Varför pratar ingen slutförvar?

Diskussionen kring Svensk kärnbränslehantering SKB går än en gång het. Den här gången gäller beskyllningarna forskningsfusk och en ovilja att ge myndigheterna full insyn i ekonomin.

SKB är Sveriges motsvarighet till finländska Posiva. Båda är bolag som ska se till att det högaktiva kärnavfall som våra kärnkraftverk ger upphov till förvaras tryggt i tusen och åter tusen år.

Men där diskussionen om slutförvarets trygghet är aktiv i Sverige och där röster som ifrågasätter SKB:s förvaringsmetod kommer till tals så är tystnaden i Finland kompakt. Det trots att metoden för slutförvar i Finland och Sverige är densamma och trots att Finland som det verkar nu blir först i världen att ta metoden i bruk.

Förra veckan anmälde professorn och korrosionsexperten Torbjörn Åkermark, tidigare även intervjuad i HBL, SKB för oredlighet eller i mera folkligt tal för forskningsfusk. Anledningen är en artikel i tidningen Corrosion Science, där SKB presenterar forskningsresultat som visar att koppar inte fräts sönder i rent vatten.

Enligt Åkermark håller inte de vetenskapliga resultat som presenteras. Resultaten är plockade ur olika försök och mätningar och enligt professorn sammansatta på ett sätt som stöder SKB:s slutsatser. Han har anmält artikeln och konstaterar bland annat att den har brister som består av rena lögner och bortväljande av resultat.

SKB:s artikelförfattare medger att olika resultat satts ihop, men uppger att det inte handlar om forskningsfusk.

Också den svenska Riksgälden riktar hård kritik mot SKB, om än av andra orsaker. Riksgälden ska sedan i september i år granska kostnaderna för att avveckla kärnkraften och alltså också granska SKB. Det till en kostnad SKB anser att är för stor, så bolaget har vänt sig direkt till regeringen för att klaga.

Riksgälden anser att kärnkraftslobbyn har ett intresse av sämre tillsyn för att slippa betala så mycket till kärnavfallsfonden, den fond som ska stå för notan när kärnkraften avvecklas.

Utan att ta ställning till vem som har rätt och vem som har fel i de här tvisterna så är bägge diskussionerna nödvändiga. Den myndighet eller det företag som kommer undan med fusk eller som försöker ställa sig över myndighetsgranskning får inte finnas.

Här hemma har Posiva tuffat på med sina planer för slutförvaret. Strålsäkerhetscentralen Stuk säger visserligen att man följer med den svenska diskussionen kring koppar och korrosion aktivt och påminner om att de slutliga tillstånden för slutförvar i berggrunden i Olkiluoto inte är beviljade.

Men diskussionen i Finland är obefintlig. Vi har också en kärnavfallsfond som ska ta hand om kostnaderna när kärnkraften körs ner och avfallet ska slutförvaras, men ingen har diskuterat vare sig hur stor den är eller hur den övervakas offentligt.

Eftersom både Finland och Sverige valt kärnkraft så måste också det högaktiva, utbrända kärnbränslet tas om hand och slutförvaras. Tanken var ursprungligen att slutförvaren skulle vara klara ungefär samtidigt, även om tillståndsprocesserna är olika.

I januari i år beslöt ändå den svenska miljödomstolen att inte förorda tillstånd för ett slutförvar. Det på grund av bristande underlag om den långsiktiga säkerheten. SKB har fram till slutet av april i år på sig att komplettera sin ansökan.

Varför debatterar ingen här de här frågorna offentligt? Litar vi blint på Posiva eller är slutförvaret av högaktivt kärnavfall en för abstrakt fråga? Enligt all logik borde det väcka minst lika mycket känslor som själva kärnkraften.