An­na Ros­ling vill gö­ra det obe­grip­li­ga be­grip­ligt

När hon var ung vil­le An­na Ros­ling ska­pa kom­pli­ce­ra­de och svå­ra fin­kul­tu­rel­la verk men i dag gör hon det mot­sat­ta. Nu­me­ra vill hon gö­ra det svå­ra be­grip­ligt och ef­ter­ly­ser öd­mjuk­het och ny­fi­ken­het. Vad är du mest stolt över?

Hufvudstadsbladet - - News - LAURA KLING­BERG laura.kling­[email protected]­me­dia.fi

Män­ni­skor är in­te dum­ma men de har svårt att han­te­ra den oänd­li­ga mäng­den in­for­ma­tion som vi har till­gång till, sä­ger ut­veck­la­ren och fö­re­lä­sa­ren An­na Ros­ling. Hon vill ska­pa red­skap som hjäl­per oss att för­stå världen och in­se al­la ljus­glim­tar.

Män­ni­skor ten­de­rar att kon­cen­tre­ra sig på det ne­ga­ti­va och glöm­ma bort allt det go­da och kon­struk­ti­va. Dess­utom är många okun­ni­ga om sin egen okun­nig­het, sä­ger ut­veck­la­ren, fö­re­lä­sa­ren och författaren An­na Ros­ling.

Men Ros­ling och stif­tel­sen Gapmin­der Founda­tion är hopp­ful­la och har som mål­sätt­ning att spri­da nyt­tig in­for­ma­tion som hjäl­per män­ni­skor att fat­ta fak­ta­ba­se­ra­de beslut och för­stå världen bätt­re.

– Jag tror att sko­lan har en nyc­kel­roll i att lä­ra ung­do­mar om vå­ra hjär­nors oför­måga att tol­ka de in­tryck som vi får. Det ta­las myc­ket om käll­kri­tik men jag tror att vi ock­så be­hö­ver en dos själv­kri­tik, sä­ger Ros­ling.

Hon ef­ter­ly­ser öd­mjuk­het och ny­fi­ken­het och på­pe­kar att världen stän­digt för­änd­ras. Då nyheter och me­di­e­rap­por­te­ring of­ta fylls av tra­ge­di­er och dra­ma­tik tror hon att kon­tex­ten får en ökad be­ty­del­se.

– Om vi tar Åbodå­det som ex­em­pel. En hemsk hän­del­se men om vi sät­ter den i ett sam­man­hang och tit­tar på hur of­ta så­dant hän­der i Nor­den så kan vi få en li­ten tröst. Det hän­der fak­tiskt in­te alls så of­ta och det kan va­ra lug­nan­de att ve­ta hur sa­ker egent­li­gen lig­ger till.

Ap­fors­ka­re hör­de av sig

Pre­cis som sin svär­far Hans Ros­ling an­vän­der An­na Ros­ling of­ta chim­pan­ser som ex­em­pel för att de­mon­stre­ra hur män­ni­skor kon­trol­le­ras så starkt av oli­ka för­do­mar och fel­ak­ti­ga upp­fatt­ning­ar att en grupp apor kan få bätt­re re­sul­tat i ett quiz. Chim­pan­sen finns ock­så i lo­go­ty­pen för Gapmin­ders pro­jekt som mot­ar­be­tar ig­no­rans.

Var­för tror du att just chim­pan­sen är en så väl­fun­ge­ran­de jäm­fö­rel­se­punkt? – Dels an­vän­der vi oss av en re­dan ex­i­ste­ran­de lik­nel­se, dels finns det nå­got li­te för­ned­ran­de i att jäm­fö­ra en hög­ut­bil­dad män­ni­ska med en apa. Dess­utom är apan gul­lig och harm­lös.

Den av­gö­ran­de skill­na­den är män­ni­skans för­må­ga att ta till sig ny in­for­ma­tion och änd­ra sitt tan­

Vi vill nå ut med fak­ta­ba­se­ra­de ram­verk som hjäl­per män­ni­skor att för­stå världen bätt­re. Det tror jag är nöd­vän­digt och det vill jag upp­nå.

ke­sätt. Det är då män­ni­skan age­rar en­ligt si­na spon­ta­na in­stink­ter som det blir fel.

– Om vi kon­trol­le­rar vå­ra in­stink­ter så kan vi lätt trä­na upp oss. Men en ap­fors­ka­re hör­de fak­tiskt av sig och trod­de att vi verk­li­gen tes­tat vå­ra frå­gor på apor – vil­ket vi ju in­te har. Han sa­de att vå­ra re­sul­tat var väl­digt över­ras­kan­de ef­tersom de in­te stäm­de över­ens med hans er­fa­ren­he­ter av chim­pan­ser, sä­ger hon och skrat­tar.

Nej till en skryt­bok

An­na Ros­ling, hen­nes man Ola Ros­ling och svär­far Hans Ros­ling ha­de job­bat till­sam­mans med data­vi­su­a­li­se­ring­ar, pre­sen­ta­tio­ner och do­ku­men­tär­fil­mer i väl­digt många år då de be­stäm­de sig för att skri­va den hyl­la­de boken Fact­ful­ness.

– Vi kän­de en väx­an­de fru­stra­tion över att vi in­te rik­tigt nåd­de ut med vårt bud­skap. Vi in­såg att vi ald­rig for­mu­le­rat oss i skrift och kanske män­ni­skor trots allt be­hö­ver li­te text och sam­man­hang så vi be­stäm­de oss för att skri­va.

Den ur­sprung­li­ga pla­nen var att skri­va boken un­der två års tid men ef­ter ba­ra någ­ra vec­kor fick Hans Ros­ling sin can­cer­di­a­gnos. Lä­get såg il­la ut och ing­en viss­te om han skul­le le­va i någ­ra vec­kor el­ler kanske ett år.

– Vi viss­te un­ge­fär hur­dant upp­lägg vi vil­le ha och Ola och jag ha­de ju ut­veck­lat vi­su­a­li­se­ring­ar­na, tan­ke­mo­del­ler­na och kon­cep­ten. Den bi­ten skul­le vi kla­ra av, men vi vil­le ock­så ha Hans som ett ex­em­pel på när han själv miss­lyc­kats och öd­mjukt in­sett hur fel han tänkt. Vi vil­le ab­so­lut in­te skri­va en skryt­bok om en pro­fes­sor som all­tid får all­ting rätt.

Ef­tersom An­na och Ola Ros­ling viss­te vil­ka anek­do­ter och histo­ri­er de vil­le ha med i boken bör­ja­de de in­ter­vjua Hans.

– Tim­me ut och tim­me in gick vi ige­nom år­tal och namn på oli­ka per­so­ner för att få till­räck­ligt med fak­ta. Det höll vi på med i fle­ra må­na­der och så blev Hans fak­tiskt li­te bätt­re mot al­la odds. När han bör­ja­de upp­re­pa sig så viss­te vi att ar­be­tet var klart.

De tre hann job­ba till­sam­mans med boken i näs­tan ett år när Hans Ros­ling gick bort i feb­ru­a­ri 2017.

– Vid det la­get var boken läs­bar men in­te läsvärd. Då kun­de vi läg­ga det and­ra året på att be­ar­be­ta ma­te­ri­a­let så att boken blev trev­lig att lä­sa.

”Vi” blev ”jag”

Ur­sprung­li­gen vil­le för­fat­tar­na skri­va boken i ett vi­for­mat, nå­got som för­läg­ga­ren tyck­te var en väl­digt då­lig idé. För­la­get vil­le ha en be­rät­tar­röst, Hans, men han väg­ra­de.

– Vi lyc­ka­des över­ta­la för­la­get men re­sul­ta­tet var jät­te­då­ligt och oläs­ligt – vil­ka är al­la des­sa ”vi” lik­som? Så då gav vi oss.

Känns det nå­gon­sin som att du och Ola blir i skug­gan me­dan allt ljus lig­ger på Hans? – Vi har ak­tivt valt en roll i skug­gan ef­tersom vi kon­sta­te­rat att världen tyc­ker om en­sta­ka hjäl­tar. Hans var all­tid no­ga med att fram­hä­va att vi job­bat till­sam­mans men världen väg­rar lyss­na.

Hon med­ger dock att det va­rit job­bigt och ir­ri­te­ran­de att in­te få sam­ma be­röm och er­kän­nan­de som Hans.

– Men Hans var ald­rig tas­kig! Han har all­tid va­rit re­ko och schysst, sä­ger hon.

Då boken änt­li­gen skul­le ges ut var An­na och hen­nes man oro­li­ga över mot­ta­gan­det.

– Skul­le nå­gon lyss­na på oss ef­ter att den sto­ra var död? Men så har det in­te va­rit ut­an folk har va­rit duk­ti­ga och för­stått att han in­te gjort all­ting själv.

Vad be­trak­tar du som Hans Ros­lings vik­ti­gas­te arv? – Han var en av de få som lyc­kats ta­la om all­var­li­ga glo­ba­la frå­gor på ett sätt som folk or­kat lyss­na på. Och så har han hit­tat ett ton­lä­ge där man kan va­ra djupt en­ga­ge­rad men än­då ra­tio­nell, sak­lig men hu­mo­ris­tisk och an­vän­da enk­la ord som folk för­står.

För­u­tom sam­ar­be­tet med ma­ken och svär­fa­dern har An­na Ros­ling gjort en im­po­ne­ran­de kar­riär som ut­veck­la­re. – När vi slu­ta­de på Goog­le. All­ting var un­der­bart där men jag ha­de en gna­gan­de käns­la av att jag nog tyck­te om att be­stäm­ma själv. Att hop­pa av var ett gans­ka stort beslut men det är jag nog nöjd över fak­tiskt.

Hen­nes mål är att kun­na för­änd­ra sät­tet hur sam­hälls­kun­skap un­der­vi­sas i sko­lor.

– Vi vill nå ut med fak­ta­ba­se­ra­de ram­verk som hjäl­per män­ni­skor att för­stå världen bätt­re. Det tror jag är nöd­vän­digt och det vill jag upp­nå.

Hur­dant arv vill du läm­na ef­ter dig? – Jag tror att folk skul­le må bätt­re och ha mind­re ång­est om de in­såg att världen är så myc­ket bätt­re än vi tror. Jag hop­pas att jag kan ska­pa skal­ba­ra lös­ning­ar som and­ra se­dan kan vi­da­re­ut­veck­la.

Hon sä­ger att hon in­spi­re­ras av si­na barn och till­bring­ar gär­na sin fri­tid med en rik­tigt bra tv­se­rie el­ler ett da­tor­spel.

– Jag tyc­ker om van­li­ga sa­ker som van­li­ga män­ni­skor tyc­ker om. När jag var ung var mitt mål att gö­ra svå­ra fin­kul­tu­rel­la sa­ker som ing­en för­står sig på men nu har jag bli­vit en stor­fros­sa­re av tv­se­ri­er och att spe­la da­ta­spel med bar­nen.

Tv­se­ri­en Bre­a­king Bad och den se­nas­te de­len i da­tor­spel­se­ri­en Far Cry hör till hen­nes fa­vo­ri­ter.

– Jag tyc­ker om när det är läs­kigt och blo­digt. Den svens­ka fil­men Gräns kan jag ock­så tip­sa om – den är helt skru­vad men väl­digt fa­sci­ne­ran­de.

FO­TO: SLUSH/SENJA LAR­SEN

■ An­na Ros­ling, i mit­ten, är på be­sök i Helsing­fors.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.