Bryssel ute på villovägar
brexit Nils Torvalds vittnar (HBL 24.11) tydligt om hur verklighetsfrämmande Europaparlamentet, där han sitter, har blivit. Han låter oss att förstå att engelsmännen eller åtminstone en stor del av deras politiker är dumma i sin brexitiver och att de driver en politik som drabbar Storbritannien värst.
Möjligen drabbar deras politik landet självt, men Storbritannien kommer nog att klara sig. Man har en egen valuta vars värde kan justeras enligt det som passar bäst för landet. Detta har inte de länder som har valt euron. Torvalds nämner inte med ett ord de problem som kan drabba EU ifall Storbritannien faktiskt lämnar unionen.
Jag läste brittiska Financial Times (FT) dagligen under de trettio år jag var verksam i bankvärlden. FT var ytterst kritisk till europrojektet och tidningen argumenterade ganska tydligt att den gemensamma valutan inte kommer att klara den mångfald som Europas länder utgör. När euron inte kollapsade 2009, såsom FT förespråkade, slutade jag att läsa tidningen, men innan dess hann
jag få en uppfattning om hur engelsmännen tänker.
Engelsmännen är ytterst pragmatiska och de tycker om att slå vad. Allt som gäller framtiden är i princip spekulation och vadslående. Också allt som bankväsendet sysslar med är spekulation och ett slags vadslående om framtiden. Inte att undra på att bankverksamheten är Storbritanniens största och viktigaste industri. Engelsmännen är fortfarande övertygade om att euron inte kommer att klara sig.
De anser också att Italien inte kommer att klara sin nuvarande kris. Genom sina finansiella operationer kommer britterna själva att bidra till att följden av den italienska krisen blir att euron kollapsar. Som medlem av Europaparlamentet och därmed delansvarig för EU:s framtid borde Torvalds i första hand bekymra sig om unionens framtid och inte om Storbritannien. JUUSO SALOKOSKI senior banker, Helsingfors svar Juuso Salokoski sysslar med någonting som var ganska populärt under skoltidens debatter: man angrep
motståndaren för någonting man hävdade att denne hade sagt. Det är för fullvuxna människor lite billigt.
Salokoski påstår att jag skulle ha hävdat att engelsmännen och deras politiker är dumma. Den beskyllningen är helt gripen ur luften. Eventuellt hävdar jag att Förenade kungariket har målat in sig i ett hörn och att det beror på historiska belastningar och på ett politiskt system (”first-by-the-post”), som genomgående förefaller leda till en olycklig och ganska svartvit politisk och ideologisk uppdelning. Den här samhällsklyvningen ser vi i många sammanhang där det anglosaxiska systemet dominerar.
Kring Förenade kungarikets alla systematiska problem finns det en riklig litteratur. Den omfattar den brittiska reträtten från områdena öster om Suez, den omfattar Suez-krisen, pundets reträtt och inte minst den besvärliga processen kring medlemskapet i EU.
Processen finns beskriven i ”The Official History of Britain and the European Community”. Det tredje bandet kom ut just för någon vecka sedan och inleds med ett talande citat: ”’Förenade kunga-
riket är i Europa för gott’, skrev The Times på morgonen lördagen den 7 juni 1975, och det återgav den allmänna inställningen. Med en två tredjedels majoritet hade brittiska folket i en folkomröstning två dagar tidigare röstat för att stanna i Europeiska Gemenskapen, som deras land två år tidigare hade anslutit sig till.”
Med folkomröstningar får man alltså lite olika resultat. Vilket resultat som är det ”riktiga” kan inte avgöras med omröstningar.
Salokoskis resonemang om det lyckliga i en egen valuta är lika välkänt som felaktigt. Europas valutaproblem från 1960-talet framåt pekar på en återkommande obalans. För att bevara balansen skulle Tyskland (och Nederländerna) med jämna mellanrum revalvera, de övriga devalvera. Processen skuffade de devalverande länderna allt lägre ner i värdekedjan och skapade just de strukturella problem EU nu försöker lösa genom att tvinga fram en hållbar finanspolitik. Att det inte alltid är vare sig tacksamt eller lätt visar dagens italienska kris. NILS TORVALDS I dag-kolumnist