Jalonen vann – Sund enda riktiga utmanaren
seppo aaltos 1918-historia, Siiri Enorantas trolldomsfantasy och Olli Jalonens solida romankonst vann årets Finlandiapriser.
Jalonen får sitt andra Finlandiapris med romanen Taivaanpallo, som utspelar sig på Sankta Helena, på Atlanten och i London på 1600-talet. (1990 fick han priset för Isäksi ja tyttäreksi.) Att den enväldiga domaren, Yles mångåriga litteraturredaktör Seppo Puttonen valde just Taivaanpallo till vinnare är inte förvånande. På den beskedliga skönlitterära kandidatlistan (ingen buslista med provokationer och formexperiment i år!) fanns två böcker som klart överglänste de övriga i bredd och djup. Taivaanpallo var den ena, Lars Sunds Där musiken började var den andra. Båda imponerar genom sin förmåga att behandla stora teman på ett språk som skapar ett eget litterärt universum med flera dimensioner, inte bara den psykologiska inlevelsens eller den historiskt och idémässigt förankrade berättelsens utan både och.
Själv hade jag valt Sund, som i mitt tycke skrivit sin allra bästa bok på länge, ett mästerprov på hur ett stort persongalleri och ett långt tidsförlopp hanteras så skickligt att det svåra ter sig lätt – och med lagom mycket språklig humor, utan att sumpa bort tragiken där den finns.
Men Puttonen föredrog alltså Jalonens stora allvar och hans berättelse om en ung pojkes konfrontation med kolonialism, religiös fanatism och vetenskapens upptäckter. Som 1600-talsastronomen Edmond Halleys lärjunge blir bokens berättare, den unga Angus, en företrädare för den empiriska uppmärksamhetens och vetgirighetens dygder. Romanen utmanar, i motsats till Jalonens tidiga prosa, inte läsaren med trassliga berättartekniska lösningar. Ingen dålig vinnare, och ett val som säkert duktigt kan tjäna Finlandiaprisets främsta syfte: att sätta fart på julförsäljningen.
De andra kandidaterna är bra men har sina tydliga begränsningar i jämförelse med Jalonen och Sund. Jari Järveläs roman Kosken kahta puolta, om en röd mormor och en vit farmor betraktade ur barnperspektiv, är sympatisk men smal. J. Pekka Mäkeläs roman Hunan, om andra japansk-kinesiska kriget, är mycket intressant men tyngs av sitt dokumentära material och lyckas inte riktigt skapa ett eget fiktivt tilltal med trovärdiga personer. Katja Kettu beskriver i Rose on poissa mötet mellan finskättade invandrare och urbefolkningen i 1970-talets USA och är lika tematiskt spännande, men går ner sig i den sex- och våldssensuella språkliga jargong hon aldrig riktigt blivit fri från sen succén med Kätilö (2011). Paulina Rauhalas Synninkantajat är inte heller den riktigt vinnarvirke i den här tävlingen. Men den är en bra och klok bok om ett viktigt ämne – religiöst förtryck – som tål att utforskas.
att fack-finlandia 2018 går till en bok med 1918-tema, Seppo Aaltos Kapina tehtaalla. Kuusankosi 1918 var säkert oundvikligt. Filmregissören Virpi Suutari var årets fackdomare. Och en queer-positiv trolldomsakademi där ungdomar får lära sig skilja mellan gott och ont, som i Finlandia-Juniorvinnaren Siiri Enonrantas Tuhatkuolevan kirous – journalisten och Docventures-producenten Riku Rantalas val – kan väl aldrig vara helt fel.
Prissummorna är som förut 30 000 euro, tävlingen arrangeras av Finlands bokstiftelse sedan 1984.
”Själv hade jag valt Sund, som i mitt tycke skrivit sin allra bästa bok på länge, ett mästerprov på hur ett stort persongalleri och ett långt tidsförlopp hanteras så skickligt att det svåra ter sig lätt.”