John-Erik Jansén
Allvarliga miner när brexitavtalet godkändes. Nu måste Theresa May få ett motsträvigt parlament bakom avtalet.
Brexitavtalet är godkänt, men om det någonsin blir verklighet är en helt annan fråga.
Det var ingen champagne och inga glada leenden när EU-ledarna vid ett kort möte godkände avtalet som reglerar Storbritanniens utträde ur unionen.
Europarådets ordförande Donald Tusk, EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker och EU:s chefsförhandlare Michel Barnier präglades närmast av resignerad melankoli när de mötte presssen efter mötet.
Det är lätt att förstå EU-ledarnas känslor. Europa står inför stora utmaningar både internt och på det globala planet. Nationalistiska och populistiska krafter vinner terräng i många länder, och EU får ofta skulden för allt som har gått snett. Många befarar att vårens val till Europaparlamentet leder till att de här krafterna får fotfäste i EU:s beslutande organ.
På det internationella planet måste EU hantera den nya linjen som president Donald Trump har stakat ut för USA. De transatlantiska förbindelserna har knappast någonsin varit så här ansträngda, och hotet om ett regelrätt handelskrig har inte klingat av. Både USA och Ryssland förhåller sig nu kritiskt till unionen.
Här borde EU kunna stå starkt och enigt, men i stället förbereder man sig på att för första gången se ett medlemsland lämna gemenskapen.
Storbritanniens premiärminister Theresa May kan vara nöjd över att avtalet nu är i hamn. Men också hennes reaktioner var dämpade, av fullt förståeliga skäl.
Förhandlingarna har varit besvärliga, bland annat har två brittiska chefsförhandlare avgått då de ansåg att britterna tvingas till alltför stora eftergifter. Inför folkomröstningen 2016 lovade brexitsidan i stort sett att Storbritannien kan ha kvar alla medlemskapets fördelar utan några förpliktelser. Det var naturligtvis nonsens.
EU slog från allra första stund fast att en icke-medlem är i en sämre ställning än en medlem. Förhandlingarna om de framtida relationerna handlar om att försämra de nuvarande villkoren, de bästa förbindelserna med EU har man genom att vara medlem.
Avtalet är godkänt, men om det någonsin blir verklighet är en helt annan fråga.
Den andra veckan i december väntas avtalet tas till behandling i underhuset. Just nu verkar det sannolikt att avtalet förkastas, omkring 80 konservativa ledamöter är kritiska, och också oppositionspartiet Labour säger nej.
I så fall är utgångsläget att Storbritannien lämnar EU den 29 mars nästa år utan något avtal som reglerar skilsmässan. Scenarierna för vad som då kan hända handlar om enorma bilköer, brist på livsmedel och mediciner, problem för flygtrafiken, och ett allmänt kaos.
Det är en allvarlig hotbild, men den skrämmer inte de hårdaste brexitförespråkarna.
De närmaste veckorna kommer att präglas av ett intensivt politiskt arbete där regeringen försöker övertyga skeptiska parlamentsledamöter om att det här avtalet är det enda och bästa som finns.
Theresa May har sagt att om avtalet förkastas går processen tillbaka till startrutan. Det kan samtidigt betyda att regeringen faller och Theresa May lämnar partiledarskapet.
Hotet om regeringskris samtidigt som EU-utträdet kommer allt närmare kan vara tillräckligt för att May ska få parlamentet att ändå godkänna avtalet, kanske efter en andra omröstning. Men säkert är det inte.
Theresa May har kritiserats för svagt ledarskap, men hennes ställning stärktes då oppositionella partimedlemmars försök att väcka misstroende mot henne rann ut i sanden. Hon har också fått en del sympatier för sin uthållighet under den besvärliga förhandlingsprocessen.
Nu behöver premiärministern all auktoritet hon bara kan mobilisera för att få motsträviga parlamentsledamöter att inse att valet står mellan att godkänna brexitavtalet, eller riskera att kasta in Storbritannien i den värsta krisen sedan andra världskriget.