Vil­le Pu­sa gör come­back

Något gam­malt, något är­ligt och något djupt. Det sak­nar Vil­le Pu­sa i mu­si­ken som görs i Fin­land i dag. – All mu­sik lå­ter li­ka­dan nu­för­ti­den. Jag vill vi­sa att var­ken jag el­ler gi­tarr­po­pen är död. Vil­le Pu­sa är re­do för come­back, två de­cen­ni­er ef­ter sin fr

Hufvudstadsbladet - - News - LI­SA FORDELL li­[email protected]­me­dia.fi

Det har va­rit tyst om ar­tis­ten Vil­le Pu­sa de se­nas­te sex­ton åren, men snart är han re­do att stäl­la sig på scen igen.

– Jag har in­te haft nå­gon käns­la för mu­si­ken på länge – och den mås­te man ha. Nu har glö­den kom­mit till­ba­ka och jag har skri­vit en av mi­na bäs­ta lå­tar nå­gon­sin, sä­ger Pu­sa.

Det är som­ma­ren 1998, och plat­sen När­pes cent­rum. Jag är ar­ton år, li­der av en all­var­lig form av kros­sat hjär­tat och det reg­nar på glasski­os­ken där jag job­bar. Men det går in­te en dag, knappt ens en tim­me ut­an att Ra­dio Ex­trem spe­lar Vil­le Pu­sas Du på den lil­la ra­di­on som hål­ler mig säll­skap.

Hon har ögon som ing­en an­nan har, hon ler med sin mun, hon gör mig svag. Jag ser hen­ne gå, hur kan jag nå­gon­sin nå dig?

Du, jag vän­tar på dig, kan du hö­ra mig? Du, ser du mig? Jag vill ha dig nä­ra.

Tex­tens ”hon” är ”han” för mig, men an­nars är det li­ka sorg­ligt, ång­est­fyllt och vac­kert på sam­ma gång. Vil­le Pu­sa sjung­er det jag kän­ner och or­den lin­dar mitt hjär­ta i bo­mull.

Så när jag tju­go år senare ser ett be­kant an­sik­te på stan i Helsing­fors du­ger det in­te med den ka­rak­te­ris­tis­ka fins­ka blyg­he­ten in­för kän­di­sar. Jag ut­bris­ter: Vil­le Pu­sa! – Kyl­lä! Och jag hasp­lar ur mig att jag äls­ka­de hans mu­sik, att hans ord lind­ra­de och stärk­te när jag var ton­å­ring. Att jag var på kon­ser­ter och tog den ti­dens sel­fie med ho­nom – det vill sä­ga att nå­gon an­nan stod bakom en rik­tig ka­me­ra och fo­to­gra­fe­ra­de. Att det se­dan tog en evig­het in­nan en ha­de fo­tat slut al­la 24 ru­tor på rul­len, fört den till fo­to­af­fä­ren och till sist med dar­ran­de händer öpp­na­de ku­ver­tet för att se om bil­den gjor­de det vik­ti­ga ögon­blic­ket rätt­vi­sa. – Vad gör du nu för ti­den? – Vet du, jag gör ny mu­sik! Jag har

skri­vit en av mi­na bäs­ta lå­tar nå­gon­sin och den kom­mer ut på vå­ren.

Man­nen form­li­gen bubb­lar av en­tu­si­asm, stolt­het och ener­gi – in­för en helt främ­man­de män­ni­ska.

Tio mi­nu­ter senare har vi enats om att det­ta de­fi­ni­tivt är en jut­tu för Hu­sis. Nu, en vec­ka senare, träf­fas vi på ett kafé i Hag­näs för in­ter­vju. Res­ten av den här ar­ti­keln ska hand­la om Vil­le Pu­sa, in­te om ett av hans fans.

Vill lind­ra ut­an­för­ska­pet

– Jag har egent­li­gen in­te tänkt be­rät­ta det än, men HBL får det här scoo­pet. Jag gör come­back, det är of­fi­ci­ellt. Tre lå­tar är så gott som kla­ra och den förs­ta sing­eln kom­mer i mars–april, sä­ger Vil­le Pu­sa.

– Det var nog me­ning­en att vi skul­le träf­fas, nu kan jag in­te skju­ta upp min come­back läng­re, ha­ha!

Det må ha gått tju­go år se­dan suc­cé­de­bu­ten med al­bu­met El­va steg, ar­ton år se­dan Sil­ver och sex­ton år se­dan det bort­glöm­da al­bu­met Sista tim­men. Men de som han har be­rört med sin mu­sik har in­te glömt ho­nom, de vän­tar ba­ra.

– För en må­nad se­dan kom en kil­le fram till mig och vi­sa­de en ta­tu­e­ring som han ha­de här på ar­men, sä­ger Pu­sa och drar upp tröjär­men till arm­bå­gen, stry­ker med hand­fla­tan mot un­derar­men.

– Det stod ”Ing­en vin­ner” (Det kän­das­te spå­ret på Sil­ver red. anm.). Kil­len ha­de haft det tufft och lå­ten ha­de be­tytt jät­te­myc­ket för ho­nom.

En an­nan gång var det en man som be­rät­ta­de att hans älds­ta son ha­de bli­vit till me­dan Vil­le Pu­sa sjöng i bak­grun­den. Pu­sa skrat­tar för­nöjt åt tan­ken. – Det är hund­ra­tals män­ni­skor som kom­mit fram till mig un­der de här sex­ton åren. De har in­te glömt mig.

Det är en or­sak till att han gör egen mu­sik igen – att det finns ef­ter­frå­gan. Men in­te den vik­ti­gas­te:

– Det sak­nas en själ i vårt sam­häl­le just nu. Folk är de­pri­me­ra­de och upp­le­ver ett ut­an­för­skap, som en följd av so­ci­a­la me­di­er. Vi är det av­und­sju­ka fol­ket – när det går bra för nå­gon an­nan så mår vi än­nu säm­re.

Pu­sa pra­tar länge om de so­ci­a­la me­di­er­na och ond­gör sig över att folk in­te ring­er till varand­ra läng­re. I stäl­let skic­kar man med­de­lan­den på Whatsapp, tit­tar miss­unn­samt på kom­pi­sar­nas se­mester­bil­der på Fa­ce­book – och tror att de mår myc­ket bätt­re än man själv.

– Jag vet att mi­na tex­ter be­rör och ger trygg­het. Jag kän­ner att jag kan gö­ra något för de som är leds­na, kän­ner sig ovik­ti­ga och en­sam­ma.

”All mu­sik lå­ter li­ka­dan”

Sam­ti­digt lyss­nar han ock­så på vil­ken sorts mu­sik som görs i Fin­land i dag. För tju­go år se­dan fanns det många band som al­la ha­de si­na eg­na fans och Pu­sa tyck­te att Mu­sik­fin­land kän­des brett.

– I dag har vi en fe­no­men­kul­tur in­om mu­si­ken. Al­la ska gå på Che­eks, Jen­ni Var­ti­ai­nens och JVG:s kon­ser­ter. Det är max tio ar­tis­ter i Fin­land som är jät­te­pop. Se­dan finns det ing­et mer, sä­ger Pu­sa och slår ut med ar­mar­na.

– Allt lå­ter li­ka­dant, det är ba­ra eu­ro­dan­ce el­ler rap. Näs­tan all mu­sik görs hem­ma vid da­torn nu­för­ti- den. Vid mu­sikin­sti­tu­ten sä­ger de att da­gens barn in­te läng­re spe­lar in­stru­ment.

– Jag sak­nar något gam­malt, något är­ligt och något djupt. Jag vill vi­sa mu­sik­bran­schen att man fort­fa­ran­de kan gö­ra gi­tarr­pop.

Käns­lan och glö­den

Den sista or­sa­ken till att han gör ny mu­sik är Käns­lan. Den är A och O.

– Jag har in­te haft nå­gon käns­la för mu­si­ken på länge – och den mås­te man ha. Nu har glö­den kom­mit till­ba­ka och jag vill vi­sa att jag in­te är död! Att jag kan gö­ra jäv­ligt bra poplå­tar och skri­va jäv­ligt bra tex­ter.

Vil­le Pu­sa job­bar till­sam­mans med Niklas Nylund, som ock­så pro­du­ce­rat hans ti­di­ga­re ski­vor.

– När vi träf­fa­des igen i stu­di­on i Borgå så var det som att kom­ma

För en må­nad se­dan kom en kil­le fram till mig och vi­sa­de en ta­tu­e­ring som han ha­de här på ar­men. Det stod ”Ing­en vin­ner” . Kil­len ha­de haft det tufft och lå­ten ha­de be­tytt jät­te­myc­ket för ho­nom.

Det är hund­ra­tals män­ni­skor som kom­mit fram till mig un­der de här sex­ton åren. De har in­te glömt mig.

hem. Jag la­de lu­rar­na på öro­nen, Niklas tryck­te på rec och jag sjöng in en låt. Det var ett oför­glöm­ligt ögon­blick att lyss­na på mu­si­ken ef­teråt.

– Nu när vi be­stämt oss för att gö­ra come­back så kän­ner jag att jag le­ver på ett an­nat sätt. Jag viss­te in­te att jag ha­de sak­nat det här så myc­ket.

Något skiv­kon­trakt har Vil­le Pu­sa än­nu in­te, men det är en bi­sak.

– Det fat­tas li­te tex­ter, någ­ra re­fräng­er men se­dan när de tre lå­tar­na är kla­ra så kom­mer jag att knac­ka på skiv­bo­la­gens dör­rar. För­hopp­nings­vis vill nå­gon ge ut ski­van, men jag kan sä­ga re­dan nu att den kom­mer ut, oav­sett vad de sä­ger. Vill ing­en ge ut den så gör jag det själv.

Se­dan är det upp till publi­ken, den fin­lands­svens­ka, den fins­ka och nor­dis­ka, att be­stäm­ma hur fort­sätt­ning­en blir.

– När den förs­ta sing­eln kom­mer så hop­pas jag att ni ger mig en chans, ge­nom att lyss­na på den och de ti­di­ga­re ski­vor­na. För om det in­te lyc­kas den här gång­en så är det slut. Ni av­gör om det här är det sista ka­pit­let el­ler bör­jan på en ny färd.

Det lå­ter dra­ma­tiskt, men han har si­na skäl. Al­la min­nen från ti­den som so­lo­ar­tist är in­te lju­sa.

Tungt dra en lans för svens­kan

Ar­tis­ten Vil­le Pu­sa har all­tid gjort mu­sik på svens­ka, för att han tyc­ker att det är vik­tigt att vär­na om språ­ket. Ut­ta­let är riks­svenskt och har sin grund i upp­väx­ten i Gö­te­borgs­trak­ten. I Fin­land har han bott se­dan 1980-ta­let.

– Jag blev ut­skrat­tad när jag bör­ja­de 1998 och gick kam­pen för det svens­ka språ­ket. Folk i bran­schen sa­de ”ing­en sjung­er ju på svens­ka. Var­för sjung­er du in­te på fins­ka, du för­stör din kar­riär”.

– Jag vil­le gö­ra mu­sik på mitt eget sätt, var­för ska jag gö­ra en kar­riär som nå­gon an­nan be­stäm­mer?

De­vi­sen har han hål­lit fast vid se­dan dess, men det har del­vis va­rit tungt.

– När jag gav ut min tred­je ski­va ha­de jag öns­kat att Svensk­fin­land ha­de stöt­tat mig me­ra. Om vi vill be­va­ra det svens­ka språ­ket i Fin­land så mås­te vi ju gö­ra det po­pu­lärt. Kanske det var min riks­svens­ka ac­cent som in­te fun­ka­de?

För även om han lå­ter li­te bit­ter, så bit­ter som man nu kan lå­ta om man är den i grun­den ge­nom­po­si­ti­va Vil­le Pu­sa, så vet han hur det känns när ens mu­sik fal­ler väl­digt många fin­län­da­re i sma­ken. Du var den förs­ta fin­länds­ka lis­tet­tan på MTV Nor­dic. Pu­sa ut­nämn­des till årets man­li­ga ny­kom­ling på Em­ma­ga­lan 1998. Besvi­kel­ser­na som följ­de mä­ter sig in­te med det er­kän­nan­det.

– Och! En äng­el fal­ler ner blev vald till årets låt av Kiss FM:s lyss­na­re. Tänk det, en ra­di­o­ka­nal med hu­vud­sak­li­gen finsk­språ­ki­ga lyss­na­re som väl­jer en låt på svens­ka till årets bäs­ta. Med allt det här vi­sa­de jag den fins­ka bran­schen fuck off!

Stolt­he­ten går in­te att ta mis­te på. In­te hel­ler själv­för­tro­en­det.

– Jag är en av Fin­lands bäs­ta låt­skri­va­re, jag kan skri­va re­fräng­er som folk sjung­er med i. Jag är född till det här.

– Sam­ti­digt är jag per­fek­tio­nist. Al­la to­ner och ord ska sit­ta. Ski­van kom­mer in­te ut för­rän den är fär­dig.

Du sa­de, när vi träf­fa­des för­ra vec­kan, att du har skri­vit en av di­na bäs­ta lå­tar nå­gon­sin. Be­rät­ta.

– Det fat­tas li­te av tex­ten i re­fräng­en, men det känns som att den är så bra att nå­gon kanske gör en finsk ver­sion av den. Pre­cis som det gick med Ing­en vin­ner.

Den fins­ka ver­sio­nen Haa­ve­et kaa­tuu med Jo­re Mar­ja­ran­ta blev en hit och finns på sound­trac­ket till fil­men Pa­hat po­jat.

– Jag blev er­bju­den att gö­ra den själv på fins­ka, men var­för skul­le jag gö­ra yt­ter­li­ga­re en ver­sion? Jag ring­de i stäl­let till Jo­re Mar­ja­ran­ta och frå­ga­de ”vill du gö­ra en me­ga­hit?” Han sva­ra­de ”ja, det vill jag!”.

För mig är mu­si­ken ock­så en sorts ga­len­skap. Fastän vi sit­ter här och pra­tar så har jag he­la ti­den mu­sik i hu­vu­det, den läm­nar mig ald­rig. Jag nyn­nar kon­stant på me­lo­di­er.

Vil­ka är de vik­ti­gas­te ele­men­ten för att en låt ska bli en hit? – Hjär­ta!

– För mig är mu­si­ken ock­så en sorts ga­len­skap. Fastän vi sit­ter här och pra­tar så har jag he­la ti­den mu­sik i hu­vu­det, den läm­nar mig ald­rig. Jag nyn­nar kon­stant på me­lo­di­er, det kan va­ra allt från eg­na re­fräng­er till Ab­ba, Me­tal­li­ca, Gre­en­day till värl­dens värs­ta låt typ Maca­re­na ... Jag har lärt mig att se det här till­stån­det som en vän.

Pu­sa sä­ger att hans två yngs­ta dött­rar, sju och fy­ra år, har ärvt den här egen­ska­pen.

– Vi har pra­tat myc­ket om mu­si­ken i hu­vu­det och flic­kor­na vet att jag för­står dem. En gång hän­de det att en mas­sa lå­tar dök upp sam­ti­digt i sju­å­ring­ens hu­vud. Det blev en en­da ka­ko­fo­ni och hon fick pa­nik.

Kan du av­slö­ja någ­ra textra­der ur di­na nya lå­tar? En stunds tyst­nad. Se­dan öpp­nar Pu­sa te­le­fo­nen och le­tar upp ap­pen för anteckningar.

Han bör­jar sjunga. Låg­mält, men he­la krop­pen gung­ar med i tak­ten.

Plöts­ligt är jag är till­ba­ka i mitt ton­å­ri­ga jag som lyss­nar på El­va steg än­da tills hjär­tat är helt igen.

Han vill in­te se den nya låttex­ten ci­te­rad än, men det är hjär­ta och smär­ta – och frå­gar du en re­dan frälst så är lå­ten av sam­ma klass som de på de­but­ski­van.

– Mitt per­son­li­ga liv är fan­tas­tiskt, men jag äls­kar att va­ra i den här mi­sä­ren. Att skä­ra upp pre­cis allt, sä­ger Pu­sa och låt­sas skä­ra upp si­na pulsåd­ror och ar­mar med hän­der­na som kni­var.

– Jag vill att det ska le­va och vi­bre­ra och att käns­lor­na ska va­ra sto­ra. Jag kan ha haft en helt un­der­bar dag med bar­nen, men sen på kväl­len när jag sät­ter mig med gi­tar­ren – då rul­lar det skan­di­na­vis­ka ve­mo­det in.

En låt till vill han prö­va ving­ar­na på här vid kafé­bor­det i Hag­näs sa­lu­hall. Rös­ten är star­ka­re nu, mel­lan­spe­let trum­mar han med fing­rar­na mot bor­det.

– Visst är den ge­ni­a­lisk, den här textra­den? Jag kan in­te för­stå att ing­en an­nan har kom­mit på den ti­di­ga­re.

Vid bor­den run­tom har folk dis­kret vänt sig om. Kvin­nan i fem­tio­års­ål­dern som är ute på lunch med dot­tern i tret­tio­års­ål­dern. He­la bor­det pen­sio­närs­gub­bar som tar sig da­gens för­mid­dag­s­kaf­fe och fram tills nu har dis­ku­te­rat hur lan­det lig­ger. Af­färs­man­nen vid bor­det bred­vid. De tit­tar fors­kan­de på man­nen med bak­åt­kam­mat hår som är helt klädd i svart och tar sig ton. Ser han in­te li­te be­kant ut?

Det rass­lar och gniss­lar i min­ne­nas kam­ma­re, och nå­gon­stans blin­kar en glöd­lam­pa till li­te för­sik­tigt.

Tänds.

FO­TO: RI­CHARD NORDGREN

FO­TO: RI­CHARD NORDGREN

Vil­le Pu­sa har in­te va­rit i ramp­lju­set på näs­tan två de­cen­ni­er, men han har job­bat med mu­sik he­la ti­den. Nu har käns­lan för att gö­ra egen mu­sik in­fun­nit sig igen. – Det känns fan­tas­tiskt att gö­ra come­back, sä­ger han.

FO­TO: LI­SA BACK

Vil­le Pu­sa tur­ne­ra­de run­tom i Fin­land och Sve­ri­ge i slu­tet av 1990-ta­let. Skri­ben­ten le­tar i si­na göm­mor och hit­tar ett fo­to från kon­ser­ten i Kristi­nestad hös­ten 1998 – och ett tum­mat skiv­kon­vo­lut.

FO­TO: RI­CHARD NORDGREN

Vil­le Pu­sa sjung­er på svens­ka, del­vis för att han vill vär­na om det svens­ka språ­ket. In­om den fins­ka mu­sik­bran­schen har det in­te all­tid setts med bli­da ögon.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.