Ville Pusa gör comeback
Något gammalt, något ärligt och något djupt. Det saknar Ville Pusa i musiken som görs i Finland i dag. – All musik låter likadan nuförtiden. Jag vill visa att varken jag eller gitarrpopen är död. Ville Pusa är redo för comeback, två decennier efter sin fr
Det har varit tyst om artisten Ville Pusa de senaste sexton åren, men snart är han redo att ställa sig på scen igen.
– Jag har inte haft någon känsla för musiken på länge – och den måste man ha. Nu har glöden kommit tillbaka och jag har skrivit en av mina bästa låtar någonsin, säger Pusa.
Det är sommaren 1998, och platsen Närpes centrum. Jag är arton år, lider av en allvarlig form av krossat hjärtat och det regnar på glasskiosken där jag jobbar. Men det går inte en dag, knappt ens en timme utan att Radio Extrem spelar Ville Pusas Du på den lilla radion som håller mig sällskap.
Hon har ögon som ingen annan har, hon ler med sin mun, hon gör mig svag. Jag ser henne gå, hur kan jag någonsin nå dig?
Du, jag väntar på dig, kan du höra mig? Du, ser du mig? Jag vill ha dig nära.
Textens ”hon” är ”han” för mig, men annars är det lika sorgligt, ångestfyllt och vackert på samma gång. Ville Pusa sjunger det jag känner och orden lindar mitt hjärta i bomull.
Så när jag tjugo år senare ser ett bekant ansikte på stan i Helsingfors duger det inte med den karakteristiska finska blygheten inför kändisar. Jag utbrister: Ville Pusa! – Kyllä! Och jag hasplar ur mig att jag älskade hans musik, att hans ord lindrade och stärkte när jag var tonåring. Att jag var på konserter och tog den tidens selfie med honom – det vill säga att någon annan stod bakom en riktig kamera och fotograferade. Att det sedan tog en evighet innan en hade fotat slut alla 24 rutor på rullen, fört den till fotoaffären och till sist med darrande händer öppnade kuvertet för att se om bilden gjorde det viktiga ögonblicket rättvisa. – Vad gör du nu för tiden? – Vet du, jag gör ny musik! Jag har
skrivit en av mina bästa låtar någonsin och den kommer ut på våren.
Mannen formligen bubblar av entusiasm, stolthet och energi – inför en helt främmande människa.
Tio minuter senare har vi enats om att detta definitivt är en juttu för Husis. Nu, en vecka senare, träffas vi på ett kafé i Hagnäs för intervju. Resten av den här artikeln ska handla om Ville Pusa, inte om ett av hans fans.
Vill lindra utanförskapet
– Jag har egentligen inte tänkt berätta det än, men HBL får det här scoopet. Jag gör comeback, det är officiellt. Tre låtar är så gott som klara och den första singeln kommer i mars–april, säger Ville Pusa.
– Det var nog meningen att vi skulle träffas, nu kan jag inte skjuta upp min comeback längre, haha!
Det må ha gått tjugo år sedan succédebuten med albumet Elva steg, arton år sedan Silver och sexton år sedan det bortglömda albumet Sista timmen. Men de som han har berört med sin musik har inte glömt honom, de väntar bara.
– För en månad sedan kom en kille fram till mig och visade en tatuering som han hade här på armen, säger Pusa och drar upp tröjärmen till armbågen, stryker med handflatan mot underarmen.
– Det stod ”Ingen vinner” (Det kändaste spåret på Silver red. anm.). Killen hade haft det tufft och låten hade betytt jättemycket för honom.
En annan gång var det en man som berättade att hans äldsta son hade blivit till medan Ville Pusa sjöng i bakgrunden. Pusa skrattar förnöjt åt tanken. – Det är hundratals människor som kommit fram till mig under de här sexton åren. De har inte glömt mig.
Det är en orsak till att han gör egen musik igen – att det finns efterfrågan. Men inte den viktigaste:
– Det saknas en själ i vårt samhälle just nu. Folk är deprimerade och upplever ett utanförskap, som en följd av sociala medier. Vi är det avundsjuka folket – när det går bra för någon annan så mår vi ännu sämre.
Pusa pratar länge om de sociala medierna och ondgör sig över att folk inte ringer till varandra längre. I stället skickar man meddelanden på Whatsapp, tittar missunnsamt på kompisarnas semesterbilder på Facebook – och tror att de mår mycket bättre än man själv.
– Jag vet att mina texter berör och ger trygghet. Jag känner att jag kan göra något för de som är ledsna, känner sig oviktiga och ensamma.
”All musik låter likadan”
Samtidigt lyssnar han också på vilken sorts musik som görs i Finland i dag. För tjugo år sedan fanns det många band som alla hade sina egna fans och Pusa tyckte att Musikfinland kändes brett.
– I dag har vi en fenomenkultur inom musiken. Alla ska gå på Cheeks, Jenni Vartiainens och JVG:s konserter. Det är max tio artister i Finland som är jättepop. Sedan finns det inget mer, säger Pusa och slår ut med armarna.
– Allt låter likadant, det är bara eurodance eller rap. Nästan all musik görs hemma vid datorn nuförti- den. Vid musikinstituten säger de att dagens barn inte längre spelar instrument.
– Jag saknar något gammalt, något ärligt och något djupt. Jag vill visa musikbranschen att man fortfarande kan göra gitarrpop.
Känslan och glöden
Den sista orsaken till att han gör ny musik är Känslan. Den är A och O.
– Jag har inte haft någon känsla för musiken på länge – och den måste man ha. Nu har glöden kommit tillbaka och jag vill visa att jag inte är död! Att jag kan göra jävligt bra poplåtar och skriva jävligt bra texter.
Ville Pusa jobbar tillsammans med Niklas Nylund, som också producerat hans tidigare skivor.
– När vi träffades igen i studion i Borgå så var det som att komma
För en månad sedan kom en kille fram till mig och visade en tatuering som han hade här på armen. Det stod ”Ingen vinner” . Killen hade haft det tufft och låten hade betytt jättemycket för honom.
Det är hundratals människor som kommit fram till mig under de här sexton åren. De har inte glömt mig.
hem. Jag lade lurarna på öronen, Niklas tryckte på rec och jag sjöng in en låt. Det var ett oförglömligt ögonblick att lyssna på musiken efteråt.
– Nu när vi bestämt oss för att göra comeback så känner jag att jag lever på ett annat sätt. Jag visste inte att jag hade saknat det här så mycket.
Något skivkontrakt har Ville Pusa ännu inte, men det är en bisak.
– Det fattas lite texter, några refränger men sedan när de tre låtarna är klara så kommer jag att knacka på skivbolagens dörrar. Förhoppningsvis vill någon ge ut skivan, men jag kan säga redan nu att den kommer ut, oavsett vad de säger. Vill ingen ge ut den så gör jag det själv.
Sedan är det upp till publiken, den finlandssvenska, den finska och nordiska, att bestämma hur fortsättningen blir.
– När den första singeln kommer så hoppas jag att ni ger mig en chans, genom att lyssna på den och de tidigare skivorna. För om det inte lyckas den här gången så är det slut. Ni avgör om det här är det sista kapitlet eller början på en ny färd.
Det låter dramatiskt, men han har sina skäl. Alla minnen från tiden som soloartist är inte ljusa.
Tungt dra en lans för svenskan
Artisten Ville Pusa har alltid gjort musik på svenska, för att han tycker att det är viktigt att värna om språket. Uttalet är rikssvenskt och har sin grund i uppväxten i Göteborgstrakten. I Finland har han bott sedan 1980-talet.
– Jag blev utskrattad när jag började 1998 och gick kampen för det svenska språket. Folk i branschen sade ”ingen sjunger ju på svenska. Varför sjunger du inte på finska, du förstör din karriär”.
– Jag ville göra musik på mitt eget sätt, varför ska jag göra en karriär som någon annan bestämmer?
Devisen har han hållit fast vid sedan dess, men det har delvis varit tungt.
– När jag gav ut min tredje skiva hade jag önskat att Svenskfinland hade stöttat mig mera. Om vi vill bevara det svenska språket i Finland så måste vi ju göra det populärt. Kanske det var min rikssvenska accent som inte funkade?
För även om han låter lite bitter, så bitter som man nu kan låta om man är den i grunden genompositiva Ville Pusa, så vet han hur det känns när ens musik faller väldigt många finländare i smaken. Du var den första finländska listettan på MTV Nordic. Pusa utnämndes till årets manliga nykomling på Emmagalan 1998. Besvikelserna som följde mäter sig inte med det erkännandet.
– Och! En ängel faller ner blev vald till årets låt av Kiss FM:s lyssnare. Tänk det, en radiokanal med huvudsakligen finskspråkiga lyssnare som väljer en låt på svenska till årets bästa. Med allt det här visade jag den finska branschen fuck off!
Stoltheten går inte att ta miste på. Inte heller självförtroendet.
– Jag är en av Finlands bästa låtskrivare, jag kan skriva refränger som folk sjunger med i. Jag är född till det här.
– Samtidigt är jag perfektionist. Alla toner och ord ska sitta. Skivan kommer inte ut förrän den är färdig.
Du sade, när vi träffades förra veckan, att du har skrivit en av dina bästa låtar någonsin. Berätta.
– Det fattas lite av texten i refrängen, men det känns som att den är så bra att någon kanske gör en finsk version av den. Precis som det gick med Ingen vinner.
Den finska versionen Haaveet kaatuu med Jore Marjaranta blev en hit och finns på soundtracket till filmen Pahat pojat.
– Jag blev erbjuden att göra den själv på finska, men varför skulle jag göra ytterligare en version? Jag ringde i stället till Jore Marjaranta och frågade ”vill du göra en megahit?” Han svarade ”ja, det vill jag!”.
För mig är musiken också en sorts galenskap. Fastän vi sitter här och pratar så har jag hela tiden musik i huvudet, den lämnar mig aldrig. Jag nynnar konstant på melodier.
Vilka är de viktigaste elementen för att en låt ska bli en hit? – Hjärta!
– För mig är musiken också en sorts galenskap. Fastän vi sitter här och pratar så har jag hela tiden musik i huvudet, den lämnar mig aldrig. Jag nynnar konstant på melodier, det kan vara allt från egna refränger till Abba, Metallica, Greenday till världens värsta låt typ Macarena ... Jag har lärt mig att se det här tillståndet som en vän.
Pusa säger att hans två yngsta döttrar, sju och fyra år, har ärvt den här egenskapen.
– Vi har pratat mycket om musiken i huvudet och flickorna vet att jag förstår dem. En gång hände det att en massa låtar dök upp samtidigt i sjuåringens huvud. Det blev en enda kakofoni och hon fick panik.
Kan du avslöja några textrader ur dina nya låtar? En stunds tystnad. Sedan öppnar Pusa telefonen och letar upp appen för anteckningar.
Han börjar sjunga. Lågmält, men hela kroppen gungar med i takten.
Plötsligt är jag är tillbaka i mitt tonåriga jag som lyssnar på Elva steg ända tills hjärtat är helt igen.
Han vill inte se den nya låttexten citerad än, men det är hjärta och smärta – och frågar du en redan frälst så är låten av samma klass som de på debutskivan.
– Mitt personliga liv är fantastiskt, men jag älskar att vara i den här misären. Att skära upp precis allt, säger Pusa och låtsas skära upp sina pulsådror och armar med händerna som knivar.
– Jag vill att det ska leva och vibrera och att känslorna ska vara stora. Jag kan ha haft en helt underbar dag med barnen, men sen på kvällen när jag sätter mig med gitarren – då rullar det skandinaviska vemodet in.
En låt till vill han pröva vingarna på här vid kafébordet i Hagnäs saluhall. Rösten är starkare nu, mellanspelet trummar han med fingrarna mot bordet.
– Visst är den genialisk, den här textraden? Jag kan inte förstå att ingen annan har kommit på den tidigare.
Vid borden runtom har folk diskret vänt sig om. Kvinnan i femtioårsåldern som är ute på lunch med dottern i trettioårsåldern. Hela bordet pensionärsgubbar som tar sig dagens förmiddagskaffe och fram tills nu har diskuterat hur landet ligger. Affärsmannen vid bordet bredvid. De tittar forskande på mannen med bakåtkammat hår som är helt klädd i svart och tar sig ton. Ser han inte lite bekant ut?
Det rasslar och gnisslar i minnenas kammare, och någonstans blinkar en glödlampa till lite försiktigt.
Tänds.