Hotade urfolk tar till vapen för att överleva
Varför dödade den isolerade ursprungsbefolkningen på Norra Sentinel en amerikansk missionär i ett pilregn för två veckor sedan? För att hålla sig själva vid liv. – Alla ursprungsfolk är extremt hotade, och behöver ofta myndigheternas skydd, påminner forsk
Sentineleserna på den avskilda korallön i Bengaliska viken må ha levt ett tillbakadraget liv i hundratals år, men just nu har de världens ögon på sig efter att ha dödat en amerikansk missionär som försökte ta sig i land på ön. John Allen Chau hade tidigare gjort ett försök att närma sig folket, men skyddades då av sin vattentäta bibel som träffades av en pil. Den här gången blev pilregnet hans öde.
– Han visste nog vad han gav sig in på. Det här är tyvärr ofta utfallet då ursprungsfolk möter utomstående. De försöker skydda sig själva, säger docenten Minna Opas som forskar i ursprungsbefolkningar vid Åbo universitet.
Hennes arbetsfält är Amazonas regnskog i Peru, där hon driver ett forskningsprojekt som försöker hitta förklaring till varför det isolerade mashco-pirofolket pilade en man till döds några år sedan. Då HBL når Opas per telefon sitter hon ändå på en balkong i Thailand. Kisar hon väldigt noga kan hon nästan se ända till Andamanöarna, där dramat med sentineleserna utspelade sig i mitten av november. Vad vet vi om de här isolerade stammarna? Mycket, menar Opas, men vill genast rätta till den exakta termen.
– Vi talar numera om självvalt isolerade ursprungsbefolkningar. Det finns fortfarande ett hundratal av dem i världen. Många har dragit sig undan för att skydda sig mot yttre hot. Till exempel då man började utvinna gummi i Peru och bedriva slavhandel valde mashco-pirofolket att isolera sig.
– Myndigheterna har numera förbjudit att etablera någon kontakt med dem, men under torrperioden brukar de söka sig ner mot floden vid gränsen till nationalparken och då kan man ha en chans att se dem, säger Opas.
– Det är då det är möjligt att studera dem på avstånd.
Världens farligaste folk
Av alla dessa hundra urfolk, hör sentineleserna i Indiska oceanen till de mest extrema. Nästan ingen har lyckats närma sig dem på hundratals år trots upprepade försök. En som lyckats komma väldigt nära är den indiska antropologen TN Pandit som faktiskt lyckades ta sig i land på 1960-talet och tillbringade en timme på ön. I en intervju för The Economic Times berättar han hur han såg några välbyggda enkla hyddor, en eldstad och kokt mat, men ingen kom nära för att ta kontakt.
De indiska myndigheterna har numera utlyst besöksförbud på ön.
– Många ursprungsbefolkningar är aggressiva, främst för att de är rädda och blivit utsatta för hot, säger Pirjo Virtanen, biträdande professor i urfolksstudier vid Helsingfors universitet.
– Och det kan man förstå. De lever till exempel helt skyddade från vår bakteriekultur och våra virus. Minsta lilla förkylning kan döda på några dagar. Därför kan, och ska, vi inte närma oss dem.
Hur studerar ni dem om ni inte får ha kontakt? – Vi övervakar deras omgivning, följer deras spår och ser på flygfoton, säger Virtanen som poängterar att många har en felaktig bild av dessa urfolk.
– Det är tyvärr inte så romantiskt att de skulle leva helt omedvetna om sin omvärld.
Så de är inte helt isolerade? – Om du väntar dig att få göra en tidsresa tillbaka till stenåldern blir du nog besviken. Deras liv är mer primitivt, men även de här folken lever med sin tid och befinner sig inte i någon bubbla.
Människosafaris
Många ursprungsbefolkningar har ändå valt att bygga sin egen bubbla, oftast med myndigheternas skydd. Det är då utomstående försöker spräcka bubblan som problemen uppstår och inkräktarna möts av pilregn.
– Vi försöker förstå oss på deras
De lever till exempel helt skyddade från vår bakteriekultur och våra virus. Minsta lilla förkylning kan döda på några dagar. Därför kan, och ska, vi inte närma oss dem.
Pirjo Virtanen, Biträdande professor i urfolksstudier vid Helsingfors universitet
beteende. Ibland kanske de vill försvara sitt revir, ibland kan det bero på inre spänningar som utmynnar i aggressioner gentemot utomstående, säger Minna Opas.
Hon förstår därför skyddet av sentineleserna. Den närliggande Jawarastammen på en annan av Andamanöarna har blivit utsatt för så kallade människosafaris, och myndigheterna är rädda att sentinelserna kan gå samma öde till mötes.
– Hoten mot ursprungsfolken är många. Jakten på naturresurser, som gas, skog och guld, krymper deras livsmiljöer och klimatförändringen hotar deras möjligheter att skaffa mat, räknar Minna Opas upp.
Opas vet ett flertal fall där missionärer och filmteam närmat sig urfolken.
– Men man vet aldrig vilka epidemier de bidrar med.
Men vems är då skulden för det som hände på Norra Sentinel? Enligt Opas finns det ofta en förklaring till varför myndigheterna utfärdat ett besöksförbud och på laglig väg försökt skydda och försvara folket.
– De har i princip rätten på sin sida. I Peru har myndigheterna till exempel infört en No contact-policy men den är i princip omöjlig att bevaka. På en ö är det förstås lättare, vilket också gjort att folket där kunnat leva så avskilt.
Ta seden dit du kommer
Räkna alltså inte med att mötas av hulahularingar och blomsterkransar då du stiger iland på en ö med ett isolerat folk. Frågan är då vad man kan göra för att undvika ett pilregn.
– Klä dig i långa kläder, ta av solglasögonen, håll ryggsäcken på magen, och anmäl ditt besök på förhand. Du måste läsa på och närma dig med respekt. Kan du ens 30 ord kommer du långt.
Det säger Pata Degerman, som i samband med sina äventyr runtom i världen, två gånger kommit så nära en väldigt skygg ursprungsbefolkning att hjärtat slagit några extra slag och rädslan av att få ett dödsstraff kändes överhängande.
– Jag och min fru Katja åkte till en liten ö utanför Fiji och hade försett oss med ritpapper för att kunna kommunicera med folket där. Men då vi steg iland stack alla. Nästa dag vaknade vi av att de trummade i en viss rytm. Sedan dök först hundarna upp, sedan barnen, mammorna och sist papporna. Spjutspetsarna viftade framför oss, men stannade alltid tio centimeter från näsan.
Den andra gången Degerman stod öga mot öga med en undangömd stam var i Borneos djungel. Eller egentligen kan man säga att han stod näsa mot näsa med det kortväxta dajakfolket där.
– De var helt otroligt fascinerade av våra näsor och stod alldeles tryckta mot oss. De tyckte våra näsor var stora och vi långa.
Degerman reste tillsammans med Pekka Holma, som under en tidigare expedition råkat rädda en dajak från att drunkna. Han hade tilldelats en sten av stammens prins. Får man en sten ska den förvaras hängande i djungelkniven vid bältet.
– Det vi inte visste var att den också betyder att man är ogift och på jakt efter kvinnor. Så var vi än rörde oss hängde det en rad med kvinnor efter Pekka och ingen av oss förstod varför.
Pata Degerman har ändå aldrig känt sig riktigt hotad.
– Oftast är de nog bara väldigt intresserade av oss.
Och ibland kan det sluta lite komiskt också, som när Degerman reste runt bland en massa små stammar i Borneo.
I varje by berättade han att han kom från Finland, och möttes av glada blickar och någon som ropade ”Hakkinen”.
– Coolt, de känner till vårt formelproffs, tänkte jag, och låtsade köra och gjorde lite brummande ljud. De stirrade tillbaka helt oförstående. Detsamma hände i nästa by vi passerade. Väl tillbaka på hotellet såg personalen att jag kom från Finland och utbrast, ”Hakkinen”. ”Mika Häkkinen”, frågade jag då lite skeptiskt. Men nej, den Häkkinen de kände till forskar i bananflugor och råkade ha rest i precis samma byar som jag.