Norska piloter nöjda med sitt nya stridsflyg
HBL inspekterar jaktplanskandidaten F-35 i USA
– Finland har en granne som har valt Gripen och en granne som har F-35. Förstås är det enklare när länder har samma jaktplan.
Det säger norske överstelöjtnanten Martin Tesli som utbildar sina landsmän att flyga Norges nya jaktplan F-35 som är en av fem kandidater då Finland ska välja efterträdare till Hornet-planen som så småningom går i pension.
HBL träffade de norska stridspiloterna i ökendelstaten Arizona i USA. Norrmännen har hittills goda erfarenheter av sitt nya jaktplan och tycker att det är viktigt att i framtiden ha samma plan som landets viktigaste bundsförvant i Nato, USA.
– Eftersom de nordiska länderna är små är det extra viktigt för oss att öva tillsammans. Om vi i framtiden av någon anledning skulle bli tvungna att slå ihop våra krafter är vi redo. Vårt goda samarbete kommer att fortsätta oavsett vilket plan Finland väljer.
❞ Endast i ett mycket litet land kan en företagsledare växa sig så stor att hans intressen sammanflätas med nationens. I stora länder kastar sig utländska journalister snabbt över de nationella ikonerna för att hitta fel och brister. Björn Sundell i sin kolumn Marknadsplatsen på sidan 19
Världens största vapentillverkare, Lockheed Martin, menar att det inte är ett problem att deras jaktplan F-35 ibland måste ner till Italien på service. Jaktplanet är en av fem kandidater då Finland väljer efterträdare till F/A-18 Hornet. ”I en kris kan vi sända ett fältteam till er”, säger bolagets expert.
Ett öronbedövande dovt muller skär genom himlen och två svarta siluetter stiger i rasande fart upp mot skyn. Skådeplatsen är Luke Air Force Base i ökendelstaten Arizona. Bullret kommer från två F-35:or, jaktplanet som för stunden ser ut att bli det dominerande västerländska stridsflygplanet och som finns med bland kandidaterna då Finland ska köpa nya jaktplan.
Amerikanska flygbasen Luke har utbildat stridspiloter ända sedan amerikanerna återvände från Europa efter andra världskriget. Tidigare var det främst amerikanska piloter som fick sin utbildning vid Luke. Men i och med det nya stridsflygplanet F-35 Lightning II har flygbasen fått en internationell prägel som en följd av att de länder som väljer F-35 sänder hit sina elitpiloter för att lära sig att flyga det högteknologiska planet.
Förutom amerikaner får också till exempel norrmän, danskar, italienare, turkar, nederländare och sydkoreaner sin utbildning på flygbasen.
Amerikanske överstelöjtnanten Pete Lee som tidigare flög F-15 hör tillsammans med sin norska kollega, överstelöjtnant Martin Tesli, till de äldsta piloterna vid skvadronen. Lee och Tesli lär upp yngre förmågor att använda planet. Eftersom F-35 saknar tvåsitsiga plan sker den första riktiga flygturen helt ensam. Innan har piloten tillbringat åtskilliga timmar i simulatorn på flygbasen där deras utbildare har tvingat dem att möta och eliminera den ena oväntade faran efter den andra.
– Vad vi gör är att vi ber 23-åriga ungdomar ensamma ansvara för splitterny statsegendom som har kostat 100 miljoner dollar. Klart att det finns vissa risker förknippade med det, men dagens piloter är mycket bättre än vad jag någonsin var i deras ålder, säger Lee och tror att det hänger ihop med att de nya piloterna har spelat avancerade datorspel sedan barnsben.
I dag finns det 75 stycken F-35 på flygbasen, en siffra som kommer att fördubblas i takt med att fler plan rullar ut från fabriken i Fort Worth i närbelägna delstaten Texas.
Musiker lär sig spela nytt instrument
Förutom noviserna som lär sig flyga F-35 som sitt första jaktplan, är det alltså garvade stridspiloter från olika länder och med erfarenhet av olika vapensystem som sitter på skolbänken.
– Det är vår största styrka, men också vår största svaghet. Jag brukar jämföra det med att ha en samling begåvande erfarna musiker som förs samman och som ska lära sig att spela ett nytt instrument som ingen av dem har spelat förut. De vet hur man läser noter men inte hur de ska spela instrumentet, säger Lee.
På flygbasen flyger de olika ländernas piloter varandras plan och frågan infinner sig förstås vem som står för fiolerna om ett plan får en buckla eller i värsta fall störtar då någon annan än ägarlandets stridspilot sitter i cockpiten. Pete Lee säger att den amerikanska regering- en bär de största riskerna, men också till exempel Norge som är med i F-35-programmet bär en del av riskerna.
Eftersom planet är så nytt befinner man sig ännu i något av en inkörningsfas.
– Om man jämför det med utvecklingsstadiet krypa–gå–springa skulle jag säga att vi nu har lärt oss att gå.
F-35 är det enda exportfärdiga femte generationens stridsflygplan som tillverkas i väst. Olika tillverkare har olika definitioner på vad femte generationens jaktplan betyder, men i grova drag ingår utvecklad smygteknik, stealth, och avancerade nätverksmöjligheter mellan olika plan.
”Livräddare”
– Anledningen varför femte generationens jaktplansteknologi är så viktig är inte för att den låter mig luta mig tillbaka och dricka kaffe i cockpiten medan planet självt gör allt arbete, utan för att planet låter mig fatta bättre beslut snabbare. Jag är lika
❞ Femte generationens jaktplan låter mig fatta bättre beslut snabbare. Pete Lee Amerikansk överstelöjtnant och stridsflygare
sysselsatt som tidigare men jag behöver inte kolla fem-sex olika saker förrän jag kan fatta ett beslut. Jag ser all information på ett och samma ställe samtidigt. Det är skillnaden. Här kommer vi in på krigets natur; när man måste fatta beslut som dödar människor eller räddar liv. Det här planet är bättre på att rädda liv på grund av förmågan att bearbeta informationen för att fatta rätt beslut, säger Lee.
En liten glimt av jaktplanets ”smarta” egenskaper får HBL:s utsända pröva på i den demonstrationssimulator som visas upp för utomstående gäster: Efter ett par lätta klick på instrumentpanelen som utgörs av två pekskärmar och ett sista avgörande tryck på en röd avfyrningsknapp bekämpas två fientliga jaktplan. Nästa uppdrag, att oskadliggöra ett luftvärnsrobotsystem på ett lastbilsflak går lika enkelt.
En intressant detalj i sammanhanget är den grå stjärnformade skugga som på displayen omringar lastbilen med luftvärnsroboten.
Utbildaren förklarar att jag ska akta mig för att flyga ovanpå den grå skuggan eftersom jag syns i fiendens system om jag åker för nära. Finessen är alltså att planet identifierar vad för slags mål det är frågan om och i realtid talar om för mig hur nära jag kan flyga utan att bli upptäckt.
Hellre gps än utan
Samtidigt som HBL besöker flygbasen pågår en diskussion hemma i Finland om Rysslands störningar av gps-nätet i norra Finland och Norge under Natoövningen Trident Juncture.
HBL hör sig för om Pete Lees erfarenheter av att flyga F-35 med tanke på störningar i gps-systemet.
– Det här planet tål gps-störningar bättre än de plan jag har flugit tidigare. Om jag får välja flyger jag självfallet hellre med gps än utan, men vi förväntar oss inte att ha gps då vi flyger under krigsförhållanden.
Det norska manskapets chef, överstelöjtnant Martin Tesli berättar varför han och hans landsmän är här:
– Vi lär oss vad vi behöver kunna för att åka tillbaka till Norge och använda planen hemma. Vi utbildar framtidens norska flygvapen.
Då Norge beslutade sig för F-35 stod valet på målrakan mellan svenska Jas Gripen och F-35.
– Jag är nöjd över att vi var tidigt ute och slog fast vad Norge behövde. Norge har fått bra materiel- och industrisamarbete i och med affären. För oss är det viktigt att ha en gemensam plattform med USA som är vår starkaste bundsförvant i Nato och som kommer att köpa över 1 700 plan av samma A-modell som vi har valt. Därför vet vi att F-35 kommer att spela en stor roll i framtiden och att det kommer att finnas reservdelar tillgängliga.
Norge följer noga Finland
Tesli säger att Norge följer mycket noga med Finlands jaktplansbeslut, men han aktar sig för att ge någon direkt rekommendation:
– Det är inte min uppgift att göra några antaganden om vilket plan det finska flygvapnet väljer. Finland har en granne som har valt Gripen och en granne som har F-35. Förstås är det enklare när länder har samma plan.
– Eftersom de nordiska länderna är små är det extra viktigt för oss att öva tillsammans. Om vi i framtiden av någon anledning skulle bli tvungna att slå ihop våra krafter är vi redo. Jag är övertygad om att vårt goda samarbete kommer att fortsätta oavsett vilka plan ni väljer eftersom det är så viktigt för oss alla.
F-35 har under åren fått kritik för olika problem och skenande kostnader. För en och en halv månad sedan störtade ett amerikanskt F-35 plan i South Carolina och ännu för några år sedan fanns det kritiker i Norge och på andra håll som kallade F-35 ett fiasko som aldrig skulle komma att flyga.
– Precis som alla andra nya modeller som har tagits fram har också det här planet haft sina barnsjukdomar: Men till skillnad från F-16 som jag flög tidigare, har man den här gången varit öppen och transparent med tillkortakommandena. Med F-16 hade vi problem som vi aldrig talade om och som medierna
❞ Det är inte min uppgift att göra några antaganden om vilket plan det finska flygvapnet väljer. Förstås är det enklare när länder har samma plan. Martin Tesli Överstelöjtnant, Norge
aldrig rapporterade om eftersom vi ville skydda våra intressen. Eftersom F-35 är ett så dyrt program har öppenheten varit stor, säger Tesli.
Vintererfarenhet
Norrmännen anlände till flygbasen i Arizona sommaren 2015 och för ett år sedan flögs de första norska planen över Atlanten till Norge. För stunden håller norska flygvapnet på och lär alla involverade hur de ska handskas med planet i ett nordiskt klimat och om ett år ska det vara i operativt bruk. Hittills är erfarenheterna av att använda planet under vinterförhållanden goda, enligt Tesli.
Dagen innan besöket på flygbasen har jaktplanstillverkaren Lockheed Martin bjudit in en handfull finländska journalister, inklusive HBL:s reporter, för att inspektera fabriken i Fort Worth i Texas där planen monteras ihop. Det går inte att besöka den gigantiska anläggningen utan inbjudan. Månader innan besöket har det amerikanska försvarsministeriet Pentagon granskat oss utländska gäster, sannolikt genom att be om utlåtanden av finska Skyddspolisen. Kameror eller mobiltelefoner är strängt förbjudna på rundturen där det framgår att bara journalister från vissa länder beviljas tillstånd. Vilka länders medborgare som har portförbud är hemligstämplad information, men vi får veta att det lär ska handla om de ”sedvanliga misstänkta”.
Innan man kommer till verkstadsgolvet i den gigantiska byggnaden slussas vi genom en labyrint av korridorer tapetserade med hundratals inramade affischer med bilder på jaktplanet fotograferat i olika testsituationer. Själva fabriksanläggningen har inget gemensamt med gammaldags verkstadsindustri. Här kan man inte höra några hammarslag eller se svetslågor. Stora robotar som hänger i taket rör sig ljudlöst omkring och vid de olika stationerna sitter anställda försjunkna framför datorskärmar.
I början av rundturen som sker i släpvagnar som dras efter en elektrisk golfbil, ser vi mindre jaktplansdelar som under resans gång pusslas ihop till ljusgröna plankroppar. Vid varje planskrov hänger en digital skärm med en nationsflagga som visar vem som äger planet: Vi åker åtminstone förbi USA:s, Storbritanniens, Norges och Turkiets blivande jaktplan. I slutet av turen får planen sin karakteristiska mörkgrå färg som sprejas på av robotar. Värdarna är förtegna om vad den radarabsorberande färgen innehåller för mirakelmedel. Innan planet lämnar fabriken placeras det i en sluten kammare där det utsätts för radarvågor från alla tänkbara håll för att försäkra sig om att smygegenskaperna fungerar.
Priset ner till 80 miljoner
Det tekniskt avancerade planet har fått kritik för dyra driftskostnader, för att vara svårt att underhålla och för sin höga prislapp. För stunden ligger prislappen för den vanligaste A-modellen på 89 miljoner dollar per plan, men vid Lockheed Martin försäkrar man att styckepriset innan det här årtiondet är slut kommer att ha pressats ner till 80 miljoner.
Steve Sheehy som ansvarar för supporttjänster för jaktplanet håller inte med om att planet skulle vara svårt att underhålla och menar att mycket kan göras enbart genom att koppla en bärbar dator till jaktplanet och den vägen göra nödvändiga uppdateringar.
Kritiker till F-35 brukar påpeka riskerna med att allt underhåll av F-35 inte kan ske i Finland, utan att planen ibland måste ner till Lockheed Martins fabrik i Italien på service.
– Folk pratar om mycket som de inte vet. De allra flesta uppdateringarna kan göras av finska bolag eller av finska flygvapnet i Finland. Det är bara vissa enskilda stora uppdateringar som måste göras i Italien, säger Sheehy. Låt säga att det skulle bli krig i Europa. Då har inte Finland någon möjlighet att sända planen till Italien på service. Vad tänker ni göra åt det? – Det är en mycket spekulativ fråga. I en krissituation kommer alla att göra vad de bara kan för att stödja er i ert land. Dessutom har vi möjlighet att sända er ett fältteam till Finland som i så fall gör nödvändiga modifikationer tillsammans med den finska industrin.
HBL undrar med en viss skepsis om direktören för supporttjänster verkligen har befogenheter att på stående fot ge ett löfte om en amerikansk portabel serviceenhet som skulle reparera jaktplanen på plats och ställe i Finland ifall av krig.
Längst bak i konferensrummet sitter en man vid namn Mark Pranke som är ansvarig för den finska jaktplansupphandlingen och som flera gånger har varit i Finland och träffat försvarsmaktens representanter. Här tar han till orda och svarar:
– Nu talar vi om situationer eller modifikationer som inte existerar. Målet för programmet är att hålla planet i operativt bruk i Finland så att ert flygvapen kan använda det. Det är viktigt och vi kommer att göra allt vi kan för att stödja ert land och er industri, säger Pranke och tilllägger att det faktum att det finns en anläggning i Europa, inte innebär ett krav på att flygplanen måste sändas dit och att målet är att uppdateringarna görs i Finland i så hög utsträckning som möjligt.
Steve Sheehy fortsätter och säger att det är skillnad på underhåll i fredstid och krig.
– Då jag tidigare i min karriär ägnade mig åt underhåll i strid gjorde vi saker på ett annat sätt än normalt. Ingrepp som under normala omständigheter hade tagit ett par veckor, gjordes på ett par dagar.