Lång arbetslöshet kräver samordning

Regeringen vill aktivera de arbetslösa, men ny utredning visar strukturfel i servicesystemen för dem som varit länge utan jobb.

En av regeringens stora, och hårt kritiserade, reformer är den så kallade aktiveringsmodellen, där den som är arbetslös måste visa aktivitet för att få behålla arbetslöshetsstödet på full nivå.

Ett tidigt resultat av aktiveringsmodellen verkar inte helt övertygande. Enligt Folkpensionsanstalten FPA var det bara cirka tio procent av dem som hade fått sitt understöd sänkt under den första granskningsperioden som uppfyllde aktiveringskravet under den andra perioden. Övriga stannade alltså kvar på den sänkta nivån.

Signalen är att den arbetslöse själv bär ansvar för att få nytt jobb.

En färsk utredning som Social- och hälsovårdsministeriet presenterar visar att också servicen till de arbetslösa behöver uppdateras och koordineras.

Utredningen gäller långtidsarbetslösa och partiellt arbetsföra personer. Den har gjorts av Tuija Oivo som är direktör vid Arbetsoch näringsministeriet, och rehabiliteringsläkaren Raija Kerätär.

I Finland upplever cirka 600000 människor att deras hälsotillstånd påverkar arbetsförmågan. Av dem är ungefär 300000 i arbetslivet, 240 000 lyfter invalidpension.

Enligt rapporten kunde rätt riktade åtgärder, som vård, rehabilitering eller anpassade arbetsförhållanden förbättra sysselsättningen för cirka 16 000 av de 81 000 som i år är registrerade som långtidsarbetslösa. Av hela gruppen är 27 000 helt enkelt i fel kategori, i verkligheten är de arbetsoförmögna, och borde få pension och inte arbetslöshetsunderstöd.

Orsaken är i hög grad densamma som präglar en hel del av vår sociala trygghet. Servicen ges via många kanaler, och det är svårt att överblicka hela fältet.

Här finns socialtjänster, hälsovården, arbets- och näringsbyråernas service, kommunernas sysselsättningsverksamhet, ungdomsarbete, FPA-tjänster, och dessutom olika privata inrättningar.

Koordineringen mellan sektorerna måste förbättras så att den som behöver en specifik tjänst genast kan styras till rätt instans.

Till saken hör dessutom att de som behöver de här tjänsterna allra mest ofta befinner sig i en sådan situation att de själva inte kan orientera sig i systemet.

Undersökningen ger också vid handen att systemet diskriminerar långtidsarbetslösa.

Omkring 90 procent av ansökningarna om invalidpension från långtidsarbetslösa förkastas, mot 30 procent från dem som jobbar. I en enkät till FPA-läkarna som behandlar ansökningar svarade en tredjedel att arbetslösas hälsa inte övervakas lika aktivt som de sysselsattas.

I en tredjedel av svaren misstänkte man att invalidpension är ett fördelaktigare försörjningsmedel än understöd, och att det ligger bakom ansökningen.

Utredningen föreslår en samordnad modell så att arbetsförmågan kan stödas i enlighet med individuella behov.

Långtidsarbetslösa och partiellt arbetsföra ser ut som en enhetlig grupp när man ser till stödkategorin, men gruppen består av individer med varierande behov och bakgrund. Den mest resurskrävande gruppen är den tiondel som aldrig har haft ett riktigt jobb.

Det behövs ett brett fält av åtgärder för att minska långtidsarbetslösheten, hit hör bland annat varierande anpassningsprogram för dem som inte har en hundraprocentig arbetsförmåga, men ändå klarar av ett jobb under vissa förutsättningar.

Att öka strömmen in på arbetsmarknaden, alltså att höja sysselsättningsgraden, är ett måste om samhällsekonomin ska klara av utmaningarna som minskande åldersklasser för med sig.

Social- och hälsovårdsministeriets utredning visar att gruppen långtidsarbetslösa och partiellt arbetsföra innehåller en avsevärd potential, men att det krävs ett nytt grepp om de olika stödformerna för att ta den till vara.

Nästa regering har nu fått en kartläggning av problemen, den måste dra upp riktlinjerna för hur utmaningarna ska mötas.