Inga handskak­ning­ar för kej­sa­ren på ba­len i Fin­land

Glitt­ret, buffén, dan­sen och gla­mou­ren är hela det fin­länds­ka fol­kets an­ge­lä­gen­het var­je år den 6 de­cem­ber när tv-sänd­ning­ar­na star­tar. Men viss­te du att det fes­ta­des till fram på små­tim­mar­na på slot­tet för mer än 150 år se­dan?

Hufvudstadsbladet - - News - SO­FIA HOLMLUND so­[email protected]

Det finns fle­ra lik­he­ter mel­lan lant­dags­ba­ler­na i Fin­land un­der den rys­ka ti­den och da­gens ba­ler på pre­si­dent­slot­tet. Men att kej­sar Alex­an­der II, pre­cis som pre­si­dent Sau­li Ni­i­ni­stö, skul­le ha ska­kat hand med varen­da gäst på lant­dags­ba­len 1863 är gans­ka osan­no­likt.

– Handska­kan­det är full­stän­digt främ­man­de, sä­ger histo­ri­kern Hen­ri­ka Tan­de­felt.

Me­ra tro­ligt är att gäs­ter­na bu­ga­de sig för kej­sa­ren, el­ler att han kyss­te da­mer på hand.

En res­lig fi­gur med po­li­song­er och mu­stasch är klädd i Fins­ka gar­dets ge­ne­rals­u­ni­form och lack­skor. Gyl­le­ne epå­let­ter pry­der ax­lar­na och över brös­tet lö­per ett ljus­blått band, det högs­ta or­dens­tec­ken man kan få. Man­nen är ing­en mind­re än kej­sar Alex­an­der II, stor­furs­te över Fin­land. Han be­fin­ner sig på en av de kanske mest på­kos­ta­de och pam­pi­ga fes­ter­na nå­gon­sin i Fin­land: lant­dags­ba­len 1863, en fö­re­gång­a­re till da­gens mo­der­na själv­stän­dig­hets­ba­ler på pre­si­dent­slot­tet.

– Nå­gon di­rekt obru­ten tra­di­tion kan vi in­te ta­la om, där­e­mot kan vi på ett mer all­mänt plan ta­la om vad den här sor­tens ba­ler och fes­ter i hög re­gi då och nu be­ty­der, sä­ger Hen­ri­ka Tan­de­felt, lek­tor i histo­ria vid Helsing­fors uni­ver­si­tet.

Hon ser bå­de lik­he­ter och skill­na­der mel­lan lant­dags­ba­ler­na (de var fle­ra till an­ta­let) på 1800-ta­let och den mo­der­na slotts­ba­len i dag.

– Handska­kan­det är full­stän­digt främ­man­de, sär­skilt i ett sam­man­hang med en kej­sa­re på plats.

Att kej­sar Alex­an­der I el­ler Alex­an­der II skul­le ha ska­kat hand med ba­lens gäs­ter är gans­ka osan­no­likt. Me­ra tro­ligt är att gäs­ter­na bu­ga­de sig för kej­sa­ren, el­ler att han kyss­te da­mer på hand.

Un­der lant­dags­ba­len 1888 be­rät­tas det att ce­re­mo­ni­mäs­ta­ren Mau­ritz Vla­di­mir Arm­felt hög­ljutt an­mäl­de var­je gäst för ge­ne­ral­gu­ver­nö­ren Fe­o­dor Log­gi­no­vitj Hei­de och hust­run Je­li­za­ve­ta som i kej­sa­rens från­va­ro re­pre­sen­te­ra­de den rys­ka över­he­ten. En tim­me ska det ha gått åt att pre­sen­te­ra de 1 100 gäs­ter­na.

Den mo­der­na handskak­ning­en un­der vår tids ba­ler hör till re­pu­bli­kens och det de­mo­kra­tis­ka sam­häl­lets ce­re­mo­ni.

– Det re­pre­sen­te­rar vår tid och hur vi be­skri­ver re­la­tio­ner mel­lan män­ni­skor och vårt sam­häl­le. Al­la står i den där kön och pre­si­den­ten tar varen­da en i hand.

Det har all­tid fun­nits ett stort all­mänt in­tres­se för Fin­lands ba­ler. Men fin­län­dar­na har in­te all­tid kun­nat föl­ja dem på sam­ma sätt som i dag.

– På 1800-ta­let sked­de de bakom stäng­da dör­rar, men ock­så då kun­de de som in­te var på plats se­na­re nås av skrift­lig rap­por­te­ring i tid­nings­pres­sen. Nu finns den ut­om­stå­en­de blic­ken väl­digt starkt via tv och vi sit­ter och be­ga­par män­ni­skor­na och de­ras klän­ning­ar, frac­kar och mör­ka ko­sty­mer. Gäs­ter­na upp­trä­der in­för varand­ra och in­för tv-tit­tar­na.

Fult tak blev syn­ner­li­gen pryd­ligt

Un­ge­fär 2 000 gäs­ter gick på den sto­ra ba­len 1863 som ord­na­des i den gam­la järn­vägs­sta­tio­nen i Helsing­fors. Man ha­de brett ut fu­ruplan­kor i sta­tions­hal­len och de­ko­ra­tio­ner­na var mag­ni­fi­ka. På en vägg häng­de ett A i kri­stal­ler med en kro­na över. Runt det kej­ser­li­ga mo­no­gram­met fanns ro­sor. Så här be­skri­ver Åbo Un­der­rät­tel­sers re­por­ter E.T. ba­len:

”Ta­ket war or­ne­radt med eklöf­skran­sar, el­fwa sto­ra eklöfskläd­da kro­nor gå­fwo tilli­ka med gas­lå­gor­na ett till­räck­ligt ljus åt sa­long­en. Blom­mor, kan­de­lab­rer m.m. pryd­de för öv­rigt hwar­je wrå.” Helsing­fors Dag­blad fort­sät­ter: ”De­ko­ra­tö­rer­nas svå­ras­te stö­tes­ten, det fu­la ta­ket, ha­de man lyc­kats att med lefvan­de vex­ter, guir­lan­der af grönt m.m. gö­ra till syn­ner­li­gen pryd­ligt.”

Or­sa­ken till att det ord­na­des of­fi­ci­el­la ba­ler i Fin­land på 1800-ta­let häng­er ihop med lant­da­gen, allt­så då­ti­dens riks­dag. Ba­ler­na ar­ran­ge­ra­des i sam­band med att lant­da­gen star­ta­de el­ler slu­ta­de. De gång­er kej­sa­ren be­sök­te lant­da­gen slog man på stort.

– När kej­sa­ren kom till Helsing­fors 1863 bjöd man ho­nom och hans svit på det fi­nas­te och bäs­ta. Man vil­le ock­så vi­sa upp kej­sa­ren och stor­furs­ten åt fol­ket och eta­blis­se­mang­et. Då var ba­len ett fo­rum för det här. Un­der Alex­an­der I:s vis­tel­se ord­na­des de facto in­te mind­re än fem ba­ler, sä­ger Tan­de­felt.

På ba­len träf­fa­de kej­sa­ren fins­ka äm­bets­män, lant­dags­män, för­mög­na bor­ga­re och de­ras fru­ar och dött­rar. Där var det lät­ta­re än van­ligt att när­ma sig kej­sa­ren ef­tersom

man kun­de um­gås un­der fri­a­re for­mer. Fin­lands elit pas­sa­de sam­ti­digt på att dis­ku­te­ra och nät­ver­ka med varand­ra.

– Ba­ler har all­tid va­rit äk­ten­skaps­mark­na­der. För so­ci­e­te­ten har det va­rit väl­digt vik­tigt att få folk att gif­ta sig med varand­ra på rätt sätt och att ska­pa al­li­an­ser.

När Al­ma bar le­jons­myc­ket

På lant­dags­ba­len kun­de man bril­je­ra och im­po­ne­ra med sin skön­het, smak, väl­stånd och go­da upp­fost­ran. Bå­de förr och nu har bal­gäs­ter­na med si­na klä­der ve­lat sig­na­le­ra oli­ka sa­ker. Alex­an­der II bar Fins­ka gar­dets ge­ne­rals­u­ni­form av en an­led­ning 1863. Un­der rys­ka ti­den la­de man ned al­la re­ge­men­ten i Fin­land, den en­da mi­li­tä­ra en­het som be­stod var Fins­ka gar­det.

– Han kläd­de sig i just den här uni­for­men för att an­ta och ma­ni­fe­ste­ra rol­len som Fin­lands stor­furs­te.

Ett mo­dernt ex­em­pel på hur klä­der används för att sig­na­le­ra bud­skap är popstjär­nan Al­ma som på slotts­ba­len i fjol bar ett stort smyc­ke med le­jo­net från Fin­lands stats­va­pen. Hon upp­gav att hon vil­le tvät­ta bort ra­sism­stäm­peln från sym­bo­len.

– Ett sätt att pro­fi­le­ra sig själv är att över­skri­da grän­ser­na för det kon­ven­tio­nel­la, som att dy­ka upp i en spe­ci­al­de­sig­nad lä­der­ko­stym i stäl­let för frack el­ler mörk ko­stym för att sig­na­le­ra att man är bo­hem, konst­när­lig el­ler in­tel­lek­tu­ell.

Att kom­ma till ba­len i folk­dräkt el­ler att åter­an­vän­da en klän­ning är ett an­nat sätt att sig­na­le­ra ett bud­skap.

– Men det kan ock­så va­ra ett prak­tiskt val, in­te ba­ra ett sym­bo­liskt.

Den all­ra förs­ta lant­dags­ba­len 1809 ord­na­des i gym­na­si­ets öv­re lä­ro­sal i Borgå. Det var på en tid då män gick i knä­byx­or och skul­le vi­sa upp si­na välsvar­va­de va­der. För­vänt­ning­ar­na på man­lig ele­gans var an­norlun­da än i dag. Furst Paul Ga­ga­rin har skri­vit så här om upp­le­vel­ser­na:

”I brist på eki­page, be­gav jag mig dit till fots. Över­stöv­lar för att skyd­da sil­kes­strum­por­na; hat­ten i han­den, ic­ke på hu­vu­det, för att be­va­ra co­if­fu­ren, och jag kom sålun­da fram, all­de­les snygg och ut­an nå­got missö­de.”

Di­plo­ma­tis­ka samtal

Lant­dags­ba­ler­na var om­tyck­ta nö­jen un­der 1800-ta­let.

– Det är en tra­di­tion som in­te ba­ra har sitt ur­sprung i Fin­land. Den re­pro­du­ce­rar ett möns­ter från den sto­ra Wi­en­kon­gres­sen 1814–1815 med si­na ota­li­ga ba­ler och fes­ter, sä­ger Hen­ri­ka Tan­de­felt.

Det var på Wi­en­kon­gres­sen som Eu­ro­pas mo­nar­ker med rys­ka kej­sa­ren, Preus­sen och Stor­bri­tan­ni­en i spet­sen ord­na­de världen igen som den bor­de va­ra ef­ter Na­po­le­on­kri­gen.

– Hela det so­ci­a­la pro­gram­met var en vik­tig del av den sce­nen. Man för­de di­plo­ma­tis­ka samtal ock­så un­der in­for­mel­la for­mer. I dag är det främst ba­ler­na och wie­ner­val­sen som folk tän­ker på då det blir tal om Wi­en­kon­gres­sen.

Bischoff

På lant­da­gar­na ha­de kvin­nor­na in­te till­trä­de till lant­da­gens for­mel­la ar­be­te, men bå­de fru­ar och frök­nar var med på ba­len. År 1863 ha­de vär­din­nor­na gre­vin­nan Lo­vi­sa Arm­felt, fri­her­rin­nan M. Furu­h­jelm, ge­ne­rals­kan M. Sam­so­noff och fru An­na Si­ne­brychoff en syn­lig roll. I till­lägg var storm­ri­ka Au­rora Ka­ram­zin en nyc­kel­per­son un­der kej­sa­rens be­sök.

Da­gen in­nan ba­len ha­de kej­sa­ren ja­gat på hen­nes gods i Träskän­da. In­te mind­re än ”någ­ra och sex­tio räfvar, tret­ton rå­djur och åt­ta­tio ha­rar, för­u­tom fa­sa­ner och an­nat smär­re vil­le­bråd” fick bi­ta i grä­set, en­ligt Fin­lands All­män­na Tid­ning.

När kej­sa­ren så an­län­de till ba­len kloc­kan 21.30 näs­ta kväll vand­ra­de han ge­nom en så kal­lad häck av upp­ställ­da da­mer. Se­dan in­led­des dan­sen. Of­ta var det po­lo­nä­sen, en hög­tid­lig dans i tre­takt som in­led­de ba­ler­na vid den här ti­den. And­ra po­pu­lä­ra dan­ser var ang­läs där man står på lin­jer med män mitte­mot kvin­nor. Par­dan­ser som vals, pol­ka och ma­zur­ka gick ock­så hem.

Gäs­ter­na tog för sig av ”gla­ce” (glass), frukt, te och ba­kel­ser som var upp­du­ka­de vid buffén. En van­lig dryck på ba­ler på 1800-ta­let var ock­så punsch och bischoff, allt­så kryd­dat rött vin.

”Ut­stof­fe­ra­de per­so­ner”

Pre­cis som i dag kri­ti­se­ra­des ba­len re­dan på 1800-ta­let för att va­ra eli­tis­tisk och dyr. Lant­dags­ba­len 1888 kos­ta­de till ex­em­pel 14 000 mark. Tid­ning­en Helsing­fors Dag­blad tyck­te att man år 1863 hell­re kun­de ord­na en re­gat­ta, gra­tis mat åt fol­ket el­ler or­kest­rar och kö­rer som upp­trä­der.

”En bal är ingen­ting an­nat än en sam­ling af någ­ra hund­ra­tal pri­vi­le­gi­e­ra­de, ut­stof­fe­ra­de och hög­tids­kläd­da per­so­ner, bä­ran­de på si­na an­sig­ten kon­ven­tio­nel­la mi­ner och smålö­jen . ... En hel stads, ett helt lands gläd­je mås­te ut­tryc­kas på an­nat sätt.”

När kej­sa­ren kom till Helsing­fors 1863 bjöd man ho­nom och hans svit på det fi­nas­te och bäs­ta. Man vil­le ock­så vi­sa upp kej­sa­ren och stor­furs­ten åt fol­ket och eta­blis­se­mang­et. Då var ba­len ett fo­rum för det här.

Hen­ri­ka Tan­de­felt

Lek­tor i histo­ria vid Helsing­fors uni­ver­si­tet

FO­TO: RICHARD NORDGREN FO­TO: RICHARD NORDGREN

FO­TO: EREMITAGET I ST. PETERSBURG/VLA­DI­MIR TEREBENIN

På den un­gers­ka konst­nä­ren Mi­hály Zichys mål­ning av ba­len 1863 är kej­sar Alex­an­der II den långa man­nen till väns­ter. Kvin­nan bred­vid ho­nom är kväl­lens vär­din­na Lo­vi­sa Arm­felt. I mit­ten finns mi­nis­terstats­sek­re­te­ra­ren Alex­an­der Arm­felt och ge­ne­ral­gu­ver­nö­ren Pla­ton I. Ro­kas­sowskij. De unga kvin­nor­na står i en ”haie”, allt­så en häck.

FO­TO: RICHARD NORDGREN

– Ba­ler har all­tid va­rit äk­ten­skaps­mark­na­der. För so­ci­e­te­ten har det va­rit väl­digt vik­tigt att få folk att gif­ta sig med varand­ra på rätt sätt och att ska­pa al­li­an­ser, sä­ger histo­ri­e­lek­torn Hen­ri­ka Tan­de­felt.

FO­TO: HELSING­FORS STADS­MU­SE­UM

I den här klän­ning­en gick Ama­lia Ki­se­leff på lant­dags­ba­len 1863 i kej­sa­rin­nan Ma­ria Alex­an­drov­nas säll­skap. Ki­se­leff var gift med kon­su­len Fe­o­dor Ki­se­leff.

FO­TO: ÅBO MUSEICENTRAL

Fest­skor i at­las­si­den från 1882. I de här kan nå­gon myc­ket väl ha gått på lant­dags­bal.

FO­TO: UUSI KUVALEHTI SMIRNOFF, W. ULLRICH

Så här såg det ut när det ord­na­des lant­dags­bal i det kej­ser­li­ga pa­lat­set (nu­va­ran­de pre­si­dent­slot­tet) 1897. Konst­nä­ren Alex­an­der Fe­der­ley av­bil­da­de ögon­blic­ket. Om ba­len nio år ti­di­ga­re vet man att den dan­sen fort­sat­te till halv fy­ra på nat­ten. På den all­män­na su­pén dracks det se­dan 200 flas­kor cham­pagne.

IL­LUST­RA­TION:

Alex­an­der II var det sto­ra sam­tal­säm­net i Helsing­fors på lant­dags­ba­len 1863.

FO­TO: FIN­LANDS JäRNVäGSMUSEUM

År­hund­ra­dets pam­pi­gas­te lant­dags­bal hölls 1863 i gam­la järn­vägs­sta­tio­nen som var ri­tad av Al­bert Edel­felts pap­pa. Järn­vä­gen mel­lan Helsing­fors och Ta­vas­te­hus ha­de öpp­nat året in­nan.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.