Svenskt mynt har ock­så två si­dor

Hufvudstadsbladet - - Opinion & Debatt -

Re­ge­rings­bild­ning­en i Sve­ri­ge har nu änt­li­gen gått in i en ak­ti­va­re fas. Kanske Ste­fan Löfven än­nu i år bil­dar en so­ci­al­de­mo­kra­tisk mi­no­ri­tets­re­ge­ring med pas­sivt stöd av mit­ten­par­ti­er­na Cen­tern och Li­be­ra­ler­na. Och det­ta trots att lan­dets po­li­tis­ka re­to­rik alltjämt präglas av ba­roc­ka över­drif­ter som för­svå­rar kom­pro­mis­ser i en värld där allt fär­re kon­flik­ter hand­lar om ett val mel­lan väns­ter och hö­ger.

Sve­ri­ge har vis­ser­li­gen en så ut­märkt stat­s­e­ko­no­mi att man har råd med en dy­lik ut­dra­gen re­ge­rings­bild­ning och även med ett ny­val om det så vill. Det låsta lä­get har ock­så haft en folk­bildan­de ef­fekt.

Nu in­ser svens­kar­na att de i mot­sats till and­ra EU­med­bor­ga­re le­ver i en stat som styrs av en så kal­lad ne­ga­tiv par­la­men­ta­rism. En re­ge­ring kan bil­das och sit­ter kvar så länge in­te riks­da­gens ma­jo­ri­tet rös­tar emot den. En ned­lagd röst är ett stöd för re­ge­ring­en.

Det finns dock en sak som har neg­li­ge­rats i den svens­ka de­bat­ten om var­för det är så svårt för de bor­ger­li­ga par­ti­er­na att lå­ta Löfven fort­sät­ta som stats­mi­nis­ter. Sve­ri­ges stats­mi­nis­ter och re­ge­rings­kans­li har en­ligt lan­dets grund­lag från 1974 en ena­stå­en­de stark makt.

De svens­ka mi­nist­rar­na har i mot­sats till si­na fins­ka kol­le­ger in­te rätt att läg­ga fram eg­na lag­för­slag till av­gö­ran­de i re­ge­ring­en. Al­la re­ge­rings­be­slut fat­tas ge­men­samt och först när ären­det är väl för­be­rett och re­ge­ring­en står enigt bakom dem. Om­röst­ning­ar i re­ge­ring­en är ute­slut­na. Det en­da grund­la­gen tillå­ter är att ”skilj­ak­ti­ga me­ning­ar ska an­teck­nas i pro­to­kol­let” (ka­pi­tel 7, pa­ra­graf 6).

Det är just den­na makt­kon­cent­ra­tion som gör att de små bor­ger­li­ga par­ti­er­na för­sö­ker ut­krä­va av Löfven ett an­tal ef­ter­gif­ter. Även om de i strid med si­na all­ra he­li­gas­te löf­ten gick med i en re­ge­ring med So­ci­al­de­mo­kra­ter­na skul­le Löfven som stats­mi­nis­ter än­då ha kon­troll över all lag­be­red­ning via re­ge­rings­kans­li­et.

Ko­a­li­tions­re­ge­ring­ars av­gö­ran­den vas­kas fram in­for­mellt och nås slut­li­gen i par­ti­le­dar­kret­sen, var­ef­ter de ban­kas ige­nom på for­mel­la re­ge­rings­mö­ten. Al­la re­ge­rings­par­ti­er har i te­o­rin möj­lig­he­ter att få si­na syn­punk­ter hör­da i lag­be­red­ning­en, men själv­klart i myc­ket mind­re grad än mi­nist­rar­na i Fin­land som kan fö­ra eg­na lag­för­slag till om­röst­ning i re­ge­ring­en.

Var­för dis­ku­te­ras den­na oba­lans mel­lan en ex­tremt stark stats­mi­nis­ter och sva­ga stats­råd knappt alls i svensk sam­hälls­de­batt? Där­för att de sto­ra par­ti­er­na in­te har nå­got att vin­na på en änd­ring av grund­la­gen. På den för­lo­ran­de si­dan skul­le även stå re­ge­rings­kans­li­et, vars per­so­nal ökat klart snab­ba­re än de öv­ri­ga de­par­te­men­tens.

Men myn­tet har na­tur­ligt­vis ock­så en an­nan si­da. Stats­mi­nis­terns sto­ra makt­be­fo­gen­he­ter har gjort att Sve­ri­ge lyc­kats myc­ket bätt­re än Fin­land med att dri­va ige­nom be­ty­dan­de struk­tur­re­for­mer, vars re­sul­tat vi ser i dag: en sta­bil eko­no­mi, hög sys­sel­sätt­nings­grad, po­si­tiv be­folk­nings­ut­veck­ling och blomst­ran­de kul­tursfär.

Sve­ri­ges stats­mi­nis­ter och re­ge­rings­kans­li har en­ligt lan­dets grund­lag från 1974 en ena­stå­en­de stark makt.

HEN­RIK MEINANDER

är pro­fes­sor i histo­ria.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.