Digital skola i barnskorna
”I Tyskland råder det just nu både utbredd skepsis och viss eufori kring digitaliseringen i skolorna, och Finland nämns ofta som föregångarland.” ANNIKA WILMS HBL:s medarbetare i München
När jag steg in i min dotters klassrum för första gången i fjol kände jag mig hemma direkt. Ettornas klassrum såg ut precis som när jag började skolan år 1989: en stor grön tavla med tillhörande kritor och svamp, en gammal hederlig overheadprojektor och nästan likadana stolar som på min tid. Lite märktes det ändå att tiden inte stått stilla – det stod trots allt en bastant fyrkantig PC i ett hörn.
Den får barnen räkna på ibland, som extrauppgift om de hinner.
Inga pekplattor och appar här inte – inställningen gentemot dem är misstänksam bland både föräldrar och lärare. Visst finns det förebildsskolor som inte existerar i en tidsbubbla från 1980-talet, men i det stora hela reser skoleleverna tjugofem år tillbaka i tiden när det ringer in till dagens första lektion.
Föräldrarna också. Vill man få tag på läraren får man skriva i elevens lilla meddelandehäfte eller lämna ett röstmeddelande på kansliets telefonsvarare.
Samtidigt som nackdelarna med digitaliseringen i undervisningen diskuterats i Finland planerar den tyska regeringen ett ekonomiskt stödpaket på fem miljarder euro till delstaterna för att över huvud taget få in digitala inslag i undervisningen.
Från och med nästa år ska skolorna stegvis utrustas med pekplattor och bärbara datorer, och pedagogiska koncept ska utarbetas för att utnyttja dem som verktyg i undervisningen. Och skolorna ska garanteras något så grundläggande som en fungerande internetanslutning, eftersom det inte är någon självklarhet överallt.
En undersökning från i fjol visar att 88 procent av skoleleverna i åldern 12–19 år aldrig eller mindre än en gång i månaden använt pekplattor i undervisningen. För bärbara datorer var siffran 75 procent och för smarttelefoner 70 procent. Till och med stationära datorer användes aldrig eller högst en gång per månad i 41 procent av skolorna.
I en annan undersökning bland 1 200 lärare i årskurserna 5–10 för två år sedan uppgav hälften att de bara sällan arbetar med digitala hjälpmedel.
I Tyskland råder det just nu både utbredd skepsis och viss eufori kring digitaliseringen i skolorna, och Finland nämns ofta som föregångarland.
Nu skulle det gälla att höra sig för hos dem som redan är veteraner på området, för att undvika eventuella misstag som gjorts. Det är ju därför pionjärer finns.
Men sannolikt kommer det inte att finnas några enhetliga tillvägagångssätt åtminstone på förbundsnivå eftersom utbildning hör till delstaternas ansvar, och de vill slippa inblandning från högre ort. Det kan man väl acceptera, så länge skolorna äntligen anländer till samma århundrade som resten av samhället.