Människan behöver inte bara andra människor
En sen kväll körde jag hem en vän till östra Helsingfors. På vägen mot Degerö fanns en död räv, som förmodligen blivit påkörd av en bil. Efter ett litet tag gick en annan räv över vägen.
Jag började fundera över de här rävarnas eventuella relation. Fanns det ett samband, som hade brutits genom den ena rävens död? Och över om de här rävarna hade någon möjlig framtid då människornas byggnader och vägar tar allt mer utrymme av naturen, där jag föreställer mig att deras anmödrar levt.
Jag märker ofta att jag antingen förmänskligar djurvärlden och projicerar tankar på den som har mer med mig att göra än med djuren, eller så tänker jag inte på djuren alls. Men det måste finnas ett annat sätt, någonstans mitt emellan, att betrakta naturen och djuren på.
Jag har suttit på många tillställningar där vårt beroende av varandra betonats. Närmare bestämt människans beroende av andra människor. Den berättelsen är gammal och den är stark. Det narrativet förstärks varje gång vi upprepar berättelsen. Jag tycker inte att berättelsen är osann, men den är ett otillräckligt sätt att bygga vårt förhållande till den övriga omgivningen.
Det som blir osagt blir inte heller granskat. Det är sant att människan behöver andra människor, särskilt för att upprätthålla den berättelse vi skapat om oss som skapelsens överbefälhavare. Det som inte har med människan att göra kan röjas ur vägen och städas undan för människans behov. All information med början i FN:s människorättskonvention bekräftar den här versionen. Enligt konventionen har alla rätt till liv. Den utesluter inte allt det som lever som inte är en människa, men den kända tolkningen gäller människor, det syns redan i namnet.
Jag motsätter mig inte tanken på att människolivet är viktigt. Vad jag önskar är fler diskussioner om hur viktigt också allt annat liv är, också för människan och hennes liv.
Senast nu, inför frågan om klimatförändringen, blir vi tvungna att fundera på vårt förhållande till omgivningen. Till naturen, som alltid betraktats som underställd människans önskemål – för det är långt ifrån alltid som det handlat om behov. Vi hade nämligen kunnat välja också annorlunda. I stället för att underkuva naturen hade vi kunnat välja att handla på ett sätt som förstärkt vårt eget band till naturen. Men det är inte för sent.
Jag vet inte hur det gick för räven som korsade vägen. Jag skulle ändå önska att det fanns ett sätt att vara stadsbo som inte förstör livsförutsättningarna för dem som levt här långt innan människorna byggde sina vägar.