Själ­fullt och lek­fullt med We­geli­us kam­mar­strå­kar

Star­ka stäm­ning­ar, in­ö­vad sä­ker­het och fö­re­bild­lig vir­tu­o­si­tet spor­ra­de or­kes­tern till själ­fullt mu­si­ce­ran­de när We­geli­us Kam­mar­strå­kar upp­träd­de med Ma­lin Broman som so­list. På pro­gram­met stod bland an­nat Brit­ta By­ströms vi­o­lin­kon­sert som ljöd be­hag­ligt

Hufvudstadsbladet - - Kultur - KLAS­SISK MU­SIK Ga­mes for souls DANTE THELESTAM

We­geli­us Kam­mar­strå­kar. Ma­lin Broman, vi­o­lin. Emi­lia Ho­ving, di­ri­gent. By­ström, Bi­ber, Brit­ten. Fest­sa­len G18 5.12.

Kväl­lens kon­sert­pro­gram var im­por­te­rat från Bro­mans or­kes­ter Mu­si­ca Vi­tae i Väx­jö. Den svens­ka ton­sät­ta­ren Brit­ta By­ström ha­de kom­po­ne­rat små mel­lan­spel med ti­teln Walk som väv­de sam­man en hel­het upp­byggd kring ton­sät­tar­namn på bok­sta­ven B. Idén med ”walks” följ­de Musorgskijs kon­cept med pro­me­na­der i klas­si­kern Tav­lor på en ut­ställ­ning. By­ströms pro­me­na­der bör­ja­de al­la med en skör ton, knäppt med fing­rar­na på kontra­bas, till en sta­dig puls. Ge­nom kon­ser­ten fun­ge­ra­de det­ta ljud som en sig­nal för för­flytt­ning – någon­ting nytt hän­der snart – men ock­så som ett sound av åter­vän­dan­de och igen­kän­nan­de.

Pro­me­na­der­na var ett vik­tigt ele­ment ock­så i By­ströms vi­o­lin­kon­sert Ga­mes for Souls. Tre de­lar som By­ström kal­lar för le­kar (ga­mes) av­bröts av pro­me­na­der­na (walks) på obe­räk­ne­li­ga stäl­len. Över­lag kän­ne­teck­na­des ver­ket av en in­tui­tiv fra­se­ring där so­lis­ten hit­ta­de på nya idéer el­ler stan­na­de upp för små tanke­pa­u­ser. Or­kes­tern ljöd med en tunn och vi­nan­de klang – of­ta som ett eko till den im­pul­si­va so­lis­ten. De åter­kom­man­de pro­me­na­der­na gav mu­si­ken en slapp och le­dig stäm­ning. Mu­si­ker­na knäpp­te blue­si­ga riff el­ler viss­la­de stil­la to­ner. Mu­si­ken var ryt­miskt kne­pig med klu­ri­ga väx­ling­ar av oli­ka has­tig­he­ter – styc­ket var det en­da num­ret där Emi­lia Ho­ving di­ri­ge­ra­de or­kes­tern. Som bäst lät det in­veck­la­de sam­spe­let lek­fullt och ro­ligt. By­ströms mu­sik ljöd be­hag­ligt av­spänd på ett sätt som in­hemsk konst­mu­sik mer säl­lan gör.

Bat­ta­lia av 1600-talsvi­o­li­nist-ton­sät­ta­ren He­in­rich I. F. Bi­ber var fan­ta­si­full och te­a­tra­lisk strids­mu­sik. In­om en se­rie av liv­lig ba­rock­mu­sik kun­de man hö­ra un­der­li­ga sce­ner. Fyll­bul­tar­na hoj­la­de oli­ka sång­er (i oli­ka tonar­ter) på varand­ra. En cel­lo med pap­per mel­lan sträng­ar­na mar­sche­ra­de ut ur kon­sert­sa­len. På slu­tet hör­des en ”kla­go­sång av så­ra­de mus­ke­tö­rer”. Min fa­vo­rit blev den skö­na Aria spe­lad av or­kes­tern med käns­ligt öra.

Ef­ter pa­u­sen ljöd Ben­ja­min Brit­tens Va­ri­a­tio­ner på ett te­ma av Frank Bridge op. 10 (1937) med sorg­mo­dig in­ten­si­tet. Oli­ka klas­sis­ka gen­rer – en vals, en marsch, en fu­ga – pre­sen­te­ra­de färg­stark och raf­fi­ne­rad mu­sik för strå­kar. Ef­ter ap­plå­der­na upp­re­pa­de or­kes­tern Aria Ita­li­a­na-sat­sen med gi­tarr­grepp för cel­lon och vi­o­lan.

Ma­lin Bro­mans in­sats för kon­ser­ten var tyd­ligt märk­bar. Star­ka stäm­ning­ar, in­ö­vad sä­ker­het och fö­re­bild­lig vir­tu­o­si­tet spor­ra­de strå­kor­kes­tern till själ­fullt mu­si­ce­ran­de. In­le­vel­sen bland proff­sen och stu­den­ter­na i WKS smit­ta­de av sig i publi­ken. Kon­ser­ten ha­de de­fi­ni­tivt va­rit värd en stör­re publik.

FO­TO: RIKHARD TIULA

Ma­lin Broman spe­la­de mu­sik av Brit­ta By­ström med We­geli­us Kam­mar­strå­kar.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.