Fa­sci­ne­ran­de om osyn­li­ga reg­ler och var­dags­kon­ven­tio­ner

Hufvudstadsbladet - - Kultur - Pil­vi Ta­ka­la And­ra Skif­tet Ki­as­ma, Man­ner­heimp­lat­sen 2. Till den 17.2.2019. HE­LEN KOR­PAK

Pil­vi Ta­ka­las verk går att be­skri­va i någ­ra meningar, men de sju­der av in­tres­san­ta frå­ge­ställ­ning­ar om ar­bets­liv, oskriv­na reg­ler, nor­mer och grupp­tryck. Det finns ota­li­ga sätt att be­trak­ta och ana­ly­se­ra hen­nes verk, vil­ket in­ne­bär att de hål­ler och att de klam­rar sig fast i min­net.

På julaf­to­nen 2015 bör­ja­de konst­nä­ren Pil­vi Ta­ka­la få med­de­lan­den av en okänd per­son. Det­ta var in­te di­rekt kons­tigt ef­tersom Helsing­fors stad just då var full av pla­kat som gjor­de re­klam för In­vi­sib­le Fri­end, ett konst­verk av Ta­ka­la som in­bjöd män­ni­skor att un­der två må­na­der kom­mu­ni­ce­ra med en ano­nym “vän” via sms. Ef­ter att In­vi­sib­le Fri­end ta­git slut fort­sat­te den ano­ny­ma per­so­nen att skri­va till Ta­ka­la. Da­gar­na blev vec­kor, vec­kor­na blev må­na­der, må­na­der­na blev år. Med­de­lan­de­na fort­sat­te kom­ma.

Hur hands­kas man med en så­dan per­son, en stal­ker som en­trä­get skic­kar med­de­lan­den som är pa­te­tis­ka, ela­ka och sex­u­ellt upp­het­sa­de om vartan­nat? Många kvin­nor som rå­kat ut för lik­nan­de kan vitt­na om att det är en vid­rig och stres­san­de si­tu­a­tion som är svår att ta sig ur. I det nya ver­ket Ad­mi­rer do­ku­men­te­rar Ta­ka­la pro­ces­sen hon gick ige­nom för att få slut på den ex­tremt pro­ble­ma­tis­ka re­la­tio­nen som hon ofri­vil­ligt be­fann sig i. Världs­pre­miä­ren för in­stal­la­tio­nen sker på Ki­as­ma, som fram tills feb­ru­a­ri hy­ser det fan­tas­tis­ka mi­ni­ret­ro­spek­ti­vet And­ra Skif­tet.

Un­der det dry­ga de­cen­ni­et se­dan sin utex­a­mi­ne­ring från Bild­konsta­ka­de­min har Pil­vi Ta­ka­la raskt eta­ble­rat sig som en av vårt lands mest in­tres­san­ta konst­nä­rer. Hen­nes konst byg­ger of­ta på per­for­man­ser och ak­tio­ner, men slut­pro­duk­ter­na är vi­de­o­verk som in­ne­hål­ler en stor mängd ge­di­get bak­grunds­ar­be­te och skå­de­spe­le­ri. Det är så gott som all­tid Ta­ka­la själv som spe­lar hu­vud­rol­len, och hon för­sät­ter sig i så obe- kvä­ma och obe­hag­li­ga si­tu­a­tio­ner att det får nack­hå­ren att re­sa sig.

För­må­ga att hål­la masken

Ta­ka­las för­må­ga att hål­la masken i out­härd­li­ga si­tu­a­tio­ner är fan­tas­tisk. Vis­sa av hen­nes fil­mer nud­dar vid en ko­me­di­gen­re som går ut på att få publi­ken att vri­da sig av olust; på eng­els­ka kal­las den cringe come­dy. Tan­kar­na går till den ka­na­den­sis­ka ko­mi­kern Nat­han Fi­el­ders po­ke­ran­sik­te i den un­der­li­ga kva­si­re­a­li­tyn Nat­han For You el­ler till Lar­ry Da­vids al­ter egos plum­pa upp­fö­ran­de i kult­se­ri­en Curb Your Ent­husi­asm. Likt cring­e­ko­medins män får Ta­ka­la of­ta tit­ta­ren att vil­ja göm­ma an­sik­tet i en kud­de, men till skill­nad från Fi­el­der och David går hon in­te hårt åt sin om­giv­ning, ut­an ska­par un­der­li­ga si­tu­a­tio­ner ge­nom att på ett knappt märk­bart sätt bry­ta mot de osyn­li­ga reg­ler som di­ri­ge­rar var­da­gen. Hon upp­för sig ald­rig då­ligt, ba­ra fel på ett sätt som är svårt att de­fi­ni­e­ra. Det är ång­est­fram­kal­lan­de och ro­ligt på en och sam­ma gång.

Nya Ad­mi­rer är till skill­nad från mer­par­ten av Ta­ka­las kän­da verk en in­stal­la­tion som främst be­står av text. Det är ock­så fö­ga för­vå­nan­de be­tyd­ligt mer dys­tert än ti­di­ga­re verk. Ett ljud­spår av fre­ne­tiskt knapp­ran­de tan­gen­ter ac­kom­pan­je­rar med­de­lan­den som väx­er fram på bild­skär­mar runt om i ett mörkt rumt. Ci­ta­ten från den ano­ny­ma stal­kern är of­ta tung läs­ning och de tycks oänd­li­ga: med­de­lan­de­na är så många att det in­te går att hänga med ut­an man drunk­nar i chatt­kon­ver­sa­tio­ner­na. Det är en yp­per­lig il­lust­ra­tion av da­gens sätt att kom­mu­ni­ce­ra på nä­tet som näs­tan helt kon­kur­re­rat ut skri­van­det av brev. Chat­ten är en form av kom­mu­ni­ka­tion som in­te har något slut, ut­an som ba­ra fort­sät­ter och fort­sät­ter.

Ta­ka­las öv­ri­ga konst har li­ka sam­häl­le­ligt re­le­van­ta un­der­to­ner. Hen­nes kanske mest be­röm­da verk, The Trai­nee (2008) är en all­de­les bril­jant do­ku­men­ta­tion av hur konst­nä­ren dri­ver kol­le­ger till van­sin­ne ge­nom att bry­ta mot ar­bets­plat­sens kon­ven­tio­ner. Det är just ett så­dant verk som byg­ger på en gans­ka en­kel idé men som är ge­nom­fört med sån in­le­vel­se att det blir en oför­glöm­lig konst­upp­le­vel­se.

Olus­tigt och un­der­hål­lan­de

I nya The Stro­ker (2018), en av ut­ställ­ning­ens höjd­punk­ter, ska­par Ta­ka­la ett sys­kon­verk till The Trai­nee som möj­li­gen är än­nu mer plåg­sam än sin fö­re­gång­a­re. Trots att vi­de­on in­te be­står av verk­lig do­ku­men­ta­tion, ut­an av en iscen­sätt­ning à la Anna Odells suc­cé­film Åter­träf­fen, är den olus­tig att tit­ta på men sam­ti­digt ock­så otro­ligt un­der­hål­lan­de.

Här åter­ska­pas tro­vär­digt Ta­ka­las er­fa­ren­he­ter på ett snof­sigt de­lat kon­tor för tren­di­ga ent­re­pre­nö­rer i Lon­don, där hon ar­be­tat som “Ni­na Ni­e­mi­nen”, grun­da­re av det fik­ti­va fö­re­ta­get Per­son­nel Touch som er­bju­der “be­rö­rings­tjäns­ter”. I två vec­kor span­ku­le­ra­de Ta­ka­la runt på kon­to­ret, vän­ligt och för­sik­tigt vid­rö­ran­des si­na med­män­ni­skor på ett knappt märk­bart sätt. Snabbt spred sig ka­os och skval­ler bland med­ar­be­tar­na som in­te di­rekt kun­de kal­la “Ni­e­mi­nens” upp­fö­ran­de oac­cep­ta­belt men som än­då re­a­ge­ra­de starkt på be­rö­rings­kon­sul­tens oor­to­doxa och påträng­an­de upp­fö­ran­de.

Samt­li­ga av Ta­ka­las verk går att be­skri­va i någ­ra meningar, men de sju­der av in­tres­san­ta frå­ge­ställ­ning­ar om ar­bets­liv, oskriv­na reg­ler, nor­mer och grupp­tryck. Det finns ota­li­ga sätt be­trak­ta och ana­ly­se­ra hen­nes verk, vil­ket in­ne­bär att de hål­ler och att de klam­rar sig fast i min­net. Olust kan i sin star­kas­te in­kar­na­tion va­ra en fy­sisk upp­le­vel­se, en sten i ma­gen. Det­ta upp­levs of­ta fram­för Ta­ka­las konst, men sam­ti­digt är ock­så en in­tel­li­gent och otvung­en hu­mor när­va­ran­de. Det är dess­utom opre­ten­tiöst så det för­slår, och all­de­les äk­ta. I Ta­ka­la har Fin­land en fan­tas­tiskt re­pre­sen­tant på den in­ter­na­tio­nel­la konst­sce­nen.

Hur hands­kas man med en så­dan per­son, en stal­ker som en­trä­get skic­kar med­de­lan­den som är pa­te­tis­ka, ela­ka och sex­u­ellt upp­het­sa­de om vartan­nat? Många kvin­nor som rå­kat ut för lik­nan­de kan vitt­na om att det är en vid­rig och stres­san­de si­tu­a­tion som är svår att ta sig ur.

He­len Kor­pak

Re­cen­sent

FO­TO: FIN­LANDS NATIONALGALLERI/PIRJE MYKKäNEN

Kom­mu­ni­ka­tion med en stal­ker. Pil­vi Ta­ka­las nya in­stal­la­tion Ad­mi­rer.

FO­TO: FIN­LANDS NATIONALGALLERI/PIRJE MYKKäNEN

Kon­tors­hor­ror. En del av Pil­vi Ta­ka­las in­stal­la­tion The Trai­nee (2008).

FO­TO: FIN­LANDS NATIONALGALLERI/ PIRJE MYKKäNEN

Upp­starts­pa­ro­di. Pil­vi Ta­ka­la spe­lar en “be­rö­rings­kon­sult” i olus­ti­ga vi­de­o­ver­ket The Stro­ker (2018).

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.