Magert avtal bättre än fett gräl

Ser man glaset som halvfullt var G20ländernas avtal bättre än ännu ett möte i kaos. Är glaset halvtomt är avtalet magert och substanslöst.

Förväntningarna inför G20mötet i Argentina var inte höga. USA:s nyprotektionistiska handelspolitik är ett givet ämne för G20, men med president Donald Trumps uttalade motvilja mot internationella överenskommelser kunde man inte vänta sig någon öppning i den frågan.

Den upptrappade konflikten mellan Ukraina och Ryssland och mordet på den saudiske journalisten Jamal Khasoggi på Saudiarabiens ambassad i Istanbul bidrog också till att skruva ned förhoppningarna.

Det hjärtliga mötet mellan Vladimir Putin och den saudiske kronprinsen Mohammed bin Salman var en talande symbol för det internationella klimatet just nu.

Apecmötet för ekonomierna i Stilla havet slutade för ett par veckor sedan utan gemensamma deklarationer. I somras tog Donald Trump eftertryckligt avstånd från slutdokumentet från G7-mötet. Risken var stor att också G20-mötet skulle sluta i oenighet.

Efter G20-mötet sades att president Donald Trump lade band på sig och försökte undvika konfrontationer.

Kommentarerna kring den nyligen avlidne statsmannen George Bush påminner om en tid när USA:s president ville nå överenskommelser och enighet och inte skapa konflikter.

Det magra slutdokumentet från Buenos Aires är ändå bättre än ett helt resultatlöst kaos. Visst kan man tala om ett misslyckande och den svagaste sluttexten någonsin. Men givet utgångsläget var det orealistiskt att tro att mötet skulle kunna innebära några genombrott.

För första gången sedan organisationen grundades år 2008 innehåller deklarationen ingen skrivning om att bekämpa protektionismen. Formuleringen har inte hindrat länder från att införa handelshinder i alla fall, om det har legat i deras intresse.

Men att en organisation som har frihandel som en av sina bärande principer inte längre vill betona det är ett tecken på hur det internationella samarbetet och de gemensamma spelreglerna tunnas ut.

I dokumentet upprepar man att USA avser att lämna Parisavtalet. Men samtidigt fastslår de övriga länderna att Parisavtalet är ett oåterkalleligt åtagande. Vad utfästelsen innebär i praktiken prövas vid den nyss inledda klimatkonferensen i Katowice.

Det viktigaste resultatet i Buenos Aires nåddes inte vid förhandlingsbordet utan vid middagen mellan Donald Trump och Kinas president Xi Jinping.

Båda länderna drar nytta av att avvärja handelskriget. Tillväxten i Kina håller på att dämpas, och det kan försvåra Kinas ambitioner att stärka sin globala roll. Också i USA syns tecken på en avmattning när effekterna av president Trumps massiva skattesänkningar börjar klinga av.

Ledarna beslöt att lägga tulltarifferna som skulle införas vid årsskiftet på is i tre månader. Kina lovade att under tiden köpa betydligt mera varor från USA, bland annat energioch jordbruksprodukter.

Länderna ska också börja förhandla om det som USA – och också EU – ser som Kinas bristande respekt för äganderätten till immateriella tillgångar.

Givet Donald Trumps uppfattning att handelskrig är lätta att vinna, och Kinas uttalade vägran att falla undan för hot, är det långt ifrån säkert att vapenvilan övergår i varaktig fred.

Under tiden följer EU processen med en del farhågor.

Hotet om sanktioner mot den europeiska bilindustrin är fortfarande i kraft, även om de sköts upp vid mötet mellan Trump och EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker i somras.

EU befarar att USA och Kina nu gör upp sinsemellan, på EU:s bekostnad. Kina kan till exempel beordra sina statsägda företag att handla mera med USA och mindre med EU.

Tecken på det syns redan. När Kina i somras beställde Boeingplan i stället för Airbus sågs det som ett sätt att visa att Kina verkligen vill minska handelsunderskottet med USA.