Dags att lät­ta på vår stränga upp­fost­ran av kon­sert­publi­ken?

Hufvudstadsbladet - - Kultur -

Det åter­står än­nu en del pub­lik­ar­be­te in­nan vi igen har ’klas­sis­ka’ kon­sert­sam­man­hang där känslo­mäs­sig spon­ta­ni­tet och del­ak­tig­het kanske till och med väl­kom­nas.

En gång skul­le jag re­cen­se­ra en jul­kon­sert med klas­sisk mu­sik i grann­sta­den. Jag blev tvung­en att ta bar­nen med och ef­tersom det var fö­re smart­te­le­fo­ner­nas tid så bunk­ra­de vi upp med rit­böc­ker och pen­nor. Det var nog in­te fa­der­ska­pets lju­sas­te stund när färg­pen­nor­na ljud­ligt föll ut på kyrk­gol­vet, men ef­ter kon­ser­ten klap­pa­de en re­pre­sen­tant för or­kes­tern mig på ax­eln och sa: ”Nog har du så välupp­fost­ra­de barn”.

Li­ka starkt minns jag hur om­ständ­ligt det var när min älds­ta dot­ter, som bru­ka­de di­ri­ge­ra som An­na-Ma­ria Helsing fram­för ste­re­on där hem­ma, skul­le få upp­le­va hen­ne li­ve el­ler när vi skul­le se en fa­mil­je­be­kant upp­trä­da på en unga so­lis­ters kon­sert. Sam­ma cir­kus: rit­böc­ker, pen­nor, hy­schan­de och snä­san­de. Man ska va­ra tyst på kon­sert.

Des­sa över 10 år gam­la min­nen ak­tu­a­li­se­ra­des tack va­re Kaj­sa Dahl­bäcks ko­lumn i HBL (21.11.2018) om att väl­kom­na ock­så de unga in i ”de fi­na sa­long­er­na”.

Tex­ten är an­ge­lä­gen och jag tror att vi har kom­mit en bit på vägen med ex­em­pel­vis de barn­mu­sik­kon­ser­ter, bar­no­pe­ror och te­a­terupp­le­vel­ser som i dag er­bjuds sko­lor, dag­hem och fa­mil­jer. Det­ta är ba­ra någ­ra ex­em­pel på in­ne­håll och for­mer som är an­pas­sa­de för spe­ci­fi­ka ål­ders­grup­per. Vac­kert så. Det jag där­e­mot sak­nar helt ge­ne­rellt är en dis­kus­sion med fo­kus på publik­be­te­en­de. Kon­tras­ten mel­lan barn­kon­ser­ters in­klu­de­ran­de och av­slapp­nan­de grepp och den själv­be­härs­kan­de norm som van­ligt­vis rå­der i kon­sert­sa­lar­na är stor.

För två vec­kor se­dan ha­de jag och min sex­å­ring – hon är för­stås ock­så välupp­fost­rad – möj­lig­het att bli en del av John Ca­ges verk 4’33 på Rusk­fes­ti­va­len i Ja­kob­stad. Hon vän­ta­de spe­ci­ellt på ifall or­kes­tern skul­le kun­na va­ra tyst. Ja, det var näs­tan knäpp­tyst i Schau­man­sa­len. Vil­ken välupp­fost­rad publik, den var ”tämjd till tyst­nad” för att lå­na ett ut­tryck av et­no­lo­gen Mats Hell­spong. Ut­tryc­ket hän­vi­sar till den pro­cess som på 1800-ta­let re­sul­te­ra­de i att en del kul­tur blev Konst och att publik­be­te­en­de gick mot tyst sam­va­ro, sam­ti­digt som spon­ta­na kom­men­ta­rer er­sat­tes av ex­per­ter­nas fost­ran­de kom­men­ta­rer (kri­tik) i dags­pres­sen. Hä­ri lig­ger grun­den för da­gens verk­cen­tre­ra­de dis­kus­sion som äger rum på be­kost­nad av det spon­ta­na och so­ci­a­la.

Ing­en skug­ga ska fal­la på just Rusk­fes­ti­va­len ut­an jag frå­gar mig helt ge­ne­rellt hur­dan kon­sert­kul­tur vi od­lar samt hur­dant so­ci­alt rum kon­sert­sa­len är ur ett publik­per­spek­tiv. Gra­tis in­trä­de för unga och sats­ning­ar som till ex­em­pel ”Konst­testar­na” fyl­ler en vik­tig funk­tion, lik­som mu­si­ker­be­sök i dag­hem och sko­lor. Men vad hän­der om den unge plöts­ligt själv­mant el­ler på för­äl­derns ini­ti­a­tiv får möj­lig­het att gå på kon­sert? Är det en­da hen hör ett ex­klu­de­ran­de hys­sjan­de? Ve och fa­sa om man skul­le bör­ja sjunga med el­ler vi­sa upp­skatt­ning ef­ter ett välut­fört so­lo som på ope­ra el­ler jazz­kon­ser­ter.

Vad jag sak­nar är kon­sert­sam­man­hang ut­an pre­fix­et ”barn” där man kun­de de­la en mu­sikupp­le­vel­se med sam­ma lå­ga trös­kel som när man går på fot­bolls­match med fa­mil­jen. Att till­sam­mans och som en del av var­da­gen få upp­le­va konst och de käns­lor den väc­ker är me­nings­fullt. Det åter­står än­nu en del pub­lik­ar­be­te in­nan vi igen har ”klas­sis­ka” kon­sert­sam­man­hang där känslo­mäs­sig spon­ta­ni­tet och del­ak­tig­het kanske till och med väl­kom­nas.

”Det var nog in­te fa­der­ska­pets lju­sas­te stund när färg­pen­nor­na ljud­ligt föll ut på kyrk­gol­vet, men ef­ter kon­ser­ten klap­pa­de en re­pre­sen­tant för or­kes­tern mig på ax­eln och sa: ”Nog har du så välupp­fost­ra­de barn”.

KAJ AHLSVED

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.