Ge Fin­land till­ba­ka!

Hufvudstadsbladet - - Kultur -

Allt be­rod­de egent­li­gen på att vi glömt haklap­par­na hem­ma.

Vi var, he­la fa­mil­jen, på väg för att äta själv­stän­dig­hets­mid­dag på en re­stau­rang vid To­ko­istran­den. Vi steg av spår­vag­nen en bra bit fö­re Hag­näs torg, ef­tersom chauf­fö­ren sagt att han på grund av en de­mon­stra­tion skul­le kö­ra en un­dan­tagsrutt. På Ta­vast­vä­gen fanns en bu­tik, och där delade vi på oss. Me­dan min fru och de små tvil­ling­ar­na pro­me­ne­ra­de vi­da­re, stack jag och de två äld­re poj­kar­na oss in där för att gö­ra de nöd­vän­di­ga in­kö­pen.

Mi­nu­ter­na av­gjor­de. När poj­kar­na och jag kom till kors­ning­en i slu­tet av Ta­vast­vä­gen, kun­de vi in­te läng­re kom­ma över ga­tan. Hes­bur­gers hörn var fullt av po­li­ser. Från tor­get hör­des lju­det av de­mon­stra­tions­tå­get som när­ma­de sig. Det ha­de nyss bli­vit mörkt och stäm­ning­en var hot­full, som om vi plöts­ligt gli­dit ur den so­li­ga da­gen ner i en helt an­nan, dys­ter verk­lig­het.

Och det ha­de vi ju fak­tiskt gjort. Det här var verk­lig­he­ten, da­gens fin­länds­ka verk­lig­het in­för mi­na ögon va­na vid för­or­tens lugn. De­mon­stra­tions­tå­get som sam­lats un­der na­zist­flag­gor fort­sat­te sin marsch, nu från­tag­na si­na flag­gor men i sin svar­ta mas­sa oer­hört för­fä­ran­de. Po­li­ser­na på si­na häs­tar ro­pa­de åt oss som fast­nat i ga­tu­kors­ning­en att vi skul­le flyt­ta oss bak­åt. Al­la ha­de in­te bråt­tom med att ly­da, jag för­stod att många av dem kom­mit dit med av­sikt.

Jag tänk­te in­te, jag kän­de. Hat mot det där ynk­li­ga gäng­et, mot att de täck­tes sam­la sig här just i dag, på den själv­stän­dig­hets­dag som ock­så är min. Na­tur­ligt­vis kän­de jag ock­så räds­la, men po­li­sen fanns ju emel­lan dem och mig, så jag kun­de sä­ga vad jag tyck­te. ”Skäms”, vrå­la­de jag, till­sam­mans med al­la and­ra okän­da på sam­ma si­da. ”Skäms! Dra åt hel­ve­te!” Det kän­des bra att skri­ka.

I mi­na käns­lors våld tänk­te jag in­te alls på mi­na sö­ner. Jag blev näs­tan för­vå­nad när jag in­såg att de stod bakom mig. Bå­de 13-åring­en och sju­å­ring­en såg choc­ka­de ut. Sju­å­ring­en grät. Jag slu­ta­de vrå­la och tog upp sju­å­ring­en i fam­nen. Vi gick tio me­ter bort och vän­ta­de tills den sista av svart­skjor­tor­na pas­se­rat. De­mon­stran­ter­nas rop av­lägs­na­de sig mot Berg­häll. Sju­å­ring­en ska­ka­de fort­fa­ran­de.

Jag för­stod att jag nu ha­de en del att för­kla­ra. Jag för­sök­te ef­ter bäs­ta för­må­ga sva­ra på de frå­gor som nu ställ­des mig. Ja, det här var män­ni­skor som man kun­de kal­la na­zis­ter. Ja, na­zis­ter är on­da. Nej, al­la som är ra­sis­ter är in­te na­zis­ter, och visst är det me­ra be­grip­ligt att nå­gon är ra­sist än att hen är na­zist, fast in­te hel­ler det är bra.

Var­för fick de här on­da män­ni­skor­na mar­sche­ra här? Jag påstod att ock­så det egent­li­gen är ett be­vis på att Fin­land fun­ge­rar. Al­la slags åsik­ter mås­te få kom­ma till uttryck. Sö­ner­na såg miss­tro­get på mig och är­ligt ta­lat trod­de jag just då in­te själv på det jag sa­de. Jag vil­le verk­li­gen in­te ha na­zis­ter­na på min hemstads ga­tor. Jag vil­le in­te ha dem nå­gon­stans.

När vi kom­mit fram till re­stau­rang­en var sju­å­ring­en fort­fa­ran­de upp­rörd. Jag för­stod att det in­te ba­ra var den ovän­ta­de hän­del­sen som skrämt ho­nom, ut­an ock­så mitt upp­fö­ran­de. På ett ögon­blick, ut­an för­var­ning, ha­de jag för­vand­lats till en främ­ling i hans ögon. Det ång­ra­de jag.

Men å and­ra si­dan, vad bor­de jag ha gjort? Bor­de jag ha stått där lugn och sak­lig, som om ing­et ovan­ligt hän­de? Åt­minsto­ne såg poj­kar­na att man in­te be­hö­ver el­ler ens får to­le­re­ra vad som helst. Det ha­de in­te va­rit min plan att ser­ve­ra dem en im­pro­vi­se­rad, för de­ras ål­der oskä­ligt dra­ma­tisk, lek­tion i sam­hälls­lä­ra. Men vår ef­ter­mid­dag blev en så­dan, ock­så för mig själv.

När vrå­let till­tar vill man ti­ga, men är det ett bra al­ter­na­tiv? Är det för­nuf­tigt att jag av­står från min egen fos­ter­ländskhet för att den ka­pats av så­da­na som jag knappt har något an­nat ge­men­samt med än na­tio­na­li­te­ten? Tvärtom är det ju då man mås­te käm­pa. Man mås­te va­ra öp­pet stolt över sitt fos­ter­land men på ett vet­tigt och tillå­tan­de sätt, det sätt som So­fi Ok­sa­nen ef­ter­lys­te i sin es­sä i Helsingin Sa­no­mat på själv­stän­dig­hets­da­gen. Det dum­mas­te vo­re att god­vil­ligt av­stå Fin­land åt dem som för all­ra mest ovä­sen om det.

Jag vill ha mitt Fin­land till­ba­ka. Re­tur­ne­ra ome­del­bart den blå­vi­ta flag­gan och le­jon­vap­net till mig och oss al­la, de är av­sed­da för ge­men­samt bruk – in­te för en grupp som är be­redd att mar­sche­ra un­der helt and­ra flag­gor. Nu räc­ker det, nu får det va­ra nog. Läm­na vårt fos­ter­land i fred. Skri­ben­ten är för­fat­ta­re. Övers. från fins­ka av Pia Ing­ström.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.