Nationen försvinner inte

Det känns krävande att skriva en text kring temat självständighet. Har inte det mesta sagts om ämnet? Är inte risken för upprepningar av samma fraser som yttrats under de senaste hundra åren stor? Vem vill ägna sig åt patetiska utbroderingar som bara gör yngre generationer generade och kanske till och med minskar deras vilja att ställa upp för sitt land?

För dem som uppfattar nationen som en självklar och viktig kärna i sin identitet är det lite oroande när man understryker det relativa i ett lands självständighet i dagens globala värld. För många kan det vara frestande att hänge sig åt illusionen att verklig självständighet kräver oberoende av omvärlden och gränsdragning mot allehanda påverkan utifrån. Eller så accepterar man bara påverkan som är nyttig eller angenäm.

Den inställningen motsägs naturligtvis av talesättet ”att ta det goda med det onda”. Det är i längden ohållbart att selektivt ta för sig vad världen bjuder på. Just nu syns problematiken klart på handelspolitikens område: Protektionismens återkomst är ett tecken på en nymornad nationalism. Ett lättsamt sätt att illustrera egoismen återfinns i en gammal boktitel: ”Alla tänker på sig – det är bara jag som tänker på mig”.

Även om den självständiga nationen utmanas av många globala trender såsom konkurrensen om resurser, av migrationen, klimathoten och nya konflikthärdar, är det litet som tyder på att själva nationsbegreppet på allvar skulle ifrågasättas. EU:s mål är inte att avskaffa nationen utan att skapa en gemenskap av välmående och trygga nationer genom allt närmare samarbete. Både EU och nationen kan uppfattas som en trygg ram som har sitt existensberättigande i en skakig värld.

Däremot kan nationen hotas inifrån om den nyvaknade ultranationalismen kapar åt sig (ensam-) rätten att tala för landets intressen. Vad vi ser på många håll är att populism och nationalism smälter samman och utropar sig till nationens räddare. Genom att förstärka och rida på olika hotbilder kan dessa rörelser vädja till oförlösta och känslomässiga fördomar. Sådana rörelser kan fritt verka inom ett liberalt demokratiskt system och kan utnyttja dess frioch rättigheter, även om det dolda målet är att undertrycka dem om man når en maktposition.

Någon kan ha svårt att skilja mellan nationalism och patriotism. En aggressiv och fanatisk nationalism kallas chauvinism. Den vill förläna den egna nationen egenskaper och privilegier på bekostnad av andra. Inte sällan framställs det egna landet som förtryckt eller missgynnat av omvärlden. Patriotism bör däremot ses som en naturlig känsla av respekt för och samhörighet med det egna landets historia, kultur och samhällsskick, med dess värderingar. Dagens fosterländskhet utesluter på inget sätt engagemang för medmänsklighet, för andra länder och kulturkretsar, i medvetande om hur sammanlänkad vår framtid är. En sansad och empatisk patriotism i ett självständigt och demokratiskt land är ett bidrag till en stabil och bättre värld.

EU:s mål är inte att avskaffa nationen utan att skapa en gemenskap av välmående och trygga nationer genom allt närmare samarbete.

PäR STENBäCK

är minister.