Många bitar måste vara på plats för att Finland ska bli ett mera barnvänligt samhälle, där familjernas prioriteringar kan tillgodoses samtidigt som kvinnornas – de unga mammornas – ställning på arbetsmarknaden förstärks.
Familjebarometern visar att familjepolitik och barnstrategier inte kan skiljas från samhällsutvecklingen i stort.
Familjepolitiken ser ut att bli en viktig fråga i valrörelsen inför riksdagsvalet i april. Häromdagen presenterade ministrarna Sanni Grahn-Laasonen, Saml, och Annika Saarikko, C, planerna på en barnstrategi som ska bli färdig nästa år.
Regeringen försökte genomföra en reform av familjeledigheterna, men planerna strandade på oenighet mellan regeringspartierna. Beställningen på en familjepolitisk reform går vidare till nästa regering.
Befolkningsförbundets återkommande familjebarometer som presenterades i början av veckan ger viktiga infallsvinklar för diskussionen. Årets tema är familjepolitiken, hur den förverkligas, vilka brister finns det och vilka önskemål har man?
Diskussionen om familjepolitiken har i ganska hög utsträckning utgått från partiernas och intresseorganisationernas fokuseringar. Nu kommer finländarna själva till tals.
Ska man sammanfatta familjernas önskemål i ett enda ord så är det flexibilitet. De familjepolitiska stödformerna förväntas göra det lättare att kombinera arbetsliv och familjeliv. Det ska vara enklare att kombinera olika stöd med deltidsarbete, familjeledigheterna borde kunna tas ut i etapper under flera år i enlighet med familjernas behov.
Flexibiliteten värderas till och med högre än satsningar på dagvård och småbarnspedagogik.
En allvarlig signal är att tudelningen mellan dem som det går bra för och dem som har det sämre ställt har ökat. I de fria svaren i barometern är det tydligt att ekonomisk och social osäkerhet ses som ett hinder för att skaffa barn.
Barometern visar att långa vårdledigheter delvis beror på att familjen får ett barn till. Över hälften av mammorna som fortsätter vårdledigheten för att vårda följande barn har inget jobb. Vårdledigheten ser ut att erbjuda ett alternativ till arbetslöshetsunderstöd.
Inkomstöverföringar och stöd till ekonomiskt svaga barnfamiljer finns också högt på prioriteringslistan. Barnfamiljernas boende borde stödas bättre, och ett tillägg på 200 euro i barnbidraget för särskilt utsatta familjer får också sympatier.
Den tanken är ändå problematisk eftersom den förutsätter en behovsprövning. Nu är barnbidraget en universell förmån som ges till alla utan inkomstgränser. Men tanken på att anpassa bidraget till familjernas inkomster lyfts fram med jämna mellanrum.
På en punkt står åsikterna i barometern i strid med en stark trend i den familjepolitiska debatten. Enligt barometern vill familjerna själva bestämma hur familjeledigheten fördelas mellan mamman och pappan. Några kvoter vill man inte ha.
Däremot är många nog beredda att förlänga den nuvarande pappaledigheten. Överlag är de som vill förlänga familjeledigheten betydligt fler än de som vill förkorta den.
Kvoteringen där en del av ledigheten måste tas ut av pappan kan på längre sikt leda till en jämnare kostnadsfördelning mellan föräldrarnas arbetsgivare. Den kan också bidra till ett attitydklimat där båda föräldrarna aktivare än nu tar ansvar för barnen under deras första år. Men nu verkar det som om den övergripande målsättningen står i strid med det som många familjer just nu uppfattar som optimalt.
Familjebarometern visar att den traditionella synen där mamman sköter barnen har djupa rötter, och att de byggs under av ekonomiska faktorer, som sysselsättningen.
Familjepolitik och barnstrategi kan inte isoleras från den ekonomiska och sociala utvecklingen.
Många bitar måste vara på plats för att Finland ska bli ett mera barnvänligt samhälle, där familjernas prioriteringar kan tillgodoses samtidigt som kvinnornas – de unga mammornas – ställning på arbetsmarknaden förstärks. De här aspekterna får inte saknas i den planerade barnstrategin.