Barnopera med tyngdpunkt på det visuella
Tomtebobarnen är ett lovvärt initiativ och finfint att dylika projekt görs på svenska. För Tove Djupsjöbacka kändes den visuella biten ändå som den mest givande.
Musik Kimmo Ruotsala, libretto Hanna Åkerfelt, regi Dan Söderholm, kostymer Pia Lasonen, scenografi Terhi Tommila & Sirpa Koivuniemi, koreografi Iiris Salmenmaa. Savoyteatern 30.11.
Jag säger precis som librettisten Hanna Åkerfelt i programbladet till Tomtebobarnen: ”det var bilderna snarare än själva berättelsen som hade klamrat sig fast i mitt minne”. Elsa Beskows fantastiska bilder är kärnan i boken, som snarare är en rad glimtar ur skogens vardag än en bok med ett klart narrativ.
På sätt och vis är detta både styrkan och svagheten i den nyskrivna sagooperan Tomtebobarnen. Det visuella är stiligt genomfört – det sprakar av färger i skogen och alla dess väsen är verkligen övertygande till utseende och karaktär. Allt från ekorrarna med sina burriga svansar till själva tomtefamiljen känns precis som de ”ska” vara, hurra!
Samtidigt som man är boken trogen är man låst i en dramaturgi som inte är helt optimal för en operaföreställning, utan hade kanske fungerat bättre som musiktablåer eller balett. Regin fungerade ändå genomgående fint och den stora brokiga skaran på scen agerade alla modigt. Projekt som sammanför proffs och amatörer är i bästa fall en viktig upplevelse för alla parter.
Inget pjåkigt partitur
Kimmo Ruotsalas musik var inte alls oäven – flera nummer klingade riktigt bra, framför allt arior och körer med lite tydligare vokal linje. Tyvärr var det väldigt svårt att uppfatta texten, vilket är en rätt vanlig fördom mot opera som man gärna kunde ta kål på. Uppfattar man inte ens vissa nyckelord som ”ormen” var det emellanåt lite svårt att hänga med i handlingen. Tomtefamiljens sagostund fångades på kornet och de tre präktigt klingande barytonsniglarna (Aleksi Matikainen, Janne Hautsalo, Pekka Haahti) var en av kvällens gladaste överraskningar.
Överlag var det barytonernas och basarnas kväll – Ronnie Karlsson (Grodan) och Riku Pelo (Bergatrollet) stod också för fina sångliga insatser, medan Juha Kotilainen (Tomtefar) givetvis var säkerheten själv liksom Monica Groop (Tomtemor). De fyra tomtebarnen agerade karismatiskt och klarade sig sångligt utmärkt. Tia Svanbergs älvdrottning hade däremot en hel del problem med både rytm och koloraturer.
De visuella detaljerna gick också hem hos min lilla medrecensent, som var speciellt fascinerad av kotten som hängde i taket under hela föreställningen och tyckte att tomtebebisen och ballerinorna var bäst. Rätt lång kändes nog föreställningen med sina nästan två timmar.
Savoyteaterns restaurang får däremot underkänt betyg – har man en barnpublik i huset bör man ta den i beaktande både gällande utbud och framför allt fungerande och rask service. Skärpning!
Tomtebobarnen ges på Savoyteatern ytterligare två gånger, 1.12. och 2.12.