Topelius och fiskarna
Zacharias Topelius journalförde sorgfälligt sina fiskafängen. Nalle Valtiala har skrivit en novellsamling utifrån hans Fiskarkrönika.
Har vi en bild av Zacharias Topelius på näthinnan är det kanske den där han sitter i en låg roddbåt på en spegelblank fjärd med ett utstickande metspö framför sig. För poeten, sagofarbrorn, historieprofessorn Topelius var en passionerad fiskare genom hela livet. Det är därför en bra idé när Nalle Valtiala strukturerar sin berättelsesamling Fiskarkrönika2 genom möten mellan Topelius och fiskar av olika slag (den första fiskarkrönikan var Topelius egen noggranna fångstjournal). Vi finner honom här metande abborre och dragande braxennot i hemmavattnen lika väl som dörjande makrill under ferieresorna till den svenska västkusten. 19 olika äventyr blir det. De är fiktiva men bygger på verkliga element och reellt existerande personer.
Valtiala följer sin hjälte från det han som pojke lär sin lillasyster meta till att han som gammal förvirrad man tar emot folkets hyllningar medan han i drömmarna flyr till pojkårens fiskebestyr. Många av Valtialas tablåer är välfunna. Den legendartade kärlekshistorien mel- lan kandidaten Topelius och gästgivardottern Greta på Kahari – de träffades två gånger om året under hans färder mellan hemmet och studieorten tills hon giftes bort – skildras med fokus på mujkorna (siklöja i Sverige) hon serverar honom. Avsnittet om braxennoten berättar om fattigdomen som följer när en familjeförsörjare drunknar under fisket.
Tveksam motståndsdiktare
Som tveksam motståndsdiktare framträder Topelius när han fiskar öring tillsammans med förryskningsmannen guvernör Berg strax efter att isen gått på Ule älv, så som Topelius så målande och symboltungt beskrivit det i en dikt. Samvaron med Johan Ludvig och Fredrika Runeberg på sommarnöjet leder till en enorm fångst av simpor som Fredrika med vana fingrar plockar ur nätet. Lika kompetent är hon när hon ror, tar upp näten, lagar maten och skriver dikter åt herrarna som mest dricker brännvin och för förvirrade teologiska diskussioner i bersån. En av berättelserna är en pastisch på Topelius egna sagor och introducerar ansjovisen. Topelius framstår, som historien vill ha det, som en blid man, men hans inre sönderslits ofta av stark avund när andra har bättre fiskelycka än han själv.
Stilmässigt är Fiskarkrönika2 närmast en kåserisamling, skämtsam och lättflytande. Personligen har jag lite svårt för en del av Valtialas absurda vändningar och vitsar; andra roas kanske mer av den typen av ordlekande. Varje avsnitt är delat i två, först en berättelse med Topelius och fisket i centrum, sedan en del om fiskarten som står i centrum. Några fackbokstexter är det dock inte fråga om. Valtiala behåller sitt lättsamma grepp också här, personifierar fiskarna och låter många biologiska gåtor stå obesvarade fast han tar upp dem.