Tendensen att odla sårbarhet

Varje höst inbjuds nya juridikstuderande vid Köpenhamns universitet till maskerad för att få bekanta sig både med varandra och äldre studiekamrater. I år ifrågasattes traditionen för första gången i och med att fakultetsledningen per mejl uppmanade studenttutorerna att ”se till att temana motsvarar fakultetens värdegrund vad gäller mångfald och icke-diskriminering”: ”Dräkter som anspelar på stereotyper beträffande etnicitet, sexualitet, religion och så vidare får inte användas.” Inga indianer alltså, och inga mexikaner i sombreros.

Jag tänker på Erika Christakis, lärare vid Yales universitet. 2015 reagerade hon på ett mejl från ledningen som inför Halloween ville påverka studenterna i samma anda som nu juridiska fakulteten i Köpenhamn. Christakis gjorde klart att hon uppskattade själva strävan att undvika kränkningar men hon uttryckte oro över ”tendensen att odla sårbarhet” hos studenterna och tyckte att de borde uppfattas som unga vuxna som kunde lösa eventuella motsättningar själva. ”Tala med varandra!” skrev hon, ”Yttrandefrihet och förmågan att hantera sånt man ogillar hör det fria och öppna samhället till!”

Åtskilliga studenter kom till att Christakis var rasist eller åtminstone godkände rasistiska dräkter. Ett hundrafemtiotal samlades utanför hennes hem och när hennes man Nicholas – också han universitetslärare – kom ut krävde de att han skulle be om ursäkt på hennes vägnar. Han lyssnade, han försäkrade om och om igen att hans hustru inte velat såra men vägrade ta avstånd från mejlets budskap. Studenterna ville inte ge sig, båda makarna anklagades inte bara för rasism utan också för att ”skapa en otrygg plats” – underförstått: motsatsen till de ”trygga platser” (”safe spaces”) många universitet infört där studenter inte ska behöva möta åsikter de ogillar. I en vida spridd video ser man en student skrika: ”Vem fan anställde dig? Du borde avgå. Det här ska inte vara en intellektuell plats, det här ska vara ett hem. Du förtjänar inte att få sova på nätterna, du är motbjudande!”

Man kan fråga sig vems hem som kränktes men paret Christakis fick just inget stöd från universitetet och valde faktiskt att avgå. De finns med som exempel i en bok som uttryckligen vill ifrågasätta ”Tendensen att odla sårbarhet”, Jonathan Haidts och Greg Lukianoffs The Coddling of the American Mind med undertiteln ”How good intentions and bad ideas are setting up a generation for failure”. Ännu mer vältalig är den svarte medborgaraktivisten Van Jones i det tal han höll för studenter vid The University of Chicago:

”Det finns två uppfattningar om trygga platser, den ena bra, den andra förskräcklig. Att få känna sig fysiskt trygg på campus, slippa trakasserier och misshandel eller att bli föremål för hattal – det är bara bra.

Den förfärliga uppfattning som nu verkar sprida sig är att du ska vara trygg ideologiskt och emotionellt, att du jämt ska må bra och om nån säger nåt du inte gillar så är det ett problem för alla, också för ledningen.

Jag vill inte att ni ska vara trygga ideologiskt, jag vill inte att ni ska vara trygga emotionellt. Jag vill att ni ska vara starka.

Jag tänker inte stenlägga djungeln åt er. Ta på er stövlar och lär er hantera motgång. Jag tänker inte ta tyngderna ur gymmet, tyngderna är gymmet. De här människorna som säger saker du ogillar kan inte avskeda dig, inte arrestera dig, inte klå upp dig, de kan bara säga saker du ogillar. Och det står du inte ut med?” Och studenterna i Köpenhamn? En talesperson sa: ”Om man inte kan leka med klichéer kring etnicitet så har vi nått därhän att en känslodiktatur har segrat över det sunda förnuftet.”