Ocensurerat, hudlöst, bråddjupt om livet med små barn
Heini Junkkaalas roliga och stundvis råa självbiografiska monologföreställning om tiden då hon fått sitt andra barn framförs av karismatiska Katja Küttner. HOMOäITI Text och regi: Heini Junkkaala. Dramaturgi: Elina Snicker. Ljus: Titus Torniainen. Ljud: Harri Kejonen. Ljudeffektsexpert: Jorma Kaulanen. På scenen: Katja Küttner. Nationalteaterns Omapohja-scen 4.12.
Heini Junkkaala har igen skrivit och regisserat en gripande, rolig, stundvis sorglig men främst djupt mänsklig dokumentär monologföreställning för Nationalteatern. Den förra, Axel - soolo miesäänelle, hade premiär i mars och var en osedvanligt berörande, rak och modig berättelse om en könskorrigering, framförd av personen det handlade om.
Den nu aktuella föreställningen heter Homoäiti och handlar om Junkkaalas eget liv. På scenen lyser Katja Küttner, som har en fantastisk förmåga både till komisk och allvarlig gestaltning och som friskt bjuder på sig själv. Även Junkkaala är med på ett hörn på scenen.
Inledningen är hejdlöst rolig då Küttner snubblar in på scenen och redogör för den osannolika kaotiska händelsekedjan som gjorde att hon blev sen, men tonen byts sedan snabbt. Växlingarna mellan gravallvar och existentiella frågor, och ren kiss- och bajshumor (sanna historier från en barnfamiljs vardag, så klart) är abrupta, men det är det som gör föreställningen intressant och överraskande. Så är ju livet.
Pojken och flickan
Junkkaala är mor till två små barn, en pojke och en flicka, och hennes partner är en kvinna – därav benämningen ”homoäiti”. Förutom en hudlös scen om hur det första barnet blev till – det inbegriper ett vackert glögglas med en halv centimeter halvgenomskinlig trögflytande vätska på en hylla i toaletten – handlar pjäsen ändå inte om livet som sexuell minoritet. Den handlar om en tid i livet då man får nöja sig med fyrtio minuter egen tid på en vecka, då en vänlig hand på ens axel i en buss då barnen skriker gör all skillnad, och då åldrande och död plötsligt blir mer verkliga, som kontrast till nytt liv.
Händelserna ur småbarnsvardagen är träffsäkert, modigt (utan att dölja frustration och ibland desperat ilska mot treåringen) och humoristiskt nedtecknade av Junkkaala, och framförda av Küttner med suveränt gehör för stämning och känsla. Monologen görs levande och till en intressant teaterföreställning med hjälp av stor variation i röst och uttryck. Küttner sjunger opera eller mässar som en katolsk präst, trallar visor, viskar, ropar och pratar. Skrattar och gråter. Andra ljud – sandlåda, kaffebjudning, steg – skapas också på scenen av Junkkaala.
Tempot är föreställningen igenom lagom varierande, och man kunde gott sitta en halvtimme till. De raka anekdotiska berättelserna är fängslande i sig, och de filosofiska funderingarna allt annat än banala. Junkkaala har sinne för betydelsefulla detaljer, och trots att hon delar med sig av väldigt privata saker, blir det inte pinsamt, bara vackert. Överlag kunde vi alla må mycket bra av att mer öppet dela med oss av utmaningarna i våra liv; vi skulle märka att vi inte är ensamma, eller felaktiga, eller mer bristfälliga än någon annan.
Mitt bland trots och trötthet glimtar lyckan fram, det sanslöst vackra i att ha små barn i sitt liv.
Jag ser fram emot Heini Junkkaalas nästa monolog; hon har avtal om tre dokumentära pjäser för Nationalteatern. En mycket lyckad satsning av dem.