Modig, modigare, Nadia Murad
■ Yazidierna i norra Irak är bara ett av de folkslag och religiösa minoriteter som drabbats av Islamiska statens terror. Kanske kunde det ha stannat där, som en av många tidningsrubriker, som ett stycke blodstänkt statistik.
Men så blev det inte, mycket tack vare Nadia Murad, denna djärva unga kvinna som kommit att förkroppsliga yazidiernas lidande och kamp för upprättelse.
Det var i augusti år 2014 som hennes hemby ockuperades av IS. Uppskattningsvis 700 bybor mördades på fläcken och ett om möjligt ännu värre öde väntade unga kvinnor – de äldre slaktades utan pardon – som våldtogs och reducerades till sexslavar.
Det var också 21-åriga Nadias öde – tills hon lyckades fly och hamnade i ett flyktingläger i irakiska Kurdistan, bara för att i ett senare skede skeppas till Tyskland för vård och terapi.
I dag reser Nadia land och rike runt för att berätta om sitt och sina medsystrars umbäranden, för att vädja om hjälp och kräva att de skyldiga ställs till svars.
Det är utgångspunkten i Alexandria Bombachs On Her Shoulders, en utomordentligt gripande dokumentär som har den goda smaken att inte gotta sig i yazidiernas lidande. De fasansfulla berättelserna finns där, men dokumentären i sig koncentrerar sig mera på den därpå följande akti- vismen, på det många gånger frustrerande eftersläckningsarbetet.
Förutom att Nadia Murad talar inför Förenta nationernas säkerhetsråd, utnämns hon också till goodwillambassadör (våren 2018 väntar en ännu större utmärkelse, något som de facto inte får plats i filmen).
Däremellan hälsar hon och ständige vapendragaren Ismael Murad på de sina i flyktingläger i Grekland. I uppsättningen ingår vid det här laget också Luis Moreno Ocampo, ex-åklagare vid Internationella brottmålsdomstolen, som inte skräder orden när han hävdar att de europeiska nationerna genom sin politik håller på att slutföra det jobb som IS startade, visavi det ämnade folkmordet.
Nadia Murad är för sin del ödmjukheten själv. Fram växer bilden av en ung kvinna som verkligen inte bett om att låna ut sitt ansikte till kampen mot IS eller bli en kändis. ”Mycket hellre skulle jag skapa rubriker som sömmerska eller idrottare, varför inte även som jordbrukare” (hennes stora dröm var att bli damfrisör).
Hur som helst är det svårt att inte blir rörd inför Nadias vittnesmål. Man kan skönja en liknande dignitet som hos Nelson Mandela, ett engagemang som handlar mer om vördnad och rättviseideal än om hat och helig vrede.
Till slut vankas det också lite rock’n’roll roll när juristen och människorättsadvokaten Amal Clooney ställer upp vid sidan av Nadia Murad. Det är ord och inga visor som står på programmet.