Själfullt och lekfullt med Wegelius kammarstråkar
Starka stämningar, inövad säkerhet och förebildlig virtuositet sporrade orkestern till själfullt musicerande när Wegelius Kammarstråkar uppträdde med Malin Broman som solist. På programmet stod bland annat Britta Byströms violinkonsert som ljöd behagligt
Wegelius Kammarstråkar. Malin Broman, violin. Emilia Hoving, dirigent. Byström, Biber, Britten. Festsalen G18 5.12.
Kvällens konsertprogram var importerat från Bromans orkester Musica Vitae i Växjö. Den svenska tonsättaren Britta Byström hade komponerat små mellanspel med titeln Walk som vävde samman en helhet uppbyggd kring tonsättarnamn på bokstaven B. Idén med ”walks” följde Musorgskijs koncept med promenader i klassikern Tavlor på en utställning. Byströms promenader började alla med en skör ton, knäppt med fingrarna på kontrabas, till en stadig puls. Genom konserten fungerade detta ljud som en signal för förflyttning – någonting nytt händer snart – men också som ett sound av återvändande och igenkännande.
Promenaderna var ett viktigt element också i Byströms violinkonsert Games for Souls. Tre delar som Byström kallar för lekar (games) avbröts av promenaderna (walks) på oberäkneliga ställen. Överlag kännetecknades verket av en intuitiv frasering där solisten hittade på nya idéer eller stannade upp för små tankepauser. Orkestern ljöd med en tunn och vinande klang – ofta som ett eko till den impulsiva solisten. De återkommande promenaderna gav musiken en slapp och ledig stämning. Musikerna knäppte bluesiga riff eller visslade stilla toner. Musiken var rytmiskt knepig med kluriga växlingar av olika hastigheter – stycket var det enda numret där Emilia Hoving dirigerade orkestern. Som bäst lät det invecklade samspelet lekfullt och roligt. Byströms musik ljöd behagligt avspänd på ett sätt som inhemsk konstmusik mer sällan gör.
Battalia av 1600-talsviolinist-tonsättaren Heinrich I. F. Biber var fantasifull och teatralisk stridsmusik. Inom en serie av livlig barockmusik kunde man höra underliga scener. Fyllbultarna hojlade olika sånger (i olika tonarter) på varandra. En cello med papper mellan strängarna marscherade ut ur konsertsalen. På slutet hördes en ”klagosång av sårade musketörer”. Min favorit blev den sköna Aria spelad av orkestern med känsligt öra.
Efter pausen ljöd Benjamin Brittens Variationer på ett tema av Frank Bridge op. 10 (1937) med sorgmodig intensitet. Olika klassiska genrer – en vals, en marsch, en fuga – presenterade färgstark och raffinerad musik för stråkar. Efter applåderna upprepade orkestern Aria Italiana-satsen med gitarrgrepp för cellon och violan.
Malin Bromans insats för konserten var tydligt märkbar. Starka stämningar, inövad säkerhet och förebildlig virtuositet sporrade stråkorkestern till själfullt musicerande. Inlevelsen bland proffsen och studenterna i WKS smittade av sig i publiken. Konserten hade definitivt varit värd en större publik.