En extremistfamiljs vardag
■ Bland de otaliga dokumentärer jag sett som behandlar tragedin i Syrien står Tala DerkisReturn to Homs, om den före detta fotbollslandslagsspelaren Abdul Baset alSarouts nya liv som rebelledare, ut som en av de bästa.
Dokumentären skildrade al-Sarouts väg från idealistisk och karismatisk demokratikämpe till en traumatiserad och cynisk krigare som i brist på alternativ och ammunition anslöt sig till islamisternas led.
Derkis nyaste dokumentär, Of Fathers and Sons, handlar om en annan av de islamister som kommit att spela en allt större roll i den syriska rebelloppositionen. Eller snarare om hans två små söner, Ayman och Osman.
De växer upp i Idlib, det sönderbombade hörn av Syrien där islamistorganisationer som Hayat Tahrir al-Sham och a-Nusra nu trängts ihop med resten av rebellstyrkorna efter president Bashar al-Assads armés successivt lyckade offensiver.
Här har islamisterna, som svär lojalitet till al-Qaida, skaffat sig en total dominans över den splittrade oppositionen och i väntan på att regimens soldater ska våga tränga sig in i enklaven styr de den som en kaotisk miniatyr av sitt tilltänkta syriska kalifat. Deras situation är i stort sett hopplös, men i väntan på undergången hinner deras träningsläger fortfarande pumpa ut nya generationer av indoktrinerade barnsoldater som kan fylla deras led och göra deras sista strid så utdragen, destruktiv och mardrömslik som möjligt.
Då dokumentären börjar är denna dystra framtid långt från Aymans och Osmans soliga sinnen: det ödelagda Idlibs sönderbombade byar och städer är fortfarande en drömsk lekplats där man kan plaska i pölar, fånga fåglar och bråka och stoja med sina kamrater åtminstone då pappa inte ser och kan straffa en med en smäll. Den hårdföre islamistpappan befinner sig ofta vid fronten, ett för stunden förrädiskt tråkigt skyttegravskrig med minröjning och krypskytte, men upprätthåller en våldsam disciplin då han är hemma. Men Derkis dokumentär får också tillfälle att visa genuin ömhet och närhet mellan far och söner. Att se samme extremistsoldat som utan att blinka avrättat fångar och levererat sprängämnen till självmordsbombare ömt omfamna sina små barn som vilken pappa som helst är omskakande och provocerande för tankar och känslor.
Slutet på dokumentären är olycksbådande, och präglas också av sin plötslighet. Det är tydligt att Idlib är ett oberäkneligt ställe att filma på och som tittare är det svårt att döma Derki för att han tagit det säkra före det osäkra och återvänt till sin familj i stället för att stanna och riskera livet i sitt forna hemland bara för en tillfredsställande narrativ knorr. Yle TV1 21.30