Me­ra och vär­re om Co­let­te

Hufvudstadsbladet - - Kultur - PIA INGSTRöM

”Bo­kens Clau­di­ne är än­nu ett oskyl­digt elakt barn på 17 år, på god väg att bli en in­te sär­skilt snäll och på inga sätt oskyl­dig kvin­na och där­vid lik Co­let­te.”

Co­let­te är en ly­san­de för­fat­ta­re som i sin fik­tion gör just det en för­fat­ta­re skall gö­ra, prö­var och un­der­sö­ker det skan­da­lö­sa i vå­ra im­pul­ser och önsk­ning­ar. Men hon är ock­så en då­lig mänsk­lig fö­re­bild.

Jag var 14 år gam­mal när jag läs­te min förs­ta roman av Co­let­te – det rå­ka­de va­ra Clau­di­ne i Pa­ris, i su- ve­rän svensk över­sätt­ning av Eb­ba Hell­bom. Mitt ex­em­plar är bok­stav­li­gen sön­der­läst, jag läs­te romanen om och om igen som jag på den ti­den gjor­de med mi­na fa­vo­rit­böc­ker, och när jag nu ef­ter ti­o­tals år öpp­nar den igen är det en hem­komst. På pär­men står ”Wil­ly och Co­let­te” som för­fat­ta­re, och det kvit­tar egent­li­gen vem som skri­vit vad i den, de tycks ha job­bat bra ihop.

Vil­ken charm, vil­ken vig­het i ge­stalt­ning­en, vil­ken sen­su­ell när­va­ro­käns­la i den unga Clau­di­nes liv som ny­kom­ling i Pa­ris, in­stängd i en mörk lä­gen­het med sin pap­pa blöt­djurs­fors­ka­ren och sin gam­la am­ma Mé­lie som går om­kring med brös­ten i hän­der­na. Clau­di­ne le­ker med sin katt Fan­chet­te och um­gås med sitt jämn­å­ri­ga ku­sin­barn Mar­cel, en stygg och vac­ker gos­se som od­lar en opas­san­de vän­skap med en man­lig kam­rat. Sen träffar hon sin dö­da kusins änk­ling, Mar­cels pap­pa Re­naud – knap­past var det Wil­ly som skrev de öm­sint lyst­na be­skriv­ning­ar­na av den­na man som i mi­na unga lä­sar­ö­gon fak­tiskt ted­de sig gans­ka un­der­bar, en ung gam­mal man som Clau­di­ne ge­nast blir för­äls­kad i. Ab­so­lut ing­en äck­lig gub­be. Och om det var Wil­ly som skrev de heta sce­ner­na mel­lan Clau­di­ne och hen­nes vä­nin­nor – en klib­big bland­ning av klös och kys­sar, det Freud skul­le be­skri­va som bar­nets po­ly­mor­fa per­ver­si­tet, det plan­löst ofo­ku­se­ra­de be­gä­ret – så gjor­de han det in­te då­ligt. Och vem av dem, Wil­ly el­ler Co­let­te, kan ha kom­mit på att be­skri­va över­mog­na ba­na­ner som ”Hel­ga le­ka­men i sam­mets­byx­or”? Helt sä­kert hon, smask.

Bo­kens Clau­di­ne är än­nu ett oskyl­digt elakt barn på 17 år, på god väg att bli en in­te sär­skilt snäll och på inga sätt oskyl­dig kvin­na och där­vid lik Co­let­te. Den se­na­re hys­te en pro­gram­ma­tisk be­und­ran för det amo­ra­lis­ka bar­net, och var ald­rig bra på att for­mu­le­ra em­pa­ti. Hen­nes for­mu­le­rings­konst låg när­ma­re det sinn­li­ga än det etiskt kom­pli­ce­ra­de.

Co­let­tes ame­ri­kans­ka lev­nads­teck­na­re Ju­dith Thur­man fö­re­fal­ler in­te att kän­na nå­gon stor vär­me för sin hu­vud­per­son i den över 500-si­di­ga Secrets of the Flesh. A Li­fe of Co­let­te, en myc­ket njut­bar och väl­skri­ven bi­o­gra­fi. På tal om hen­nes an­ti­se­mi­tism och sätt att be­skri­va en av si­na ju­dis­ka vän­ner och väl­gö­ra­re i Clau­di­ne i Pa­ris kon­sta­te­rar Thur­man strängt, i en ord­slinga som slu­tar i ett piskrapp: ”(…) hon skul­le ald­rig kom­ma att er­kän­na att hon va­re sig om­fat­ta­de el­ler ha­de bru­tit mot en ci­vi­li­se­rad prin­cip: att bju­da tarv­lig­he­ten mot­stånd. Vi kan in­te bort­se från Co­let­tes själv­god­het, in­te ba­ra i po­li­tis­ka frå­gor ut­an i frå­ga om de me­ra grund­läg­gan­de for­mer­na av mo­ra­lisk mog­nad, ef­tersom den in­te skul­le kom­ma att för­änd­ras med ti­den.”

Läs det som att Co­let­te i vis­sa av­se­en­den ald­rig väx­te ur sin själv­för­här­li­gan­de och he­do­nis­tis­ka ned­rig­het. Hon är en ly­san­de för­fat­ta­re som i sin fik­tion gör just det en för­fat­ta­re skall gö­ra, prö­var och un­der­sö­ker det skan­da­lö­sa i vå­ra im­pul­ser och önsk­ning­ar. Men hon är ock­så en då­lig mänsk­lig fö­re­bild, och en me­ra san­nings­en­lig film om hen­nes liv skul­le va­ra tvung­en att ta itu med så­dant som in­te kan ko­kas ihop till den snyg­ga eman­ci­pa­tions­hi­sto­ria West­mo­re­land ser­ve­rar oss. När Co­let­te var 50 år gam­mal – fet men ”mus­ku­lös, med ve­nu­sis­ka bröst och en dis­kus­kas­ta­res bi­ceps”, skri­ver Thur­man – för­för­de hon sin 16-åri­ga styv­son Bertrand de Jou­ve­nel och in­led­de ett långt för­hål­lan­de med ho­nom. I dag skul­le vi kalla det ett över­grepp och det får man ing­en snygg fe­mi­nis­tisk knorr på hur man än knå­par.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.