En barndom som krigsbarn
Oväntat blev jag påmind om min tid som krigsbarn i Sverige under fortsättningskriget. Jag tog fram en blus ur mitt skåp. På den gammaldags galgen av trä var ett namn skrivet: Ingegerd Crona. Och jag såg henne framför mig, den småväxta, livliga tant Jejan som tillsammans med sin make farbror Gunnar blev mina Sverigeföräldrar. De var goda vänner till mina föräldrar och när kriget bröt ut erbjöd de sig att ta hand om den lilla Katarina.
Jag bodde flera år hos dem i Stockholm, men till en början var jag så liten att det inte finns några minnen. Senhösten 1943 fick jag komma hem till Helsingfors, det var relativt lugnt vid fronten då. Men efter det första stora bombardemanget över staden i februari 1944 skickades jag tillsammans med massor av andra barn i väg med tåg och ångbåt och en lapp om halsen till Stockholm.
Eftersom jag då var i treårsåldern började jag minnas vad som hände. Hela min krigsbarnstillvaro i Sverige är omgiven av ett slags gyllene ljus. Tant Jejan och farbror Gunnar var barnlösa så jag blev gränslöst bortskämd och vilken liten flicka skulle inte trivas med det? Någon nöd led jag absolut inte, det fanns mat på bordet och jag fick fina kläder och om det var brist på någonting, för också i Sverige rådde ransonering, så visste jag inte om det.
Tant Jejan hade två systerdöttrar som var i samma ålder som jag så det saknades inte jämnårigt sällskap. Men det som jag fortfarande minns bäst är sommarveckorna hos tant Jejans föräldrar. De bodde i ett litet samhälle i Halland i södra Sverige. Jag kallade dem för morfar och mormor i Vessigebro. Morfar arbetade som stins och vi brukade gå ner till den idylliska lilla stationen hand i hand för att vinka av tågen med en röd flagga.
För mig blev tiden i Vessigebro den där barndomssommaren som man alltid kommer ihåg, idel solsken och värme och vänlighet. När min pappa på senhösten 1945 kom för att hämta hem mig kände jag inte igen honom, tant Jejan och farbror Gunnar hade blivit mina föräldrar.
Att möta fattigdomen och matbristen i efterkrigstidens Helsingfors blev en chock. I kvarteren runt omkring fanns ödsliga utbombade hus med tomma fönsteröppningar som kändes skrämmande. Det var en dyster tid för den bortskämda lillflickan som längtade tillbaka till Stockholm. Senare fick jag höra att mina Sverigeföräldrar hade velat adoptera mig. Tanken är intressant, men på barns vis anpassade jag mig snart till de nya hemförhållandena.
I dag tror jag nog inte att jag skulle vilja vara rikssvensk.