Suistamon Sähkö har finslipat estetiken
folk/Rap/elektRo Suistamon Sähkö Etkot, pectopah ja etnoteknoa (Kihtinäjärvi Records/Nordic Notes)
■ Flera gånger leder konstnärliga doktorsexamina musiker i nya riktningar man själv kanske inte hade förväntat sig. Folkmusikern AnneMari Kivimäki kom i samband med sin examen att grunda ett band som blivit något av ett kultfenomen inom folkmusikbranschen. Suistamon Sähkö har under sina tre år tillsammans hunnit finslipa sin estetik och andra albumet är en mognare helhet än det första. Nu visar man att man menar allvar med sin säregna mix av leksaksdragspel och elektroniska beats, kryddade med sång och rap samt vid live även dans.
Suistamo är en by i nuvarande ryska Karelen och fortfarande tar man tydligt fasta på Karelentemat i musikens innehåll. De guppiga vägarna i Karelen kan leda till alla slags äventyr, en passlig dos nostalgi kan skönjas men samtidigt en mer politisk udd än tidigare. Den upphettade flyttrörelsen till Suojärvi 1922 kopplas till dagens uppstartsoch Slushhets medan inbördeskriget och Tammerfors tillägnas en låt, också den med en nick till nutidens hattal och vad det kan leda till. Också dagens förfallna Viborg och dess politiska röra får sig en släng av sleven.
Anne-Mari Kivimäkis dragspel är fortfarande den organiska kärnan i ljudbilden, medan Eero Grundström i hög grad ansvarar för helhetssoundet med sina elektroniska beats, vars stundvis episka bredd får låtarna att växa. Reetta-Kaisa Iles och Tuomas Juntunen är sång- och rapsolister, men solistuppdragen fördelas allt jämnare på alla fyras axlar, likaså textförfattandet. Texterna hör tydligare hemma i rapvärlden än tidigare, med den intressanta knorren att de inte begränsar sig till tydliga takt- och verslängder utan böljar ganska fritt, som en enda lång tankesekvens, där taktarten emellanåt kan växla och verslängderna likaså. Emellanåt saknar man kanske en tydlig refräng eller någon konkret fras att sjunga vidare på (till exempel i Jyskyjärven kautta).
Helst ska Suistamon Sähkö nog upplevas live, då speciellt Iles och Juntunens bakgrund inom dansen sätter sprätt på det hela, men skivan är en glädjande jämn helhet – några interludier av Grundström ger dessutom välkomna möjligheter att dra efter andan mellan de ofta rätt texttäta låtarna.