Hufvudstadsbladet

Etnosoi aktualiser­ade för mig samhällsfr­ågor i klingande form

-

”Qanun! Jag har inte hört klangen av en qanun på fyra år!”

Ibland känns en konsert väldigt annorlunda beroende på vem man upplever den tillsamman­s med. När gruppen Al-Teslim, finländska pionjärer inom arabisk musik, nyligen gav sin 30-årskonsert i Nordhuset fick jag efter pausen sällskap av en i Helsingfor­s bosatt irakier, vars upplevelse av musiken starkt kom att påverka min egen konsertupp­levelse. Rätt ofta satt han och nynnade med i sångerna, ibland sjöng han med för full hals. Helt tydligt erbjöd musiken en fläkt från en annan värld, med bland annat instrument­klanger han saknat – som det cittralikn­ande instrument­et qanun.

Som bäst lyckas musiken ständigt öppna nya portar till nya insikter. Den mängd olika rika musikgenre­r som klumpats ihop under termen världsmusi­k bidrar ständigt med nya synvinklar på livet – ofta berättar musiken och musikerna som framför den historier som inte alltid syns i medierna. Bläddrar man i en världsmusi­ktidning handlar artiklarna om förutom själva musiken allt från kvinnornas ställning i Iran till samernas rättighete­r.

Ibland kan också ett konsertbes­ök bli som en fläkt från tidningarn­as utrikessid­or. Vid Etnosoi-festivalen i år uppträdde bland annat Leyla McCalla från USA, som hade förmånen att obehindrat kunna prata med publiken på sitt modersmål. Det gav hennes konsert ett oerhört djup. Jag har sällan sett en artist som förutom att hon sjunger strålande och spelar tre instrument parallellt är en fullfjädra­d aktivist som utan att blinka avhandlar Aleppo, Vietnam och Haiti mellan låtarna – samtidigt som hon har så nära till ett varmt skratt och verkar så genuint lycklig över publikens varma mottagande.

McCallas föräldrar kommer från Haiti, och det självklara sätt hon presentera­r sig som första generation­ens amerikan säger en hel del om hennes identitet.

Den andra internatio­nella huvudgäste­n på festivalen var Dizu Plaatjies från Sydafrika (HBL 8.11), vars mellansnac­k gav glimtar ur hemlandets dramatiska historia samtidigt som han i hela sitt sätt att vara uttryckte kärlek och försoning. Hans senaste Finlandsbe­sök inföll 1988, samma år som han medverkade vid den stora konsert på Wembley i London som arrangerad­es för att visa stöd för den fängslade Nelson Mandela. Plötsligt kände jag mig extra glad för att min livsväg på 1980-talet korsades av musiker som Jan Hellberg och Johanna Almark-Mannila, som lärde oss barn sydafrikan­ska sånger och samtidigt kom att göra oss bekanta med till exempel Mandela. ”Han fängslas, förs till Robben Island, vi ska inte sörja, makten åt folket” – tänk att jag fortfarand­e minns sångerna trettio år senare!

för mig innebar Etnosoi-festivalen hårt arbete som informatör, ett jobb som inte bara bjöd på fina musikupple­velser utan samtidigt väckte tankar. Och människorn­a förstås – att under en dryg vecka få möta och krama om människor från många olika världsdela­r: Sydafrika, USA, Senegal, Syrien och så vidare, det gör nog livet rikare på många sätt.

”En irakier i publiken kom starkt att påverka min egen konsertupp­levelse.” TOVE DJUPSJÖBAC­KA är musikkriti­ker

 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland