Transformationer och trans
De flesta hade säkert kommit för att se uruppförandet av Kukkapuu, men fick på köpet stifta bekantskap med Daniel Abreu, enligt Tove Djupsjöbacka i sin recension.
DANSRECENSION Aaltokoski Dance Marathon.
Kukkapuu, på scenen Ervi Sirén, musik Miro Mantere, musiker Miro Mantere och Donald Agbodjakin, ljus Anssi Ruotanen.
Perro, regi, koreografi, scenografi och ljus Daniel Abreu, musik Max Richter. Stoa 25.11.
■ Alpo Aaltokoski fortsätter att gå sin egen väg inom danskonsten, och hans sätt att med regelbundna mellanrum samla sina och andras verk till små festivalhelheter är också sympatisk. Denna gång avslutades Aaltokoski Dance Marathon med en kombination av två stiliga soloverk. De flesta hade säkert kommit för att se festivalens uruppförande, veteranen Ervi Siréns Kukkapuu, men fick på köpet stifta en helt ny bekantskap då Daniel Abreu från Kanarieöarna inledde kvällen med sitt nästan en timme långa solo Perro.
Tematiken med människans inre kamp mellan ett tamt och ett vilt djur lät verkligen Abreu visa upp många sidor av sitt konstnärskap. Det handlar om en synnerligen mångsidig artist som kameleontartat visade upp helt olika personligheter, från inledningens sakliga slipsknutte med virtuos ansiktsgymnastik till en naken människokropp präglad av närmast djurisk böjlighet. Speciellt inledningens mimik kändes rätt pigg med tanke på att många nutidsdansverk inte involverar ansiktsuttrycken speciellt mycket. Som helhet var verket ändå i längsta laget och för min smak kändes de separata avsnitten lite väl lösryckta. Verkets längd kanske syntes i att den dynamiska skalan och tempot var onödigt enahanda, jag hade gärna sett lite mer av den snudd på akrobatiska vildhet som man nätt och jämnt hann skönja på slutet.
Ervi Sirén har en över femtio år lång karriär bakom sig och hennes utstrålning är mogen och skön. Uruppförandet Kukkapuu snurrade ändå dynamiskt sett på relativt samma intensitetsnivå största delen av tiden. Kombinationen mellan Siréns nästan loja hållning och den tydligt artikulerande och omsorgsfullt rörliga nedre kroppen var intressant, speciellt fascinerad var jag av det precisa fotarbetet. Den minimalistiska dansen tillsammans med Miro Manteres och Donald Agbodjakins suggestiva rytmer skapade en nästan transartad effekt, där tiden stod stilla. Musikernas närvaro på scen och deras jordnära hantverk blev en fin kontrast till Siréns svävande och luftiga dans.