Sonja blev sjukare av fel terapi
Sonja Wikström fick fel psykoterapi i över två år. Hon ältade händelser i barndomen och mådde allt sämre, i stället för att göra upp med felaktiga tankemönster. Men FPA beviljar ingen ny terapi i stället för den felaktiga.
I över två år gick Sonja Wikström i fel sorts psykoterapi. Under tiden blev symtomen värre och Sonja mådde allt sämre. Hon lider av tvångssyndrom, och att ta sig ut ur hemmet blev allt svårare i brist på rätt vård.
Med rätt sorts terapi började hon fort må bättre, men nu är hon tvungen att betala själv. Sonja har svårt att förstå att FPA godkände fel terapi för tvångssyndrom, och att terapeuten höll henne kvar, men ersättning är svårt att få.
Då Sonja Wikström var 13 år var hon på sommarstugan och hjälpte sin bror med ett bygge. Hennes uppgift var att hjälpa till och att laga mat. Då kom de första symtomen: Sonja blev rädd för att lämna på gasspisen av misstag. I huvudet såg hon hur hon knäppte på gasen. Så hon kollade, och dubbelkollade. Och vem har inte någon gång gjort det – nycklarna, spisen, dörren, lampan, fast man vet att man stängt och släckt.
Men för Sonja var det de första symtomen på ett tvångssyndrom som sedan dess eskalerat och delvis bytt skepnad.
Då Sonja var ungefär 15 år blev det allt svårare att komma i väg till skolan, det var så många saker som skulle kollas: spisen, strykjärnet, att sladdar var urkopplade och dörren låst. Sonja var rädd att någon skulle ta sig in, och eftersom hon var först hemma igen skulle hon vara ensam med den eventuella katastrofen.
– Det handlar inte om förnuft eller rationellt tänkande. Jag har alltid varit väldigt rädd för att göra fel och velat göra gott, och det har antagligen spätt på tvångssyndromet, säger Sonja.
Efter en särskilt stressig period fick hon en akuttid till mentalvårdsbyråns ungdomsmottagning, som skickade henne på konstterapi.
– Där gick jag i ett år tills jag blev myndig. Jag pysslade med glitter och fjädrar och skulle måla mina känslor. Det kanske fungerar för en del, men för mig var det så fel det kunde bli. Jag behövde ju verktyg för att komma vidare, att måla mina känslor hjälpte inte alls.
Ältade barndomen
När Sonja blev myndig hänvisades hon till rehabiliterande psykoterapi. Det är Folkpensionsanstalten som beviljar terapierna för högst tre år i taget, på rekommendation av den vårdande psykiatern.
Sonja började gå hos en terapeut med inriktning på psykodynamisk psykoterapi, en djuppsykologisk terapiform som gräver i barndomen och det undermedvetna. Sonja gillade och litade på terapeuten. Kruxet var bara att hon började må sämre i stället för bättre.
Också föräldrarna märkte försämringen och träffade terapeuten, men terapin fortsatte som förut. Sonja förmådde inte ifrågasätta terapin, men nu vet hon att hon hamnade fel från början. För tvångssyndrom rekommenderas kognitiv beteendeterapi, KBT, som tar itu med felaktiga tankemönster och försöker ändra på dem. Metoden är helt annorlunda än i psykodynamisk psykoterapi.
– Med tvångssyndrom behöver man verktyg för att komma vidare, och metoder för hur man ska försöka ändra på felaktiga tankar då de uppstår. Men med terapeuten var det bara ältande och mycket handlade om barndomen.
Hon har svårt att förstå att Folkpensionsanstalten godkände psykodynamisk psykoterapi mot tvångssyndrom, och att terapeuten höll henne kvar.
– Terapeuten höll mig kvar i två och ett halvt år. En proffsig psykoterapeut borde inse då hen inte har
den kompetens som behövs och informera klienten om vilken terapi som gäller.
Rädd för smuts
När terapin tog slut mådde Sonja sämre än någonsin. Nu var det smutsen som stod i centrum för hennes rädslor. Terapeuten hade rått henne att flytta hemifrån och bo ensam men det fungerade inte alls.
– Jag fick ingenting gjort. Inte tvättat, inte diskat. Jag kunde inte förhålla mig till smutsen. Jag var rädd för den men vågade inte göra någonting åt den.
Sonja hade fem månader kvar av den beviljade psykoterapin, och hittade en terapeut med inriktning på kognitiv beteendeterapi. Med rätt form av terapi började hon snabbt må bättre.
– Jag fick verktyg för att hantera mina tankar. Vi kunde jobba med en sak en vecka, och vid sidan om läste jag på – varför uppstår den här typen av tankar, varför är det så svårt att komma bort från dem? Jag fick både tankeläxor och läseläxor.
Dessvärre räckte de månader som återstod av terapin inte till för att Sonja skulle tillfriskna ordentligt, och den här hösten eskalerade symtomen igen. Då var det över två år sedan Sonja senast fått någon terapi.
– Jag kunde till sist inte ta hand om mig själv längre och min sambo blev tvungen att ta hand om mig. Jag gick sällan ut och om jag till exempel var ensam en dag kunde det hända att jag inte fick någon mat i mig. Jag kunde stå tre timmar i duschen. Allt hängde ihop med smutsproblemet.
Nu går Sonja hos KBT-terapeuten igen, på egen bekostnad. På några veckor har hon börjat må mycket bättre, men hon vet att hon är långt ifrån frisk.
– Det svåraste av allt är att släppa kontrollen. Nu har jag jobbat på vissa saker, som att duscha snabbare och att lita på att händerna faktiskt är rena. Det har gått åt stora pengar bara till tvål.
Men att släppa kontrollen är skrämmande.
– Jag är rädd för att göra misstag. Till exempel om jag kör bil – jag skapar bilder i huvudet av att jag kör på folk av misstag, och därför är det väldigt tungt att köra. Då jag har bilderna i huvudet är det svårt att tänka realistiskt.
Det är det Sonja är rädd för också då det gäller smutsen, att göra något fel som kan drabba någon annan – i första hand sambon.
”Som silvervatten mot cancer”
Nu mår Sonja så pass bra att hon orkar vara arg. Hon har klagat till patientombudsmannen och kräver ersättning för den felaktiga behandlingen. Senast hon klagade 2016 blev det ändå kalla handen.
– Fel vård orsakade mig fem års lidande, som jag kräver ersättning för. Men jag vet att det är jättesvårt för psykiatriska patienter att få ersättning. Man kan jämföra med en fysisk skada, fel psykoterapi är lite som att ge en cancerpatient silvervatten. Det borde vara likvärdiga rättigheter.
Vid Folkpensionsanstalten säger sakkunnigläkaren Tanja Laukkala att principen då terapier beviljas är att man följer läkarens rekommendation. Det är den vårdande psykiatern som skriver rekommendationen, och den gäller en specifik terapeut.
– Om det finns en konflikt mellan läkarens rekommendation och den sökandes egen ansökan så reder vi ut saken. Men den sökande står inte i ett vårdförhållande till FPA, och därför brukar vi följa läkarrekommendationen, säger Laukkala. Ni kollar alltså inte upp om klienten hamnat rätt ifall valet av terapiform inte motsvarar uppfattningen om vad som fungerar? – Varje ansökan behandlas individuellt, så visst bedöms de. Men volymerna är stora, vi beviljar tiotalstusen terapier per år och vi litar på specialistläkarna inom psykiatrin. Terapeuten måste ha en viss kompetens, ja, men det handlar också om interaktionen mellan terapeuten och klienten.
Terapeuterna ska varje år lämna in en redogörelse över hur terapin framskrider.
– Men det är också viktigt att den vårdande instansen följer upp terapin, säger Laukkala.
Konsumentskyddet svårt
Enligt Kristian Wahlbeck, utvecklingsdirektör vid Föreningen för Mental Hälsa i Finland, är det alltför svårt och räcker alltför länge att få hjälp vid psykisk ohälsa.
– Psykoterapin borde bli en del av den offentliga vården. Terapeuterna kunde fortfarande vara privata, men den offentliga vården kunde hjälpa till med att hitta rätt terapeut och utvärdera resultatet.
Wahlbeck, som själv är psykiater och forskningsprofessor, tycker att psykodynamisk terapi mot tvångssyndrom låter som ett okonventionellt val. Men också han säger att det förstås kan finnas individuella skäl att välja annorlunda.
– Men man kan ju tycka att FPA borde ha reagerat och kanske tagit kontakt med personen och kollat om det faktiskt var frågan om ett medvetet val.
Konsumentskyddet när det gäller psykoterapier är en knepig fråga.
– Man kan alltid klaga till Regionförvaltningsverket, men det är ju inte frågan om något verkligt konsumentskydd. Det som gör det extra besvärligt att evaluera psykoterapiarbete är att det inte är bara diagnosen som påverkar utan det handlar också om personkemi, ibland går terapeut och klient inte ihop även om terapiformen är den rätta, säger Wahlbeck.
Vad händer om man får fel terapi? – Man kan börja må sämre. Fel terapi kan ha skadeverkningar precis som mediciner kan ha det.
Fel vård orsakade mig fem års lidande, som jag kräver ersättning för. Man kan jämföra med en fysisk skada, fel psykoterapi är lite som att ge en cancerpatient silvervatten. Det borde vara likvärdiga rättigheter.