Vems röst hörs i integrationsarbetet?

Inom integrationsfältet är det ofta vi som inte har migrerat utan bott här hela livet som pratar om hur vi ska ha det, hur servicen ska ordnas. Otaliga är de grupper, möten, diskussioner och evenemang där vi pratat om vad invandrare vill ha. Om vad vi tror att ensamkommande barn vill ha, om hur kvinnor ska inkluderas. Det är vi som har rösten, vi som för talan. Men kanske de är tid för oss att se till representativiteten och delaktigheten och ge plats?

Nu tänker jag inte att integrationsfrämjande arbete ska göras enbart av invandrare, utan tillsammans. Att vi tillsammans jobbar för ett mera inkluderande Finland. Därför är jag väldigt glad för att personer, som förutom sin sakkunskap också har egen erfarenhet av integration, i allt större mån är delaktiga i integrationsarbetet. Not about us, without us.

Diskursen inom integrationsfältet går också på andra plan framåt. Den verkar gå från tanken att den som migrerar ska anpassa sig till samhället, till att en ömsesidig integration innebär att vi som hör till majoritetsbefolkningen (om vi nu kan säga så) i stället ska anpassa oss till ett globalt samhälle. I ett globalt samhälle är mångfald och flerspråkighet en självklarhet. Vi ska sänka trösklarna, vi ska utveckla vår verksamhet så att det är mera inkluderande och har plats för en diversitet, vi ska se och lära oss.

Men kanske det viktigaste är att se varandra som subjekt och inte objekt. Att inte tala för er utan ge plats för er att tala om er själva, er vars vardag integrationsarbetet mest berör (om vi nu ska gå in för den här farliga vi och de-indelningen). Slutligen handlar det också om makt, den som har en röst har makt. Nu finns det en större mångfald bland de röster som pratar integration och jobbar med integrationsarbete, vilket också innebär en annan maktfördelning.