Historisk skandal utspelas nu i Esbo
BEMBöLE I en vacker ådal i Bemböle finns, gömd och glömd, 600 år gamla spår av generationers människohänder. Detta gäller Bemböle kvarnruiner, som nu med accelererande fart skattas till förgängelsen. Området är fredat och i ån simmar forell.
För tio år sedan uppmanade Esbo hembygdsförening mig att rädda ruinerna. Innan jag motionerade i stadsfullmäktige besökte jag ruinerna och fick en chock. Första gången jag på 1950-talet såg dem var de en cirka 100 meter lång mäktig sten- och betongkonstruktion. Nu fanns bara en bråkdel kvar, men är ändå värd att spara för eftervärlden.
Verksamheten upphörde 1929 då trädelen förstördes i en eldsvåda. Här fanns en gång två eller tre skvaltkvarnar, som var början till Esbos industrialisering. År 1917 grundades Esbo elektriska här och de berömda Könniklockorna byggdes med energi från forsen.
Min motion 2009 till stadsfullmäktige gick ut på att skyndsamt fästa lösa stenar, avlägsna en nästan ogenomtränglig skog vars rötter effektivt bröt sönder murarna, samt att en informationstavla skulle uppsättas invid friluftsleden mellan södra och norra Esbo, som går tätt förbi. Vandrare och skidåkare brukar förundra sig över vad som döljer sig i dalen. Motionen godkändes enhälligt.
Därefter bad jag tekniska verket att bygga en utsiktsplatå, vilket skedde efter bara två veckor. Parkavdelningen var genast färdig att gallra skogen och städa upp så folk kunde röra sig där och idrottsverket fäste en spårkarta vid platån. Den viktigaste infotavlan, den som berättade vad som fanns på området, skulle stadens museibyrå ställa upp. Trots otaliga löften har denna på nästan tio år inte fåtts upp.
Museibyrån stoppade träd- gallringen. Först skulle området inventeras, konstigt att det inte gjorts tidigare. Det tog tre år. Forskaren Kari Uotila hävdar i sin rapport att de äldsta delarna är från 1400-talet. Det gör ruinerna till ett av Esbos absolut viktigaste fornminnen. Museibyrån trodde kvarnarna byggdes på 1700-talet. Då skogsgallringen, mest sälg, vide och al, efter tre år äntligen fick göras kom ingen att tänka på att behandla stubbarna. Det betyder att området i dag, sju år senare, är mer ogenomträngligt än någonsin.
Nu då nästan tio år gått sedan fullmäktige beslöt att skyndsamt rädda ruinerna har inte en enda sten fästs. Av de ruiner som då fanns kvar har uppskattningsvis ytterligare 20 procent förstörts. Dessutom finns här ett par stenvalv som är livsfarliga att gå under. Esbo stad bryter brutalt mot fornminneslagen.
I våras innan jag lämnade stadsfullmäktige försökte jag intensivt hinna få fornminnet räddat. Försökte upprepade gånger få kultursektorns chef Aulis Pitkälä att komma och se
Enligt legenden var det här bembölingarna hittade på Bembölesagorna då de väntade på kvarntur.
vad det är fråga om, men han bara skrattade. Däremot bad stadsdirektör Jukka Mäkelä mig att guida honom. Han blev imponerad och lovade kontakta museibyrån och be dem åtminstone sätta upp en infotavla. Sedan informerade jag direktör Mikko Härö vid statliga Museiverket, som bär det yttersta ansvaret för landets fornminnen. Han agerade liksom stadsdirektören genast, men också förgäves.
Sedan kontaktade jag den lokala finska avisen som slog upp ärendet. För fem-sex år sedan försökte jag få HBL intresserat, men fick inget gehör.
En räddningsaktion behöver inte bli dyr. Stadens parkavdelning gallrar skogen och städar upp på ett par dagar. Tekniska verket har byggkarlar som för länge sedan hade kunnat fästa lösa stenar. Kostnaderna för en infotavla är en bagatell. Om man vill rekonstruera en del av ruinerna, vilket vore fantastiskt, blir det förstås en kostnadsfråga. Men snart finns inget kvar att restaurera.
Lättast tar man sig till ådalen genom att lämna bil eller buss vid affärscentret i Gloms och promenera längs ån och motionsstigen cirka 300 meter norrut under Ring III.
Jag har bett otaliga Esbopolitiker att åtminstone bese fornminnet, bara en har varit där. Speciellt besviken är jag på SFP. Det var ju mer eller mindre våra förfäder som med bara händer byggt det. Som vanlig invånare har jag numera svårt att ensam rädda ruinerna och vädjar därför om hjälp från allmänheten.
Enligt legenden var det här bembölingarna hittade på Bembölesagorna då de väntade på kvarntur.