Sammanstötning kan leda till en väpnad konflikt

Vi stod uppe på en höjd, fotografen Lotta Härdelin och jag, och tittade ut över Kertjsundet. Gräset var gult av solen och långt nere i sundet pågick febril aktivitet: Bygget av en nitton kilometer lång bro mellan Krimhalvön och Ryssland.

Det var i augusti 2016. Mastodontprojektet hade nyligen inletts och att komma i närheten av det var omöjligt. Bron var prestigefråga nummer ett för Kreml. Inget skulle få stoppa den, inte ens ett oljepris som hade gått i botten, internationella sanktioner och tomma kistor på finansministeriet.

Under dessa stekheta augustidagar hade Ryssland höjt beredskapen på Krim. En grupp personer, enligt ryska myndigheter ukrainska sabotörer, hade gripits. Vi körde kors och tvärs över Krimhalvön och såg förflyttningar av stridsvagnar. Efter några dagar lugnade sig situationen och det hela glömdes bort.

Dagens situation är allvarligare. Att Ryssland har rammat och beslagtagit tre ukrainska fartyg är en typisk form av sammanstötning som kan föregå en väpnad konflikt.

Samtidigt är det en upprepning av ett mönster på Krimhalvön. I fyra år har området varit annekterat av Ryssland, som gör allt för att skapa fullbordade faktum på marken. Det leder till ökad byråkrati, till irritationsmoment och till en växande frustration hos Ukraina.

Hamnstaden Mariupol har stora ekonomiska problem. Antalet båtar har minskat sedan Ryssland införde kontroller vid bron. En färd genom Azovska sjön som förr tog en dag kan i dag ta en vecka.

Ukrainska flottans skepp måste ansöka om tillstånd för att köra genom Kertjsundet, ett sund vars västra strand enligt lagen tillhör dem. Enligt ett avtal mellan Ryssland och Ukraina från 2003 har bägge länderna dessutom rätt att fritt trafikera Azovska sjön och Kertjsundet.

Nyligen har Ryssland alltså tagit sig rätten att inspektera skepp som har lämnat eller är på väg till ukrainska hamnar. De här inspektionerna inleddes efter att Ukraina grep en fiskebåt från Krim i mars.

Kreml är oerhört nervös när det gäller en bro som de själva betraktar som ett förkroppsligande av Putinregimen. Ingenting får hända med Krimbron, inte ett enda attentat.

Det var med andra ord en tidsfråga innan sammanstötningen skulle blir ett faktum.

Trakterna kring Kertjsundet är svidande vackra – solkyssta fält möter Svarta havet. De är också fattiga. Både på den ukrainska (i dag ryskkontrollerade) och ryska sidan är de sociala problemen stora.

När Krimbron byggdes hoppades folk på den ryska sidan att regeringen samtidigt skulle lösa andra problem, till exempel se till att alla bosättningar får ett avloppssystem. Inga sådana satsningar gjordes. Inte heller såg man till att lokalinvånarna enkelt skulle kunna utnyttja motorvägen som leder till bron genom att bygga avfartsvägar.

Resultatet är att byarna och städerna kring motorvägen inte har tillgång till den. Motorvägen och bron är en snabbfil för turister från Moskva.

Annekteringen av Krim har genomförts på samma sätt. Man satsar stort och synligt, men man bryr sig föga om huruvida det leder till konkret nytta för invånarna.

Alla vet att Ukraina inte kan föra ett krig mot Ryssland. Att parlamentet i går röstade för att införa krigstillstånd handlar snarare om att visa hur allvarligt man ser på situationen.

I ryska medier spekuleras det förtjust i att president Porosjenko provocerade fram sammanstötningen för att kunna plocka politiska poäng inför presidentvalet i mars. Oberoende Echo Moskvys chefredaktör Aleksej Venediktov säger att detsamma gäller Putin. Venediktovs viktigaste slutsats handlar inte om säkerhetssituationen, utan om att bägge presidenterna vinner på det skedda.

Att saker och ting sker därför att någon vinner på det är en oerhört populär tankefåra i Ryssland. Den sitter så djupt att få ryska debattörer vågar bortse från den. Om man gör det är man en naiv idiot som inte har förstått hur världen fungerar.

I det här fallet står det klart att även om både Porosjenko och Putin kan plocka inrikespolitiska poäng på sammanstötningen så är den aspekten just nu en femte rangens fråga.

Det finns nämligen ingenting nytt med den här situationen. Liknande mindre sammanstötningar sker hela tiden – ryska och ukrainska skepp har ofta anropat varandra och uppmanat varandra att backa. Krimhalvön är ett annekterat område och Ukraina och Ryssland har inte kommit överens om hur man ska gå tillväga för att undvika våld. Att inga allvarligare sammandrabbningar har skett fram tills nu är ren och skär tur.

Den här sortens konflikter handlar inte i första hand om att plocka politiska poäng (även om det är en sidoeffekt). De handlar om ömsesidig irritation och fullständig brist på förtroende, vilket leder till att varje agerande hos motparten tolkas som ett försök till provokation.

Det är just i sådana situationer som väpnade konflikter kan uppstå – utan att någondera parten egentligen var ute efter en sådan.

Det är ren och skär tur att ukrainska och ryska fartyg inte har stött ihop förrän nu. Irritationen i Kertjsundet har byggts upp under en lång tid. Söndagens sammanstötning följs sannolikt av fler.

ANNA-LENA LAURéN

Korrespondent i Moskva