NEKROLOG
Min vän och kollega Peter ”Speedy” Berndtson avled förra fredagen vid en ålder av 62 år. Jag tror att han dog av sorg. Han hade blivit änkling i maj i fjol.
Jag lärde känna Speedy i början av 1980-talet då han började som reporter på svenska tv-avdelningens aktualitetsmagasin Veckans puls. Jag satt som tillförordnad redaktionssekreterare och redaktionsmedlemmarna var till största delen unga journalister anställda på korta tidsbundna kontrakt. Efter ett par år fick Speedy helt oväntat inte förnyat kontrakt för höstsäsongen. Ledningens motivering var att vi två, han och jag, är alltför lika varandra. Jag ansåg motiveringen vara svag, ingen mer meriterad sökare gick att uppdaga. Speedy fick fortsätta.
Efter åren på Veckans puls inledde han en bejublad serie personporträtt kallad Jag e jag – en serie människor med märkliga och ibland udda livsöden. Speedy hade en förmåga att vinna människornas förtroende och få dem att helt obesvärat inför kamera berätta om sitt liv. Han hade också en säker blick för bildkomposition och dramaturgi.
Han stod sällan handfallen inför praktiska problem: En alkoholiserad uteliggare ville ha förskott för att medverka i Jag e jag. Kommer inte på fråga, sa ekonomiledningen, livsmedel kunde han däremot få. Men uteliggaren ville inte ha livsmedel. Under inspelningsveckorna kom Speedy till redaktionen med kvitto på familjens livsmedelsinköp och fick ut kontantersättning som han sedan gav uteliggaren.
En söndagsmorgon i slutet av 1980-talet hörde jag Maarit Niiniluoto i radion på finska intervjua Maire Ojonen om Harmony Sisters. Det visade sig att Rundradion inte hade låtit göra någonting för tv om de tre framgångsrika finlandssvenska Kotkaflickorna Vera, Maire och Raija Valtonen. Jag övertalade Speedy att tillsammans med mig göra en tredelad dokumentärserie om dem. Vi blev båda förälskade i de tre damerna. Programserien blev prisbelönad.
Samarbetet flöt bra, vi gjorde dokumentärerna Ryska Alaska och Karelen kallar tillsammans. Under inspelningsresorna i Sovjetunionen och sedermera i Ryssland fick vi en förkärlek till begreppet ”ryssänvirityksiä”, misslyckade halvmesyrer antar jag att det skulle kunna heta på svenska. Ännu långt efter det att vi gått olika vägar inom Rundradion kunde vi sätta oss på en krog eller i hans trädgård, begrunda världens gång, och förundra oss över den outsinliga strömmen av ryssänvirityksiä.
Dokumentärprogrammen under rubriken Seportaget blev hans skötebarn. Med varsam hand och med omtanke ledde han in unga journalister på dokumentaristens steniga stig. Han bestod vid behov även garvade medarbetare med handräckning. Tonen kunde då vara kärvare, men aldrig elak.
Ett minne som dyker upp nu. Rundradion hade fått nytt telefonsystem med telefonsvarare. Medarbetarna uppmanades tala in ett budskap på svararen. Speedy bad mig läsa in följande rad på hans telefonsvarare: Hej, det här är Speedy Berndtsons telefonsvarare, men inte hans röst. Lämna ett meddelande efter ljudsignalen --- piip.
Jag saknar dig Speedy.