Frä­scha film­mu­si­ka­lis­ka vi­o­lin­kon­ser­ter

Let­tis­ka Bai­ba Skri­des tolk­ning­ar av ame­ri­kans­ka och est­nis­ka vi­o­lin­kon­ser­ter är ge­ne­röst ly­ris­ka. Fram­för allt är det vär­de­fullt att få des­sa allt­för säl­lan hör­da verk på ski­va.

Hufvudstadsbladet - - Kultur - MATS LILJEROOS

KLAS­SISKT Ame­ri­can

con­cer­tos. Vi­o­lin­kon­ser­ter av Bernste­in, Korn­gold & Róz­sa. So­list: Bai­ba Skri­de. Gö­te­borgs­sym­fo­ni­ker­na & Tam­mer­fors­fil­har­mo­ni­ker­na un­der Sant­tu-Ma­ti­as Rou­va­li. (Or­feo-2CD)

He­i­no El­ler: Vi­o­lin­kon­sert, Sym­fo­ni 2, Sym­fo­nisk le­gend, m.m. So­list: Bai­ba Skri­de. Est­nis­ka na­tio­na­lor­kes­tern un­der Ola­ri Elts. (On­di­ne)

Hur ha­de det lå­tit om Bar­tók levt tio år läng­re, stan­nat i USA och skri­vit en tred­je vi­o­lin­kon­sert? Kanske som lands­man­nen Miklós Róz­sas (190795) un­gerskt fär­ga­de vi­o­lin­kon­sert. Róz­sa hör, jäm­te bland and­ra den tio år äld­re Erich Wol­f­gang Korn­gold, till de cen­tral- och ös­teu­ro­pe­is­ka emi­gran­ter som ska­pa­de den klas­sis­ka Hol­ly­wood­mu­si­ken och lik­som Korn­gold har han en be­ty­dan­de pro­duk­tion ut­an­för bi­o­sa­long­en.

Róz­sas vi­o­lin­kon­sert (1953) är en li­ka per­son­lig som kre­a­tiv mix av sen­ro­man­tik och ne­o­klas­si­cism in­om ra­men för en kontra­punk­tiskt ela­bo­re­rad tex­tur. När be­stäl­la­ren het­te Ja­scha Hei­fetz fanns det hel­ler inga tek­nis­ka be­gräns­ning­ar att ta hän­syn till och re­sul­ta­tet är ett fräscht kling­an­de, vir­tu­ost av­fat­tat och ge­di­get hop­kom­met verk, vars från­va­ro på den gängse kon­ser­tre­per­to­a­ren är helt obe­grip­lig.

I jäm­fö­rel­se med Róz­sa­kon­ser­ten är Korn­golds kon­sert (1946) – även den skri­ven för Hei­fetz – mer oge­ne­rat me­lo­di­ös i ut­tryc­ket, ly­risk i grund­to­nen och he­do­nis­tiskt in­stru­men­te­rad och om Róz­sa kom att åter­an­vän­da par­ti­er ur vi­o­lin­kon­ser­ten i fil­men The Pri­va­te Li­fe of Sher­lock Hol­mes åter­an­vän­de Korn­gold i sin tur ma­te­ri­al ur si­na filmpar­ti­tur i vi­o­lin­kon­ser­ten.

Ly­riskt och ef­ter­tänk­samt

Bäg­ge kon­ser­ter­na hör, av fö­re­kom­men an­led­ning, till för­ra år­hund­ra­dets mest krä­van­de och med Hei­fetz le­gen­da­ris­ka 50-tals­in­spel­ning­ar spö­kan­de i bak­grun­den är det för­stå­e­ligt att även tunga namn i viss mån dra­git sig för att för­e­vi­ga dem.

Så in­te Bai­ba Skri­de, som dock ta­git ett tolk­nings­mäs­sigt be­tryg­gan­de av­stånd från Hei­fetz i si­na mer ly­riskt in­kän­nan­de och ef­ter­tänk­sam­ma läs­ning­ar. Skri­des tem­pon är i bå­da kon­ser­ter­na med be­sked lång­sam­ma­re och de ly­ris­ka av­snit­ten tillåts blom­ma ut på ett ge­ne­rö­sa­re sätt.

Bernste­ins för strå­kar, slag­verk och har­pa skriv­na vi­o­lin­kon­sert, med ti­teln Se­re­na­de af­ter Pla­to’s Sym­po­si­um, från 1954 är i sin op­ti­ma­la ba­lans mel­lan det ex­pres­si­va och ly­ris­ka ele­men­tet ett av hans star­kas­te verk. Skri­de är även här åter­håll­sam­ma­re än pre­miär­in­spel­ning­en med Isaac Stern ut­an att för den skull sak­na va­re sig käns­la el­ler tem­pe­ra­ment.

Den fjär­de sto­ra ame­ri­kans­ka vi­o­lin­kon­ser­ten – Or­fe­os dub­bel-CD är, i sig aning­en miss­vi­san­de, be­tit­lad ”Ame­ri­kans­ka kon­ser­ter” – ha­de na­tur­ligt­vis va­rit Samu­el Bar­bers fi­na kon­sert, men visst plat­sar även Bernste­ins Sym­fo­nis­ka dan­ser ur West Si­de Sto­ry yp­per­ligt i hel­he­ten.

Sant­tu-Ma­ti­as Rou­va­li di­ri­ge­rar si­na en­semb­ler i Gö­te­borg och Tam­mer­fors – Bernste­in- och Korn­gold­kon­ser­ter­na med den först­nämn­da, de öv­ri­ga num­ren med den se­na­re – med sed­van­lig élan och om ut­tryc­ket är mer be­härs­kat i kon­ser­ter­na släp­per den fö­re det­ta slag­ver­ka­ren Rou­va­li i Bernste­in­dan­ser­na loss rytm­ma­ski­nen på ett nog så fest­ligt sätt.

Na­tio­nell hem­lig­het

He­i­no El­ler (1887–1970) är född sam­ma år som Ma­de­to­ja, men hans po­si­tion i det est­nis­ka mu­sik­li­vet är mer jäm­för­bar med Erk­ki Melartins i Fin­land. Som av­hål­len kom­po­si­tions­pro­fes­sor ut­bil­da­de han ge­ne­ra­tio­ner av ef­ter­föl­ja­re – bland dem Tu­bin, Pärt och Su­me­ra – och hans mu­sik har va­rit en onö­digt väl be­va­rad na­tio­nell hem­lig­het.

Lik­som Melar­tin var El­ler en dri­ven eklek­ti­ker, som sög åt sig in­tryck från de mest skil­da håll som han se­dan stöp­te om till ett mesta­dels för­vå­nans­värt per­son­ligt hål­let ton­språk. Vi­o­lin­kon­ser­ten från 1934 är ett smått ma­giskt styc­ke som un­der si­na drygt 23 mi­nu­ter hål­ler lyss­na­ren i ett fast grepp och Bai­ba Skri­de gör, lik­som i den ljuvt me­lan­ko­lis­ka g-moll­fan­ta­sin för vi­o­lin och or­kes­ter, allt hon förmår av den tack­sam­ma so­lo­stäm­man.

Av and­ra sym­fo­nin (1947) blev det in­te mer än en förs­ta sats, men det är frå­gan om kraft­full och äkt­sym­fo­nisk mu­sik. Än­nu mer över­ty­gan­de är El­ler i den su­perbt or­kest­re­ra­de, ge­nu­int fängs­lan­de Sym­fo­nisk le­gend från 1923. Ola­ri Elts stod för en kul­tur­gär­ning när han 2014 dam­ma­de av det sist­nämn­da styc­ket ef­ter en 76-årig törn­ro­sasömn. Även vi­o­lin­kon­ser­ten görs nu förs­ta gång­en på ski­va i den läng­re ori­gi­nal­ver­sio­nen och Est­nis­ka na­tio­na­lor­kes­tern spe­lar med na­tur­lig auk­to­ri­tet.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.