Varthän, Europa?

I en kolumn i Helsingin Sanomat listade tidningens Londonkorrespondent Annamari Sipilä tio positiva saker i anslutning till brexit. Fräsch läsning som lockade till begrundan. Men somliga med vissa frågetecken.

Sipilä tog upp att EU äntligen lyckats få rättning i ledet i sitt förhållande till Storbritanniens utträde. Den sista lilla bromsklossen som Spanien serverade – landets krav på att bilateralt avtala med Storbritannien om Gibraltars ställning – lyckades man bemöta i elfte timmen.

Det finns ändå föga anledning att andas ut.

I ett tv-program förra veckan på Yle redogjorde journalisten Pertti Pesonen för katalanernas kamp. Det gäller frigivningen av de fängslade katalanska politiker som sedan mer än ett år tillbaka sitter inburade utan rättegång. Det gäller också kravet på att de katalanska ledare som befinner sig i exil – expresidenten Carles Puigdemont är den mest kända – ska kunna återvända hem utan att bums hamna i fängelse.

Det handlar om flera katalanska ministrar och lokalparlamentets talman samt ledare för självständighetsorganisationer.

Enligt spanska medier riskerar flera av dem fängelsestraff på mellan 7 och 17 år men upp till 25 år långa straff är möjliga (HBL 2.11).

Flera åtalas för uppror och uppvigling men åtalspunkten är kontroversiell. Den förutsätter att de åtalade har använt våld. Men den katalanska självständighetsrörelsen har varit och är uttalat pacifistisk.

När Puigdemont besökte Finland tidigare i år underströk han att katalanernas krav var att få till stånd en dialog med Madrid. Madrid har viftat med kalla handen och EU hänvisar till att de 7,5 miljoner katalanernas sak är en intern angelägenhet för Spanien.

EU anser sig inte kunna blanda sig i saken när autonoma områden vill lösgöra sig från en nationalstat som är EU-medlem. Det gäller Skottland, Baskien och Katalonien – men i princip tiotals andra områden i Europa också.

Det kan bli svårt i längden att lösgöra sig från problematiken.

Skottland kan mycket väl stödja premiärminister Theresa Mays avtal

”Blundar man för (fredligt) politiskt motstånd i ett medlemsland utan att uppmuntra till dialog för det obehagligt nog tankarna till diktaturliknande lösningar.” YRSA GRüNE-LUOMA frilansjournalist med utrikes- och säkerhetspolitik som specialområde

med EU den 11 december, eftersom många frågor ännu måste avhandlas skilt. Skottarna vill ha en slutgiltig lösning som säkrar banden till EU.

Att katalanska politiker trotsade Madrids förbud om att ordna en folkomröstning och måste straffas för brott mot lagen verkar katalanerna själva ha en viss förståelse för, enligt de personer som Pesonen intervjuat. Men det är orimligheten man protesterar mot. Det är mer än ett år sedan de katalanska politikerna greps. Sedan dess har de suttit fängslade utan rättegång. Domarna när de ges, kommer att vara hårdare än maximistraffet för våldtäkt: ”25 år i fängelse för att rösta men nio år för våldtäkt. De är barbarer. Om du är tyst så ignorerar du att du kan stå näst i tur”, skriver Gabriel Rufián, ledamot i Spaniens parlament, på Twitter (HBL 2.11).

En av dem som Pertti Pesonen intervjuade förliknade krisen i Katalonien vid en labyrint, omöjlig att ta sig ur. Alternativen är två: en dialog mellan Madrid och Katalonien eller ett självständigt Katalonien. Det senare är en omöjlighet – men det är också det första, eftersom det handlar om en maktkamp mellan två konservativa spanska partier. Varje öppning skulle ses som en eftergift och ”ospanskt”.

Situationen kan förvärras ytterligare. I söndags hölls det lokalval i Andalusien. Regeringspartiet PSOE är fortfarande störst men förlorade flera platser. Den största vinnaren är ultrahögerpartiet Vox, som fick dubbelt så många platser som väntat. Vox skulle helst slopa alla autonoma gruppers rättigheter och öka centralstyret.

Frankrikes Nationella frontens (NF) ledare Marine Le Pen gratulerade partiet till framgångarna.

Tillsvidare räknar man inte med Vox, grundat 2014, som en politisk tungviktare – men det gjorde man inte heller med Tysklands AfD, Frankrikes NF, brittiska Ukip, Finlands Sannfinländare, Sveriges Sverigedemokrater och en rad andra inom unionen. Se bara var de är i dag.

Inför Storbritanniens utträde

i mars nästa år – på en makronivå, om man vill se det så – har EU lyckats ena sina led, precis som Sipilä skriver.

Men så länge EU inte har en bättre lösning för att hantera demokratifrågor för autonoma regioner i sina medlemsländer innebär det bara att unionen skjuter framåt någonting som den ändå måste ta itu med i något skede. Blundar man för (fredligt) politiskt motstånd i ett medlemsland utan att uppmuntra till dialog för det obehagligt nog tankarna till diktaturliknande lösningar. Låter EU bli att göra det minskar det kanske risken för ytterligare ”exit”-fall eftersom medlemsländernas regeringar inte utmanas. Under årens lopp har EU öppet erkänt att unionen måste närma sig medborgarna. Men uppdelningen i en makrooch en mikronivå är särskilt tydlig när det gäller medlemsländernas autonoma områden. Risken för en uppspjälkning av EU i mindre enheter på sikt är därför uppenbar.