Amerikanska avkastningar ingen lösning
PENSIONER Jerker Örjans besvarar (HBL 28.11) mitt tidigare inlägg (HBL 22.11) angående pensionsfondernas hållbarhet. Han framför som åsikt att det är lätt att få en avkastning på 7–8 procent bara man är skicklig som de amerikanska universitetens fondförvaltare. Ack om det vore så!
Det finska pensionssystemet regleras kraftigt av lagstiftning, eftersom över en miljon pensionärers utkomst är beroende av det. Bland annat begränsas möjligheten att investera i aktier och andra objekt med hög risk. Av fondernas
200 miljarder euro ligger endast 91 miljarder euro i aktier, som på lång sikt ger den bästa avkastningen. Jag tror inte att de finska pensionsfondernas förvaltare är sämre än de amerikanska universitetens, men de har mera begränsningar, som samtidigt ger trygghet åt oss pensionärer. Örjans borde se på vad som hände med de amerikanska fonderna 2008 då Lehman Brothers kraschade. Den amerikanska börsen kraschade med 30 procent. Det året sjönk pensionsfondernas värde i Finland med 15 procent.
På 20 års sikt har fonderna avkastat 5,9 procent nominellt och 4,2 reellt. Målet är 4 procent realtillväxt. Det lär finnas planer på att sän-
ka detta mål till 3,5 procent.
Det första halvåret 2018 gav en nominell avkastning på 1 procent, realavkastningen ligger nära noll. Rapporter om detta kan man finna på Pensionsskyddscentralens webbsida. HBL (28.11) publicerade även en artikel om börsens utveckling innevarande år. Helsingforsbörsen har just dykt med 10 procent varför pensionsfonderna i värsta fall kan ha tappat över fem miljarder euro på några veckor.
Hur det går i fortsättningen kan jag inte förutspå, antagligen inte så många andra heller. Att hoppas på amerikanska avkastningar är inte heller en lösning. Nasdaqbörsindexet har i år gått upp med 5 procent, men via dollar- och eurokursen förlorar vi i Europa 6 procent, ingen bra affär alltså.
Eftersom man i det nuvarande pensionssystemet har tagit i bruk en livslängdskoefficient, som höjer pensionsåldern och minskar pensionerna för dem som är födda 1948–1955 och senare, ser jag inte det vara rättvist att belasta systemet mera. Om vi överbelastar pensionssystemet riskerar vi de ungas kommande pensioner, kanske också våra egna.
Ingen är gladare än jag om jag skulle ha fel i denna logik, men ingen har ännu lyckats övertyga mig om det, tyvärr.