Makalös golf på Spaniens vita kust
Golfare är ett ressuget folk, och det är inte så konstigt. Största skälet till att spela utomlands är vår långa vinter. Klassikern Spanien lockar för tillfället mera än oroliga Turkiet och Tunisien. Costa del Sols 150 kilometer långa kust som sköljs av Me
Där Gibraltar och Atlasbergen blånar i fjärran ligger ett pärlband av golfbanor. Somliga är snälla, andra tuffare, men alla är perfekta resmål för golfare. Att spela på banor vid hus med smäckra smidesjärnbalkonger med röda pelargonier som flammar bakom gallren gör att vintermörkret och den grå vardagen försvinner i ett dimmigt fjärran.
Jag tror nästan på fullt allvar att golf har skapats för att vi ska lära oss underdånighet och bli tuktade. Golf är ett mystiskt spel som det har tagit mig 10 år att skaffa mig ett grundläggande grepp om. Genom inte alltid så ihärdig träning har jag försökt lära mig att utföra en fortlöpande och elegant serie av synnerligen onaturliga rörelser och använda sextiofyra muskler, vilket ska leda till en till synes naturlig sving, utförd på två sekunder från början till slut. Jag har numera upptäckt att jag har en perfekt övningsswing och en halvmesyr som jag slår i väg bollen med. Men övning ger färdighet, och därför åker jag på golfresor.
Mitt val denna gång är golfplanen Atalaya i provinsen Malaga. Strax utanför staden Estepona ligger hotellet Atalaya Park. Ett mera kliniskt icke-spanskt hotell har jag aldrig upplevt. Hela anläggningen har en tråkig layout och är designad som ett sjukhus, men vägen till hotellet är en smal gata med hus som omges av apelsinträd, vinrankor, bougainvillea och dadelpalmer där minipapegojor kvittrar. Intill ligger två utomordentliga golfbanor, Atalaya Golf&Country Club.
När jag åker på en organiserad golfresa med folk som inte vet hur uselt jag golfar blir jag fundersam över hur de som kan det ska uppfatta mig. Golfspelare är ofta träningsinriktade. Kanske jag förstör spelet för de andra . Men, tänker jag, golf ska vara en glädje för alla spelare. En dålig golfare är bättre än ingen golfare alls.
Jag håller låg profil och försöker vara organiserad. Inget stressbyte av skor på parkeringsplatsen, ingen språngmarsch till första tee, inget genomsök av bagen efter boll, peg och handske. Jag ska inte skylla bra slag på tur eller skicka minst ett par e-mejl under 18 hål. Jag ska inte hosta till så att min medspelare missar en kort putt och om jag mot förmodan får en fin putt på greenen ska jag inte klaga på träffen. Jag ska strunta i när någon ger mig rådet att slå bollen något åt vänster med lite skruv. Det enda jag ska göra på tee är att försöka låta bli att slå till mina medspelare.
Jag njuter av den vackra Old Course Atalaya mästerskapsbanan som firar 50 år och den saltmättade luften från Medelhavet. Banan är designad av Bernard von Limburger, den tyska golfmästerskapsmästaren från 1925, och blev landets finaste på sin tid. Dess till synes fridsamma parklandskap med svagt sluttande fairways kantade med oliv-, tall-, kaktus- och eukalyptusträd gör den till en idealisk bana för den genomsnittliga golfaren. Men det finns många dolda faror och svårlästa greener, och både vattenhinder och bunkrar fyllda med pärlaktig sand. Banan är en utmaning för golfare på alla nivåer, helt enkelt.
När min boll hamnar i ett vattenhinder måste jag ta en paus i spelet. Då fotograferar jag i smyg bergen som blånar i fjärran och de svarta svanarna som simmar i den konstgjorda sjön. Golf gör underverk med kropp, själ och inte minst humör, trots att slagen blir alldeles för många. Men jag har fått uppleva golfandets tjuskraft. Tyvärr började jag spela i alltför hög ålder och håller med golfaren och författaren P.G. Wodehouse som sa att man bör få mässling och lära sig golf i unga år. Om inte kan följderna bli allvarliga.