sopran klingade njutbart i finalens pianissimopartier, medan de volymstarkare avsnitten antydde en gällhet som hon förhoppningsvis får bukt med i tid.