Trenden går i fel riktning
– Förhoppningsvis är vi lite närmare Norge, och det skulle inte skada ett dugg om vi gick förbi lite.
Matti Haavisto hade stora ambitioner när han tog över som chefstränare i våras. Haavisto är en sympatisk kille och en duktig tränare. Förhoppningsvis behöver han inte äta upp sina ord under de närmaste vintrarna. Ingen har säkert glömt friidrottschefen Jorma Kemppainens medaljmål.
Hur har det gått? Låt oss se. I damernas 10 km klassiskt i världscuppremiären i Ruka var Finlands fjärde bästa dam, Riitta-Liisa Roponen, cirka 58 sekunder bakom Norges fjärde bästa dam, Ragnhild Haga. I herrarnas 15 km var skillnaden mellan Perttu Hyvärinen och Johannes Høsflot Klaebo en dryg minut.
För två år sedan på samma sträcka i Ruka var Anne Kyllönen fjärde bästa finländare, 45 sekunder snabbare än den fjärde bästa norskan, Maiken Caspersen Falla. Perttu Hyvärinen var 26 sekunder bakom Finn Haagen Krogh på 15 km.
Förra vinterns trend fortsatte alltså i Ruka. Som landslag har utvecklingen pekat utför under det senaste året, fast Finland tog fyra OS-medaljer i Sydkorea.
Vintern 2016-2017 tog Finland tio individuella pallplaceringar i världscupen och fem VMmedaljer i Lahtis. Kerttu Niskanen, Iivo Niskanen. Krista Pärmäkoski och Matti Heikkinen stod på prispallen i världscupen, och i VM tog Iivo Niskanen, Pärmäkoski, Heikkinen individuella medaljer. Dessutom tog Finland medalj i herrarnas lagsprint och damerns stafett.
Vintern 2017-2018 blev det bara fem pallplaceringar – Pärmäkoski tog fyra, medan Iivo Niskanen vann en deltävling. I OS tog Pärmäkoski tre medaljer och Niskanen ett guld. Såväl herrarnas som damernas stafettlag blev fyra – inte ens i den traditionella succégrenen, klassisk lagsprint, var Finland i närheten av medaljerna.
Niskanens och Pärmäkoskis medaljer har dolt bakom sig det faktum, att Finlands nivå har sjunkit.
Olympiska kommittén måste till och med flexa lite med kvalgränserna för att Finland skulle få ett tillräckligt stort lag i OS.
Sami Jauhojärvi och Aino-Kaisa Saarinen har förstås lagt av. Var är resten?
Rent fysiskt är en stor del av landslaget i Lillehammer, där de förbereder sig för världscupen i helgen. Inte Kerttu Niskanen. Hon är hemma och tränar.
Efter två fjärde platser i VM i Falun för fyra år sedan såg det mer än sannolikt ut att Niskanen gör sitt genombrott under de närmaste åren. VM i Lahtis och OS i Pyeongchang slutade dock i tårar.
I Ruka var Niskanen på 30:e plats, 2.22,7 bakom segraren Therese Johaug på 10 km klassiskt. Det är inte lite seghet efter träningssäsongen. Det vittnar om drastiska fel under träningssäsongen och får en att undra om hennes tränare, den före detta landslagstränaren Pekka Vähäsöyrinki, har uppdaterat sina träningsmetoder till 2010-talet.
Hennes svårigheter tyder inte på överträning i egentlig mening, av den typen som gjorde att Perttu Hyvärinen låg sömnlös om nätterna förra hösten då kroppen gick på högvarv. Låter mer som det klassiska misstaget: att träna för mycket mängd, vara småtrött hela tiden och inte få ut allting av de viktiga intensitetsträningarna som verkligen för prestationsförmågan framåt.
Laura Mononen? Bästa finländare efter Pärmäkoski i distansloppet i Ruka. 25:e plats och 2.07 bakom Johaug. Svårt att säga vad som hänt henne. Själv hade hon ingen förklaring alls förra vintern. Hon har tränat som förut – och kanske det är där som problemet ligger. Placeringen i Ruka var inget vidare, men tidsskillnaden var enorm.
Johanna Matintalo. 34:e plats och 2.34 bakom Johaug. Hon är specialist i klassisk stil och omnämns ofta som en av den nya generationens stjärnor. Skatespecialisten Riitta-Liisa Roponen, 40, var 10 sekunder snabbare än Matintalo på 32:a plats. Det omtalade generationsskiftet låter alltså vänta på sig, fast Matintalo var en av tre finländare i kvartsfinalerna i lördagens sprint.
Anne Kyllönen hade det svårt förra vintern och tvingades till ryggoperation i höst. Svårt att tro att hon kommer tillbaka till topp tre-nivå den här vintern. Om någonsin.
Som det nu ser ut har Finland inte minsta lilla chans att klara sig i damernas VM-stafett i vinter. Femte plats är max. I damernas lagsprint skulle Finland kanske ha en medaljchans om Pärmäkoski körde, men jag gissar att hon avstår på grund av VM-schemat.
Krista Pärmäkoski, femma och sexa i Ruka, är den enda som slåss om tätplaceringarna i världscupen och VM. Utan henne skulle läget vara minst sagt dystert. Bredden, för något år sedan Finlands styrka, är för tillfället obefintlig.
Bland herrarna är det bara Iivo Niskanen, sjua i Ruka, som är en realistisk medaljkandidat i VM. Ristomatti Hakolas elfte plats i sprint visade att det fortfarande är en bit till topp tre, fast marginalerna är små: upploppet i Seefeld är som gjort för överraskningar. Matti Heikkinen stod för en ordentlig djupdykning i Ruka, 35:a och 2.01 bakom segraren Alexander Bolsjunov på 15 km.
Hyvärinens förra säsong blev förstörd av överträning och i sommar har han dragits med en fotskada. Lari Lehtonens förberedelser inför OS-vintern saboterades av en bruten tå och han missade Ruka på grund av en hälskada. Han gör debut i Lillehammer, men det låter inte helt kanon. Martti Jylhä som stod på prispallen i världscupen har svåra problem med sin höft.
”Som det ser ut nu har Finland inte minsta lilla chans att klara sig i damernas VM-stafett i vinter. Femte plats är max.” MARCUS LINDQVIST
Det är fortfarande ett par månader till VM, men det sker inte enorma förändringar i styrkeförhållandena. Låt vara att finländarna bygger sin form till VM, men det gör alla andra också.
Finland står och faller med Iivo Niskanen och Krista Pärmäkoski i VM. Niskanen och Hakola kan blanda sig i medaljkampen i den klassiska lagsprinten. Annars är det ganska magert. Förstås, vem bryr sig om den nämnda trion tar hem fyra fem medaljer på egen hand?
Det är förstås svårt att dra alltför långtgående slutsatser av den första världscuphelgen, men det inkommande veckoslutets minitour i Lillehammer kommer säkert att förtydliga helhetsbilden. Kan bli en riktigt rolig helg.
Pärmäkoski brukar vara som bäst i etapplopp, där hennes jämnhet och grunduthållighet kommer till pass. På lördag får vi se om Iivo Niskanens fristilssatsning gett resultat. Hakola får en ny chans att ta sig till final i sprint. För de andras del för Lillehammer förhoppningsvis med sig en starkare laginsats.